Bildning talas det om, ofta, i högskolevärlden. Bildning är bra, det ska vi ha, sägs det i högtidstal och i samband med utnämningar. Det finns ett lockande, guldglimrande skimmer över detta med bildning och ingen ifrågasätter den. Paradoxalt nog tvingas man samtidigt konstatera att väldigt få satsningar görs på bildning. I tider av kris och neddragningar är det bildningsinnehållet som först får stryka på foten. Det är kurser med högt bildningsinnehåll som har lägst söktryck och följaktligen blir det dessa som läggs ner först. Tänkte försöka bringa lite reda i detta paradoxala förhållande. Frågan och problemet handlar om många olika saker. Först, vad är bildning? Sedan, vad ska vi ha den till. Därefter, vem ska utveckla och förvalta den?
Vad är bildning, till att börja med? Om det råder det ingen riktig enighet, men det går i alla fall att se två tydliga aspekter eller spår i resonemanget. Bildning som innehåll, ett slags kanon av klassiska texter som anses fånga innebörden i det man benämner bildning. Listan på texter är dynamiskt föränderlig och det förs en ständig debatt om vilka verk som kananses kvala in på listan. Tyvärr och olyckligtvis stannar det ofta där. Det blir sällan mer än just en evig diskussion om vilka författare och verk som ska ingå i kanon. Det andra spåret eller aspekten av bildning handlar om form. Här förknippas bildning inte primärt med ett speciellt innehåll, utan anses mer vara en teknik för att organisera tänkande och värdera utfallet av olika tankestilar. Kritiskt tänkande är denna bildningsaspekts adelsmärke. Det är den definition av begreppet som jag själv förfäktar. Kanon har sina poänger, men tänker man så tenderar bildning att bli något man försvarar mer än använder.
Bildning måste sättas i verket, måste användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Och det leder över till frågan om vad vi ska ha bildning till, som är den viktigaste aspekten av bildning. För om man inte kan svara på den frågan, då kan man heller inte försvara bildningens roll på Universiteten och högskolorna. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Den måste kunna försvaras på en rad olika sätt. Bildning riskerar annars att bli ett slags grädde på moset. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Just därför måste alla som säger sig värna och försvara bildningen kunna presentera hållbara argument för varför man ska satsa resurser på bildning. Vill man ha bildning måste man kunna argumentera för dess nytta, även om man har aldrig så goda argument för att vara kritisk till nyttobegreppet i sig.
Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är detta att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Det i linje med den typen av resonemang som jag argumenterar för bildningens nytta. Bildning för mig handlar om oändligt mycket mer än att jag skall få behålla mitt jobb. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar.
Användbarhetsaspekten har tyvärr underkommunicerats av bildningens förespråkare, om den inte har ignorerats helt. Det är frustrerande att se hur många försvarare av bildning som håller sig med en föraktfull inställning till dem som inte ser nyttan med bildning. Ännu värre är det att själva frågan om nyttan med bildning, av en del, anses handla om att sälja sin själ till djävulen. Men med en sådan inställning till det egna arbetet och de kompetenser man har gräver man sin egen grav. Varför skall samhället satsa medel på bildning om inte ens dem som förvaltar bildningen kan tala om till vad den kan användas? Det går över mitt förstånd hur den som gör anspråk på att vara bildad kan hålla sig med en sådan inskränkt och världsfrånvänd inställning. Det är hög tid att kliva ner från elfenbenstornen, ta på sig arbetshandskarna och delta i byggande av samhället. Våra kompetenser behövs och är viktiga. Dags att visa det, i handling!
Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är därför inte nyttigt, det är livsavgörande för livet som vi känner det. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av sammhället. Att lägga sig i fosterställning och vagga kommer inte att lösa finansieringen som är det fundament som bildningens framtid vilar på, i det samhälle som vi lever och verkar i här och nu. Att fjärma sig på sin kammare och odla drömmen om förr i tiden, då bildningen uppskattades och allmänt ansågs ha ett värde i sig. Tyvärr, den tiden är förbi. En bildning som är i otakt med tiden är per definition ingen bildning, om ni frågar mig. Ingen kommer att satsa på bildning av barmärtighet. Det är upp till oss att försvara vår ställning och bevisa vår nytta.
Slutligen vem ska utveckla och förvalta bildningen? Ska bildning förmedlas i speciella kurspaket på universiteten, eller ska det spridas brett och genomsyra hela samhället? Svårt att uttala sig om detta. Frågan är komplex, och det ena förutsätter delvis det andra. Vem ska utbilda dem som ska sprida bildningen, till exempel? Är bildning ett ämne i eget namn, eller ett inslag i och en aspekt av kunskap? Om det går det att ha olika åsikter, alla behäftade med sina konsekvenser.
Just det är väl vad vi borde diskutera i tider som dessa? Den frågan är central. Nu när vi, på grund av rådande samhällsklimat i allmänhet och den nyligen presenterade budgetpropositionen i synnerhet, står inför en rad konkreta hot om drastiska nedskärningar. Nu är det hög tid att kasta prestigen över bord och samla oss för att gemensamt värna det vi tror på. Vad är viktigast, våra respektive ämnen, eller det innehåll som förvaltas inom ämnena? Först när vi vet svaret på den frågan kan vi formulera en strategi för framtiden. Ingen annan kommer att göra detta åt oss.
Bildning behövs, är nyttig och måste försvaras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar