En dag i bageriet I

Lite längre fram i manuset till det som skulle bli min skönlitterära debut finns en beskrivning av en dag i ett bageri, vid slutet av 1980-talet. En dag året innan jag beslutade mig för att lämna den världen. Tänkte dela med mig av den, som ett slags kulturhistorisk redogörelse för en svunnen yrkesvardag, i ett hantverksyrke.

I omklädningsrummet nere under gatan hördes fortfarande måsarnas skränande, men här var jag fredad. Lika fullt var proceduren med att klä av sig de just uppvärmda kläderna och ta på sig de källarfuktiga, mjölluktande bagerikläderna jobbigare än vanligt. Min vana trogen tog jag det medvetet långsamt, långsamt. Ville inte ha sällskap med Henrik upp i bagerilokalen. Han hade alltid lika bråttom och var ombytt och på väg upp till en ny dag på jobbet han inte gillade innan jag ens hade fått på mig byxorna.

Väl ensam kom tröstlösheten över mig och det tog en evighet att ta på mig de väl ingångna och illaluktande gymnastikskorna. Jag bara satt där och stirrade rakt in i skåpet, totalt handlingsförlamad. Det dagliga klädbytet upplevde jag alltid som en förnedring. Bagerikläderna signalerade en underordnad klassposition och sänkte mitt redan dåliga självförtroende till botten. Ute på gatan var jag vem som helst, men nere i omklädningsrummet när bagerikläderna tagits på degraderades jag till en tjänare.

Jag vill absolut inte nedvärdera alla landets bagare genom att säga så, men det var vad jag kände. När chefen kom och talade till oss i sina vanliga kläder spelade det ingen roll att han verkligen var schyst och såg till sina anställdas bästa. Det spelade ingen roll att han till och med bjudit oss hem till villan i Hovås, tillsammans med släktingarna och de vanliga gästerna, när han fyllde fyrtio. Barriären mellan oss fanns där ändå, som en Berlinmur av pepitarutigt tyg. Tänk att han gjorde det. Han guidade oss runt i det stora huset med swimmingpool och ett vardagsrum på 100 kvadratmeter. Och han fick oss verkligen att känna oss jämbördiga med övriga gäster. Den känslan hade vi åtminstone ända tills hans svärfar kom från köket där han suttit, till oss i vardagsrummet, för att tala med oss. Fast han talade nu inte med oss, han talade till oss. I hans ögon var vi uppenbart mindre värda. Och när han lite senare talade med sin svärson, vår chef, kunde man tydligt höra mellan raderna att det faktum att vi var bjudna på festen, det var underligt. Hur tänkte du egentligen när du bjöd hit dem, var frågan som hängde i luften. Då ville jag åka hem. Det fick mig att känna mig utpekad på ett sätt som jag allt för väl var bekant med. Och samma känsla av utsatthet och mindervärdeskomplex fylldes jag alltid av när jag klädde om i bageriet. När jag transformerades, från mitt vanliga jag, till bagaren. Den vita överdelen och pepitarutiga byxorna fick min redan dåliga självkänsla att sjukna ännu mer. Det var som den tog sig in under huden med hjälp av kläderna. För att överleva protesterade jag på ett fullkomligt meningslöst sätt, genom att bära kortbyxor. Det var jag ensam om och de andra tyckte jag var lite konstig. Det var mitt sätt att försöka hindra processen att bli en av dem. Men jag lurade bara mig själv. Inte blev självförtroendet bättre för att jag bar kortbyxor, men det kändes åtminstone bättre att bära kortbyxor än att förnedra sig med de långa utställda fula och förhatliga bageribyxorna.

Strax innan klockan blev kvart i sex gick det inte längre att förhala det oundvikliga. Jag reste mig motvilligt upp, låste skåpet och vandrade med tunga steg genom källaren bort mot den gamla hissen i mitten av huset. Fastigheten mitt på Avenyn var ritad av en fartygsarkitekt och det märktes verkligen. Korridoren som löpte genom källargången kantades på ömse sidor av dörrar till olika förråd. Mjöl, socker och nötter bakom första dörren till vänster. Ägg, frukt och grönsaker bakom första dörren till höger. Nästa dörr till vänster dolde förrådet för tårtunderlägg, kartonger och diverse pappersformar. Längst bort i den dåligt upplysta korridoren delade sig gången. Till vänster en halvtrappa ner låg källarförrådet med gamla bagerimaskiner och annat skräp och relikter från en svunnen tid och till höger en bit bort fanns hissen.

När hissen sakta kommit mig till mötes gick jag in och tryckte på ettan. Den segade sig som vanligt uppåt, mot marknivån och strax var jag inne i bagerilokalen. Till höger efter hissdörren fanns dörren in till affären. Den öppnade jag och sträckte mig efter mitt kort. Klicket från stämpelklockan, när den slog hål i kortet, kändes denna dag som ett skott i nacken. Varför utsatte jag mig för det här? Varför antog jag egentligen erbjudandet att börja på Petterssons när jag tillfrågades där i slutet av lumpen? Jag hade ju precis sluppit undan från helvetet på jorden, David Bagare i Gårda. Ett och ett halvt år av nattarbete och slit tillsammans med galna människor, riktigt galna människor, och så tar jag första bästa erbjudande tillbaka in i den världen. Men jag visste ju svaret, bättre det än att vara arbetslös. Minsta motståndets lag, håglöshetens och det dåliga självförtroendets förbannelse vilade över mig. Och Petterssons är ju i alla fall bättre än David, mycket bättre. Men är det här jag vill vara resten av livet? Neeeej!

”Gooodermåårrån grabben”, skrek vår extrainkallade pensionär från konditoriet i andra änden av lokalen, ovanför omklädningsrummen, med fönster mot Teatergatan. Vardagen träffade mig rätt i ansiktet med en käftsmäll som hette duga. En vecka hade han jobbat här nu, men ännu hade han inte brytt sig om att lära sig vad jag heter, och det var inte första gången han jobbade här heller. Under mina två år på bageriet hade jag träffat honom åtskilliga gånger. Han var däremot väldigt intresserad av flickorna, som han tafsade på så fort han fick chansen. Det hade han alltid gjort sa de andra och det gick många historier om hans sexuella erövringar, den ena mer osannolik än den andra. Jag vinkade bort mot konditoriet som svar på hälsningen och sa sedan, ”God morgon”, till mina tre kollegor i bageriet, Lasse, Mia och Verner. De svarade med samma ord och sedan var det en tyst överenskommelse att vi inte talade med varandra innan det var dags för kaffe.

Dagens första rast tog vi efter cirka en timme av koncentrerat arbete med de degar som Verner hade kört och låtit jäsa innan vi kom, och som skulle avlösa kaffebrödet i det kombinerade kyl- och jäsrummet. Kaffebrödet som hade tagits från frysen det sista vi gjorde innan vi gick hem dagen innan, och ställt i jäsrummet som då var inställt på kyla. Det var nu ett unket rum med en luftfuktighet på närmare 100 procent, där degarna trivdes och jästsvamparna förökade sig friskt. Jäsrummet skiljde bageridelen från ugnsdelen av lokalen där Berra höll hov vid tre roterande varmluftsugnar. Någon timme innan han och Verner kom till bageriet vid femsnåret slog kylan över till värme och fukt och runt klockan sex kunde han börja baka wienerbröden, kanelbullarna och diverse kransar.

Kaffe, kaffe, kaffe var det enda vi tänkte på där under dagens första timme och det var skönt att inte behöva snacka. Arbetet flöt på bra. Vi kände varandra och behövde inte kommunicera med ord. Mia, jag och Lasse jobbade vid bordet. Bakom oss stod Verner vid ett annat bord fyllt med vågar, påsar med mjöl och burkar med kryddor och vägde upp degar och körde dem i maskinerna längs väggen. Där stod två mindre kombinerade visp- och degkörningsmaskiner med anor från femtiotalet, still going strong. Och i hörnet längst in stod en modernare degkörningsmaskin som rymde degar på upp mot 40 liter vatten.

Även om vi var samkörda var arbetet monotont och tråkigt, bottenlöst tråkigt. Blicken drogs hela tiden till den förbannade klockan på väggen, som aldrig rörde sig framåt. Medvetet försökte jag ibland vänta så länge jag kunde innan jag tittade dit. Men även om det kändes som en evighet förflutit såg det allt som oftast ut som om den inte rört sig alls. Väntade jag riktigt länge innan jag lät blicken dra sig dit kunde den ibland, om jag hade tur, förflytta sig så pass mycket som tio minuter. Hela dagen, hela året, utom möjligen under julruschen, tycktes klockan maka sig framåt oändligt långsamt.