Fortsättning på berättelsen om bagaren som smet.
Några veckor senare skickade chefen, av någon outgrundlig anledning, mig och Mia på kurs. Vi fick följa med när butikspersonalen utbildades i positivt tänkande och försäljningsteknik. Varför har jag ingen aning om, men det kom att bli ett defining moment i mitt liv. Vi bestämde på jobbet att vi skulle träffas vid centralstationen och sedan åka till möteslokalen i Kallebäck, nära ARLAs mejeri där jag praktiserat några veckor när jag gick på gymnasiet. Mia kom punktligt klockan halv sex och jag slapp för en gångs skull vänta vid ett möte. Vi åkte i hennes killes väl insuttna gamla BMW. Hon var som förbytt nu när jag träffade henne efter jobbet. I bageriet var hon väldigt tillknäppt och kort i tonen, men när jag någon gång träffade henne privat eller på firmans traditionella julfest var hon helt annorlunda. Varmare och nästan som en kompis.
Det fanns ett hatkärleksband mellan oss. Kanske därför att vi var yngst av bagarna och eftersom vi gått på samma skola med samma lärare. Även om vi inte hade speciellt mycket gemensamt, och även om vi ofta tyckte och tänkte annorlunda om det mesta, så höll vi trots allt ändå ihop, när det gällde. Lite som en syster kändes hon som och i bilen spred sig en upprymd glädje inombords över att få lite tid för mig själv med henne. Jag såg fram emot kvällen. Ett avbrott från tillvarons rutiner.
Efter lite letande hittade vi lokalen och hälsade på butikspersonalen från Petterssons, men också på några gamla bageriprofiler från Göteborg. Rune Nöjd till, exempel, var där. Han hade bedömt mig vid gessällprovet på gymnasiet och kallat min limpa för en överjäst tvättsvamp. Han rörde sig allvarligt och stelt i lokalen, som en tupp som misstänksamt övervakade sin till hönor reducerade personal. Han såg om möjligt ännu mer tillknäppt ut nu än då, på gesällen. Butikspersonalen, som han inte vågat släppa iväg till mötet på egen hand, behandlade han som en 1800-talsgodsägare behandlade sina statare. Tur man inte jobbar där, tänkte jag.
Efter lite minglande i foajén där det bjöds på dricka och salta pinnar, och där Mia och jag mest talat med varandra i ett hörn, satte så undervisningen eller föreläsningen igång. Vi blev visade in i ett rum med rader av stolar och en upphöjd scen där det stod en pulpet och en overhead. Mia och jag slog oss ner i mitten av lokalen. Det förväntansfyllda sorlet tystnade när en ganska lång man kom in i rummet, från sidan framme vid scenen, och hälsade oss energiskt välkomna till denna kurs i positivt tänkande. Det visade sig att han levde på att turnera runt i landet och tala för butikspersonal och andra intresserade.
Jag var inledningsvis ganska skeptisk till tanken på att låta mig undervisas i konsten att tänka positivt. Det var inte riktigt så som chefen presenterat kursen, eller också hade jag lyssna dåligt eftersom jag var så glad över chansen till omväxling. Och det var verkligen inte vad jag behövde just nu, tänkte jag inledningsvis. Men å andra sidan kostade det ju ingenting och det skulle serveras fika i pausen. Skepsisen förbyttes dessutom snart till andlöst intresse. Föreläsaren lockade verkligen fram ljuva toner på mina strängar av ambivalens och mitt rastlösa sökande efter förändring hittade här en klangbotten, som jag gillade mer och med ju fler exempel han presenterade. Efter en stund kändes det som han talade direkt och uteslutande till mig.
Föreläsaren talade om hur positiva vågor kan spridas i ett rum om alla tänker positiva tankar. Vi fick prova detta genom att tysta i några minuter tänka på någon vi tyckte om. Just det experimentet fungerade inte speciellt bra. Kanske var jag allt för modfälld just då för att uppfatta några positiva vågor. Men när vi skulle göra om experimentet och istället tänka på någon vi inte gillade hände faktiskt något i lokalen. Atmosfären blev med ens otrevlig. Det som man kunde ta på obehagligheten, som om luften blev tjockare att andas. Förbluffade gick vi ut till det väntande fikabordet.
Under kaffet talade jag med Mia om experimenten och vi konstaterade båda att vi tänkt på samma person som vi inte gillade. Rune Nöjd, som under hela föreläsningen suttit och talat med sin personal och stört alla genom halvhögt framviskade plumpa skämt. Förmodligen var vi inte ensamma om att utse honom. Kanske hade föreläsaren rätt, tänkte jag. Kanske det fungerar just så, att omgivningen påverkas av hur man ser på och tänker om den? Om tillräckligt många tänker på och önskar samma sak, då händer det någon mellan dem, i samförståndet och den tysta kommunikationen.
Det var med spänd förväntan jag gick in i salen igen för att lyssna på fortsättningen. Känslan från första passet förstärktes nu och det kändes återigen som om det bara var jag och föreläsaren i rummet. Särskilt väl minns jag hans berättelse och tankar om hur man bör agera och tänka för att uppnå sina drömmar. Om man verkligen vill något, sa han med inlevelse och engagemang, gäller det framför allt att ha tålamod och att inte försöka ta allt i ett enda steg. Livet är fyllt av vägskäl, sa han vidare, och varje gång vi ställs inför något av dessa bör vi välja den vägen som pekar mest mot det mål vi satt upp. Det lät så klokt och riktigt. Alla tankar om olika snabba vägar till lycka som snurrat i mitt huvud försvann och ersattes av denna kloka insikt. Framtiden blir till genom ett steg i taget och vägskälen som leder antingen bort från eller mot målet, finns överallt. Om man bara kan förmå sig att inse det. Jag uppfylldes av tillförsikt. Inga löften om guld och gröna skogar utfästes, och inga garantier om framgång. Bara detta budskap om att tålamod och väl genomtänkta val är den enda man själv kan göra, om man vill uppnå förändring. Vart man sedan hamnar ligger utanför den egna kontrollen. Och det är först när man inser detta som man med säkerhet vet att man är på väg mot sina drömmars mål.
Han övertygade mig vidare om att positiva handlingar, eller små ord av uppmuntran kan ge långt större effekter än man kan ana. Genom kulturen står vi människor i närmare kontakt med varandra än vi någonsin kan ana, och det som sänds ut i omgivningen kommer på ett eller annat sätt alltid tillbaka i en eller annan form. Vad har vi att förlora på att hjälpa varandra, förlåta andras misstag och att tro varandra om gott? Okej, vi kan få fel. Men det är också allt. Om vi får rätt däremot, skapar vi tillsammans kollektiv glädje, harmoni och förutsättningar för ett fortsatt spridande av positiv energi. Vi har och får helt enkelt det samhälle vi förtjänar, och samhället börjar inom oss själva och fortsätter i och genom samverkan med omgivningen. Börjar man inte där, eller om man ställer krav på att någon annan ska börja, ja då vet man ju vad som händer. Om alla kunde förmå sig att vara lite mer generösa, då vet ingen vart vi hamnar eller vilket samhälle vi får.
En spännande tanke, som jag sedan dess burit inom mig och som jag verkligen tror på. Det finns ingen annan väg till kollektiv lycka. På gott och ont. Där och då, i Kallebäck, våren 1988, bestämde jag mig för att detta var den väg jag skulle slå in på. Vägen som leder mot tillfredställelse hade äntligen öppnats för mig. Nu gällde det bara att våga ta det första steget, och sedan fortsätta med ett steg i taget, utan att tänka allt för mycket på det slutgiltiga målet.
Uppfylld av föreläsarens kloka ord frågade jag Mia i bilen på väg hem till Kortedala, vad hon tyckte. Till min stora förvåning svarade hon att hon varit ganska trött under det sista passet, och att hon inte tyckte det varit så speciellt. ”Han var faktiskt ganska tråkig”, sa hon. ”Det går ju inte att bara tänka positivt så blir man lycklig”. Men det var ju precis det han inte sa, tänkte jag. Besviken och förundrad över våra olika tolkningar av det som sagts släppte jag ämnet och talade istället om vad vi skulle göra på jobbet dagen efter.
Senare, hemma, när jag låg i sängen och skulle sova gick jag om och om igenom vad som sagts på föreläsningen. Jag visste nu att det inom min möjlighetshorisont fanns något jag kunde göra och att den insikten faktiskt innebar att jag redan tagit det första steget på vägen som leder bort från ett yrke och en tillvaro som verkligen inte passade mig. Jag insåg att det bara krävdes tålamod av mig, det och att jag aldrig slutade ta det där ena steget efter det andra. Gjorde jag bara det kunde jag leva mitt liv i trygg förvissning om att jag ständigt närmade mig målet. Större än så var inte beslutet. Och svårare än så var inte vägen, åtminstone inte på pappret. Även om det fortfarande återstod många vedermödor innan jag skulle kunna känna ens ett uns av förvissning om att jag verkligen var på väg mot målet, visste jag inom mig att vägen var mödan värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar