Jag vaknade med ett ryck. Hur somnade jag? Vad hade hänt? Var är jag? I morgonsolens nyktra ljus gick vidden av mitt tilltrasslade liv upp för mig, och insikten om konsekvenserna av gårdagen hackade sig in i mitt medvetande. Hjärtat slets i bitar när jag panikslagen insåg att jag inte längre kunde dölja mig bakom en bräcklig fasad av alkohol och tillkämpat självförtroende. Jag skulle tvingas visa Elin mig som jag var, och pliktkänslan som i alkoholens avklingande verkan allt hårdare drog åt snaran om min hals höll på att kväva mig.
Den människa jag var skulle inte ha en chans hos henne, det visste jag. Redan nästa morgon skulle jag tvinga mig själv att vandra ner för backen mot spårvagnen för ännu en dag i bageriet. Jag skulle obemärkt men inte mindre smärtsamt glida in i rollen som den skötsamme arbetaren igen. Den hon hade lärt känna var en roll, en tom fasad. Plötsligt insåg jag att Elin bara kunde bli ett ljuvt men ack så smärtsamt minne att spara djupt där inne tillsammans med de andra som tidigare redan fanns där. Minnen av människor som kommit i min väg och öppnat dörrar, knäckt koder eller bara funnits där precis när jag som mest behövde närhet, ett lyssnande öra eller bara två ögon att drunkna i. Jag saknade henne redan innan jag lämnat hennes tält i gryningen. Hon sov med sitt mörka hår utspritt över kudden och den ena armen över huvudet. Bröstkorgen hävde sig rytmiskt och hennes läppar vara lätt särade. Hon utstrålade harmoni, självsäkerhet och trygghet på ett sätt som fick mig att känna mig ännu mer instängd i en kropp vars historia jag hatade.
Jag insåg att jag aldrig skulle kunna överleva i hennes närhet utan alkohol i blodet. Det var spriten som åtminstone hjälpligt fyllt mig med mod och kraft igår att spela rollen av den jag skulle vilja vara, men nu hade den flytt sin kos och lämnat mig ensam kvar. När tältduken gled igen bakom mig överväldigades jag av smärta och bottenlös förtvivlan, och då kom tårarna. Än en gång denna sommar grät jag hejdlöst i desperation över att livet inte såg ut som jag önskade. Denna gång kändes det bara ännu värre eftersom sorgen handlade om min egen feghet som tvingade mig att göra saker som jag inte ville. Mitt överjag höll mig fast i ett grepp jag inte kunde bryta, eftersom jag ännu inte hade koden till det lås som fängslade min själ. Som en skamsen hund med svansen mellan benen smög jag därför med tårar i ögonen och ett hål i mitt hjärta iväg mellan tälten, i jakt på en enslig plats där jag kunde samla ihop mig, vilket jag behövde för att träda in i rollen igen så att jag kunde möta vardagen.
Jag gick längs stranden bort från festivalområdet och till slut hittade jag en sten att sitta på, på behörigt avstånd från tälten. Här satt jag en lång stund och bara stirrade ut i tomma intet. Att hitta en lösning var inte att tänka på, här handlade det enbart om att samla ihop spillrorna av det som för världen var jag, att limma ihop det skal igen som dolde kaoset inombords. Hur många gånger har jag suttit så här, av olika anledningar, i ensamhet och försökt hitta tillbaka till den roll som aldrig var mitt val, utan som tilldelades mig någon gång under skolåren och som jag sedan dess fått leva med.
Efter att ha förbannat allt som var jag och efter att än en gång ha bestämt mig för att det nu fick vara nog, kramade jag ut de sista tårarna, sköljde ansiktet i vattnet, reste mig upp och vandrade sakta tillbaka till det väntande mötet med det liv jag föraktade. Från den stunden, vill jag tro i alla fall, bröt jag definitivt de mentala banden med mitt gamla liv och tog steget över min flod Rubicon. Tärningen var kastad, ingen återvändo fanns.
Först gick jag emellertid en lång promenad för att samla ihop spillrorna av den lilla skit som var jag. Planlöst vandrade jag omkring inne på området som höll på att städas upp. Jag var totalt innesluten i ett skal av sorg, saknad och missmod. Det värkte i bröstet av hopplösheten i situationen jag hamnat, en totalt omöjlig situation. Hur jag vände och vred på allt så låste det sig fullkomligt.
Att både Magnus och Krister var sura när jag kom tillbaka till tältet brydde mig föga. Det var mitt minsta problem. Under tystnad packade vi ihop tältet. Tysta gick vi mot bilen. Och tysta satt vi hela vägen hem. Stämningen var minst sagt tryckt. Men denna gång orkade jag inte försöka medla eller gjuta olja på vågorna med någon putslustig kommentar. Förkrossad tittade jag bara ut genom rutan, ut på det soliga landskapet vi passerade, och låtsades att de inte fanns.
För varje meter som skiljde mig från Elin och Hultsfred tilltog smärtan i bröstet, och även om jag fullt ut insåg det omöjliga i alla tankar på henne och mig så lekte jag med tanken på att det någon gång i framtiden skulle kunna öppna sig en möjlighet. Jag hade fått hennes telefonnummer. Det stod på en lapp som låg i plånboken och var den enda tröst jag vågade hålla mig med.
När jag kom hem kastade jag in tältet i källaren och gick upp i lägenheten. Denna gång kändes det verkligen som om jag aldrig någonsin skulle kunna hämta mig. Tröttheten kom över mig och jag försökte vila, men varje gång jag slöt ögonen dök bilderna på Elin upp för mitt inre och smärtan i hjärtat fick mig att vilje skrika. Men det var bara att bita ihop. Samla tankarna och fokusera på det som måste göras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar