Ökad kunskap är bara en liten del av lösningen på problemet!

Läser en intressant debattartikel i DN idag, om ett förslag på hur antibiotikaanvändningen ska minskas. Och som vanligt är lösningen: Mer information! Tron på informationens undergörande förändringskraft är stor. Snart sagt alla problem anses kunna lösas av/med information. Men är det verkligen så? Frågan är otroligt viktig, den rör mänsklighetens långsiktiga överlevnad och har bärighet även på klimatfrågan. Men här gäller det alltså anibiotikaanvändningen.

Allt fler bakteriestammar utvecklar motståndskraft mot antibiotika och vanliga sjukdomar blir allt svårare att behandla. En orsak är vår överanvändning av antibiotika. Användningen driver utvecklingen av bakteriernas motståndskraft – resistensen – och hotar patientsäkerheten i hela vården. Vad hjälper en ny lever eller njure om patienten kort därpå avlider av en infektion orsakad av resistenta bakterier? Detta inträffade nyligen vid ett utbrott på en transplantationsavdelning i tyska Essen. Fem nytransplanterade patienter dog.

Inget att leka med alltså. Men är det mer eller bättre information är är lösningen? Nej, det kan inte vara lösningen. Det finns bara en lösning på problemet, och det är att användningen av antibiotika begränsas radikalt. Och information har aldrig förändrat en grupp människors beteende, radikalt. Grupper agerar och reagerar inte som enskilda individer, gruppen eller kulturer är emergenta storheter. Fenomen som finns och verkar på en annan skalnivå.

Först när den insikten, den informationen, når läkarvetenskapen. Först när politiker, tekniker, ekonomer, eller för att uttrycka det i klartext. Först när mänskligheten insett detta basala faktum, att människan är en kulturell varelse. Först då kan arbetet med att lösa problem som uppstår på en kulturell nivå ta sin början.

Det går inte att lösa kulturellt relaterade problem med individbaserade lösningar, vilket ökad informationsspridning är ett exempel på. Problemet ligger inte på den skalnivån, problemet ligger på gruppnivå. Följaktligen behöver lösningen vara anpassad till den. Mer information till individer kan aldrig förändra kulturen, av lätt förklarliga skäl. Kultur består av oändligt mycket mer än tal/text (= information).

I dagens SvD finns ett exempel, bland oändligt många, som indikerar vilka svårigheterna är och varför information inte kan vara lösningen.

När man blandar socker och fett, som i en kanelbulle, blir suget lika starkt som av kokain. Efter hundratals affärsmiddagar tvingades industrimannen Sören Gyll förra året transplantera sin lever. Nu varnar han andra för att gå i sockerfällan. Läkemedelsindustrin använde kunskapen för att utforma det hittills mest effektiva bantningspillret. Ändå erkänner inte myndigheterna att man kan bli beroende av godis och skräpmat.

Människan har en kropp, med en egen agenda. Och när det gäller hälsofrågan så är det inte information som saknas, det är handfasta verktyg att arbeta med för att tvinga kroppen att lyda det goda råd som samhället formligen svämmar över av. Samma gäller för klimatfrågan. Det är inte information som saknas, det är bättre verktyg och ökad handlingskraft som krävs för att någon förändring skall kunna komma till stånd.

Denna fundamentala kunskap om människan, den finns och den utvecklas kontinuerligt inom humaniora. Alltså, hade man engagerat en kulturvetare i forskningsprojektet, i politiken, då hade frågan angripits på ett annat och mer kostnadseffektivt och hållbart sätt. Det kanske mest frustrerande är att den kunskapen finns inom akademin, och bland politikerna. Men den används inte. Inte för att den inte behövs, utan för att det skulle innebära att man fick tänka om. Och det är jobbigt. Lika jobbigt som att byta ut kanebullen mot frukt, även om man vet att det är skadligt att äta kanelbulle.

Detta är ingen nyhet för kulturvetaren, men det gör inte saken mindre frustrerande. Tvärt om, för om det nu vore information det kom an på, varför lyssnar så få på kunskaperna och insikterna som vi kulturvetare har? Jag säger det igen: Det är inte mer information som behövs, det är en annan syn på subjektet. En annan förståelse för vad det innebär att vara en människa. (Den som är intresserad av att ta del av dessa tankar kan med fördel botanisera under fliken Posthumanism, här på Flyktlinjer).

Som avslutning kan jag inte låta bli att dessutom peka på hur de viktigaste forskningsresultaten kommer fram:

Det var en ren slump som gjorde att forskarna upptäckte att socker och fett kan orsaka beroende.

–När vi undersökte drogberoende i djurförsök brukade vi använda en kontrollgrupp som fick mat eftersom vi trodde att det skulle ge ett neutralt resultat att jämföra med, säger Sara Ward, professor vid Templeuniversitetet i Philadelphia och en av USA:s ledande beroendeforskare.

Men resultaten stämde inte och snart insåg forskarna att mat som var söt och fet var starkt beroendeframkallande i sig.

Alla vet att det är på detta sätt. Ändå vill Vetenskapsrådet att ansökningarna om forskningsmedel skall innehålla information om exakt varje mått och steg som forskaren skall ta i det projekt man söker pengar för. Man får i princip bara medel om man på förhand kan redogöra för vad man ska komma fram till.

Hur var det nu? Är det mer information vi behöver, eller en helt annan förståelse?