Runt det lilla bordet i rummet satt en brokig skara människor som slumpen fört samman. Det var mitt gäng. Här, liksom på bageriskolan och i lumpen, var jag en i mängden, även om jag på senare till allt mer börjat känna mig obekväm och otillfredsställd med sällskapet, vilket gav mig dåligt samvete. Jag som under alla år hade längtat efter ett sammanhang att höra ihop med, att få vara en del av, känna mig välkommen och respekterad i. Nu när jag kände att det äntligen var så, då var jag inte nöjd. Vad var det för fel på mig?
Gruppen var uppdelad i två lösligt sammanhållna läger. Vi var fem stycken unga bagare och konditorer, som alla kände varandra från gymnasieutbildningen även om vi inte gått i samma klass: Anna, Birgit och Kristin i konditoriet, och Mia och jag i bageriet. Det gamla gardet representerades av Henrik, Verner och denna dag alltså även av den inkallade pensionären som jag glömt namnet på. Lasse från bageriet, som liksom Henrik tidigare hade haft ett eget bageri, var lite över femtio och får nog sägas tillhöra det yngre gänget, liksom förstekonditorn Anders som var runt fyrtio.
Verner hade arbetat i firman i drygt fyrtio år. Han hade avverkat tre ägare och organiserat tre flyttar av det anrika Göteborgskonditoriet, ett av Göteborgs äldsta faktiskt. Först låg det på Drottninggatan, där Buttricks ligger nu, sedan på Kyrkogatan och därefter, sedan mitten av sjuttiotiotalet, på Avenyn. Peterssons var kanske inte lika känt som Braütigams, men det var ändå ett ställe som enligt Verner till sina stamgäster räknat sådana storheter som Albert Engström.
Verner var en människa som till utplåningens gräns ställde upp för sina medmänniskor. Han var godheten personifierad. Han tänkte alltid först på andra och även om han enligt andra varit en av Göteborgs duktigaste och mest kända konditorer så arbetade han nu i bageriet, vilket var en uppgift som han betraktade i det närmaste som en förnedring. Jag förstod aldrig hur det gick till, men när stället bytte ägare den sista gången erbjöd han sig tydligen självmant att ta hand om bageriet. Varför han gjorde detta är en gåta. Förmodligen såg han det som den absoluta förnedringen att han över huvud taget varit påtänkt för uppgiften, men varför han inte protesterade var förbryllande. Bitterheten över att ha degraderats till bagare sipprade under tiden som jag arbetade där fram på ett lika tragiskt som stillsamt sätt. När jag började arbeta på Petterssons räknade Verner dagarna till pensioneringen. Det var när jag började cirka femhundra dagar kvar. Jag trodde han skojade men det visade sig snart, när jag allt som oftast kollade honom, att det var verklighet. Han räknade dagarna till sin pensionering. Dagen då han skulle bli fri. Fri att leva det liv han suktade efter varje dag under det att han med jämnmod utförde sysslorna han hatade. Om jag den dagen vetat det jag några år senare fick reda på, att han dog ett halvår efter pensioneringen av cancer i magen, då hade jag lämnat fikarummet, bageriet och de andra omgående och aldrig kommit tillbaka. Men det visste jag ju inte då, även om det inte var något att förvånas över om man betänker alla tabletter som han proppade i sig för att klara sig igenom tillvaron. Verner var en stor tillgång i lunchrummet och jag kunde aldrig få nog av hans fantastiska berättelser om det gamla Göteborg. Han var en lysande minneskonstnär, berättartalang och ett levande uppslagsverk. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför han slösade bort sitt liv i bageriet, som han helt uppenbart hatade.
Berit som jobbade i packen höll jag på att glömma, men så höll hon också en ganska låg profil. Även hon var en plikttrogen människa som arbetat i firman mycket länge. Hon var egentligen sömmerska och hade kommit till Sverige som flykting från Ingermanland under andra världskriget. Men även om hon bott i Sverige i snart fyrtio år var hennes svenska så dålig att jag i början inte alls förstod henne. Det tog några dagar att lära sig hennes variant av mitt modersmål. Hon berättade ofta de mest fantastiska och uppslitande berättelser från kriget och flykten till Sverige. Hennes folk hamnade tydligen i mitten på något sätt och utplånades på samma sätt som de andra baltiska staterna under inledningen av kriget. Men hon var ändå alltid glad och nöjd med det lilla. Hon bodde nära Slottsskogen och gick till bageriet på morgonen. I Haga stannade hon varje morgon till vid ett rivningshus och matade några katter. Detta gjorde hon även på helgen och under semestern. Det var hennes katter. Hon värnade så mycket om djuren att det ibland blev konflikter. Hon matade till exempel fåglarna utanför fönstret och de kom ibland in i bageriet vilket gav upphov till kalabalik.
Berra vid ugnen fikade aldrig med oss andra. ”Nä, du vet jag har det lite körigt nu”, sa han alltid när man frågade varför. Han var firmans hustomte. En minst sagt speciell människa som kunde fortsätta ett samtal på morgonen som avbrutits mitt i, dagen innan och han räknade alltid med att man kom ihåg vad han talat om. Eller samtal, jag vet inte, det var nog mest frågan om en monolog. Han lyssnade aldrig på vad någon hade att säga. När han berättade om den gamla goda tiden på Petterssons tog han alltid förgivet att man kände till alla personer han talade om. Man fick verkligen anstränga sig för att hänga med. Jag vet inte om han fantiserade eller varför, men han sa sig ha en unik förmåga att komma på människor som knullade. Han berättade ständigt samma historia om när han nästan trampat på ett par som låg och älskade i gräset vid Heden tidigt en morgon. Han berättade också att han en gång blivit erbjuden att följa med en kvinna hem. Han skulle få betalt om han tillfredställde henne, sa han.
Berra led också av svindel och kunde inte se blod, då svimmade han. En gång kom han först till en olycksplats, men ambulansen fick ta med Berra istället för offren, som inte var speciellt allvarligt skadade, eftersom han svimmade när han såg hur blodet rann från deras sår. Han kunde absolut inte dölja någonting för någon, det gick verkligen att läsa honom som en öppen bok. Och han hade alltid lika mycket att göra. Oavsett hur mycket eller lite vi bagare producerade så var det alltid lika körigt vid ugnarna. I rädsla för att vara överflödig delade han upp sakerna i olika vagnar så att ugnarna alltid var fulla. Han ville heller inte hjälpa oss vid bordet. Berra platsade inte i det moderna produktionssamhället. Han var en relikt från gamla tider, precis som Verner. En människotyp som hör hemma i en annan tid. Jag frågar mig ofta vad han gör idag, lever han? Har han ett arbete och i så fall vad? Det sista jag hörde var att han slutat och börjat arbeta som fastighetsskötare och det är väl ett jobb som passar en sådan som han.
På söndagarna åkte Berra, utan lön ner till bageriet och flyttade över wiener- och kaffebröd från frysen till det kombinerade kyl- och jässkåpet. Han menade att kvaliteten skulle bli lidande om man gjorde det på lördagen, som chefen krävde för att slippa betala ut någon lön. Men Berra gjorde det gratis. Tragiskt nog var det trots detta uppvisande av plikttrogenhet alltid han som fick ta emot allt skäll om något blev misslyckat i bageriet. Chefen skällde sällan på någon annan. Berra var den som fick ta emot utbrotten som kom mer eller mindre motiverat och med jämna mellanrum. Hans förhållande till chefen var dubbelt, han både avgudade och fruktade honom. Därför lyssnade han alltid på kritiken utan att säga något. Om han tyckte det var omotiverat gick han efteråt ner på lagret en stund och kom sedan upp till oss och muttrade lite, sedan var allt som vanligt.
Berra var en oförarglig och genuint genomsnäll människa, oskyldig som ett barn. Det han sa kom alltid från hjärtat och därför kunde han säga saker som ingen annan skulle kunna säga. Jag minns särskilt en gång. Vi hade en praktikant från högstadiet som valt bageri eftersom han var nyfiken. Han var född i Afrika och hade kommit hit eftersom hans föräldrar jobbade på landets ambassad. Han gick på privatskolan SAM i Göteborg. En mycket trevlig och intresserad kille som lärde sig handlaget i bageriet snabbt, snabbare än de flesta gymnasiepraktikanter som kom till oss från livsmedelslinjen. På fredagen var det dags för den periodiska uppgiften att skala bittermandel. Verner skållade ett berg av mandlar och lade upp dessa på bageribordet. Han undervisade oss andra i hur man på bästa sätt skulle lösa sisoyfysuppgiften och såg sedan till att han fick andra uppgifter, där gick väl gränsen för honom. Som lärling hade han fått skala mandel varje dag, efter den ordinarie arbetstiden på beting innan han fick gå hem. Han var mer än ursäktad. Det var ett riktigt skitjobb. Högen tycktes oändlig och hur mycket vi än klämde på mandlarna var det lika mycket kvar.
När vi hållit på en stund kom Berra fram till oss. Dock inte för att hjälpa till, nej det var allt för fullt i ugnarna för det, som vanligt. Han tittade på oss en stund och sedan sa han något till praktikanten som jag aldrig glömmer: ”Det var ju bra. Det brukar ju ni vara duktiga på”. Tystnaden var kompakt. Ingen vågade säga något. Mia började nervöst tala om något annat. Men vi tänkte bara på vad Berra sagt. Så får man inte säga. Men Berra bara vände på klacken och gick tillbaka till ugnen. Vi andra försökte släta över uttalandet och på olika sätt visa hur fördomsfria vi var. Sedan när jag kom ner till duschen efter arbetet satt Berra och praktikanten och talade om hur det var i Afrika och Berra lyssnade nyfiket och imponerat. Hans fördomsfulla uttalande var hans oskuldsfulla sätt att säga något positivt och det utstrålade hela han och killen tog inte illa upp. Berra var ärligast av oss alla. Han hade inget kulturellt eller socialt skyddsnät, han bara var sig själv, alltid.
Förutom dessa personer var det ofta en eller flera extraarbetande pensionärer som arbetade med oss. De hade tidigare arbetat på Petterssons, eller på ägarens tidigare ställe, Hilma Anderssons hembageri. När de ryckte in för att hjälpa oss fick vi andra anpassa oss istället för tvärt om. Det gällde verkligen att lära sig vem som skulle göra vad. En var expert på småkakor och hon tilldelades alltid under lismande beröm från Verner äran att göra degarna – som dessa dagar inte riktigt blev som de brukade. En annan tyckte det var jobbigt att rulla rågkakorna för hand och tog med sig dem till en maskin som rullade dem. Detta tog längre tid men vi andra, med Verner i spetsen, följde ändå efter utan att klaga. Jag förstod aldrig varför. Men Verner lät sina gamla kolleger styra och ställa med honom. Han kunde inte säga till eller bestämma något när de var där utan att först fråga dem hur de ansåg att det eller detta skulle utföras. Det smärtade att se honom utplåna sig själv, för det kändes som det kunde vara jag om några år.
Tillsammans med dessa personer tillbringade jag den största delen av min vakna tid under de där mörka åren vid slutet av åttiotalet. Vi hade naturligtvis aldrig träffats och umgåtts om vi inte hade arbetat på Petterssons. Våra bakgrunder var så totalt olika liksom vårt ursprung och våra åldrar. Ändå fungerade det tämligen bra. Fikastunderna i lunchrummet var åtminstone något som jag alltid såg fram emot, inte enbart därför att jag slapp arbeta.
I det rummet fanns en oskriven lag att man inte pratade arbete. Vi med våra olika erfarenheter skapade istället samtal som fortfarande finns etsade fast i minnet. I rummet fanns egentligen ingen inredning, förutom en otroligt ful tavla som någon vid tidernas begynnelse tagit med sig och hängt på väggen och som ingen sedan vågade ta ner. Känslan i lunchrummet är svår att beskriva, den liksom hängde samman med och stod ut som en positiv motpol till vantrivseln i bageriet. Det var nog framförallt det som gjorde fikarummet och atmosfären där till vad den var. Likafullt minns jag fortfarande det rummet och den stämningen som något ljust och positivt, en bitterljuv känsla av respit från det själsdödande slitet där nere vid borden och de bullrande maskinerna. Ett avbräck från monotonin och tristessen, och eftersom man aldrig var där tillräckligt länge för att tröttna han man aldrig tröttna.
Det var lite som det gamla konditortricket som jag lärde mig på bageriskolan, att man ska inte göra för stora bakelser. De går nog åt, men kunden känner sig lätt mätt och däst om det blir för mycket, det är bättre och göra bakelserna så pass små att man istället känner sig sugen på en till. Då kommer kunderna tillbaka med en angenäm känsla i kroppen, och konditorn tjänar mer eftersom det går åt mindre råvaror. Lite var det nog så med lunchrummet, man lämnade det alltid med en känsla av att vilja stanna en stund till. Fast när Verner reste sig visste man vad klockan var slagen. Han lämnade alltid bordet först eftersom han skulle sätta igång vetedegen så att den var färdig när vi andra kom ner. Då var det slut på respiten. Fikarasten på morgonen skulle egentligen vara fem minuter lång, men vi satt alltid längre. Lönen baserades på en fyrtiotimmarsvecka och vi arbetade från kvart i sex på morgonen till klockan två på eftermiddagen, alla dagar utom fredag då vi slutade klockan ett. Varje dag tog vi trettio minuters rast, vilket på fjorton dagar sammanlagt blev fem timmar. De timmarna jobbade vi ihop genom att dela upp arbetsstyrkan i två lag som turades om att arbeta varannan lördag, från klockan fyra på morgonen till klockan nio. Gissa om fredagen då man inte skulle jobba helg var efterlängtad. Då häcklades alltid det lag som skulle jobba dagen därpå av de andra. Samma visa varje fredag, året om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar