Marginaler behövs, i effektivitetens namn och av strikt rationella skäl. Det är det enda logiska, och långsiktigt hållbara förhållningssättet. Världen, samhället och kulturen är inte homogena enheter, de går med andra ord inte ihop. Balans är ett mål att sträva efter, men det går aldrig att uppnå. Inser man detta, och om man låter den insikten vara styrande för vilka beslut som tas i samhället, då har man kommit en lång väg mot långsiktig hållbarhet.
Människan har förmåga att vara rationell, men hon är inte bara rationell och definitivt inte logisk hela tiden. Och det går inte att avgöra när hon växlar, från att styras av intellektet till känslorna. Det är inte ett problem, det själva utgångspunkten för mänskligt socialt liv. Därför måste det också vara en variabel att ta hänsyn när principerna för ledning av människor läggs fast. Helt igenom logiskt sammanhängande system är utopier som bara fungerar i modellerna. Verkligheten är däremot komplex, vilket gör att man måste räkna med slumpen som en betydelsefull faktor. Bara då och endast så kan ett hållbart system skapas.
Lyssnar man på politiker och ledarskapskonsulter låter det emellertid annorlunda, i deras retorik trollas slumpen bort. Det oväntat oväntade framställs som ett komplicerat problem som går att bryta ner i delproblem vilka i sin tur kan lösas genom noggrann planering och uppföljning av åtgärderna. Det är lätt att säga, och enkelt att åka landet runt för att fakturera organisationer för att låta dem lyssna på en. Människor vill lyssna, vill få svar. Framförallt finns det en inneboende fallenhet hos oss människor att lägga ansvaret i händerna på någon annan. Inte heller detta är ett problem, det är en förutsättning som man måste ta med i beräkningen.
Innan man förlägger ansvaret hos någon som får betalt för att ta ansvaret måste man noga tänka igenom vad arrangemanget innebär i praktiken. Vilka konsekvenser får det, och framförallt vad händer om den som har ansvaret misslyckas? Det är något som alldeles för sällan beaktas eller reflekteras över. Ändå är det helt avgörande för den långsiktiga hållbarheten. För om den som har ansvaret fråntas det i samma stund som han eller hon misslyckas med sitt uppdrag då är det ju bara en kostbar snuttefilt utan någon som helst praktisk betydelse. Ändå är det vanligt och anses vara förenligt med god samhällsekonomin att betala dyrt för att någon ska ta på sig ansvar.
Kanske det fungerar på detta sätt eftersom kalkylen då går ihop? Men ingen kalkyl kan ju gå ihop. Här finns ett fundamentalt tankefel. Gång på gång försätter vi oss i fällan, och gång på gång får vi problem. År efter år fortsätter vi att bygga upp denna typ av organisationer som som fungerar klanderfritt, i teorin. Men i praktiken fallerar det, när tankarna omsätts i den komplexa vardagen. Inte alltid, men det beror i så fall mer på tur än på skicklighet.
Att se detta, och framförallt för att våga resa invändningar mot rådande diskurs är svårt och det kostar på. Den som kritiserar makten och dem som har insett hur mycket pengar det går att tjäna på att ta på sig ansvaret, kommer att få problem. Att ge människor, inte vad de vill ha utan vad de behöver, framförallt om det är på lång sikt, är otacksamt. Hur viktigt och sant och riktigt det än är så kommer den som ifrågasätter det rådande att bli ifrågasatt. Ingen tycker om att få kritik.
Anfall är bästa försvar. Och den som känner sig hotad kan mobilisera ansenliga mängder kraft för att slå tillbaka. Enligt samma logik kommer den som framför kritiken att hamna i en underordnad position. Den försvarar rådande sanning och den som har makt har inget att tjäna på att lyssna, och allt att vinna på att tysta kritiken. Det är så det är och fungerar.
Vad jag vill visa är hur människans förmåga att tänka rationellt gång på gång spelar henne spratt, och att detta är en egenskap som finns inbyggd i systemet. Det är oundvikliga effekter av systemet, inte problem inom det som går att lösa eller planera bort. Vi måste inse fakta. Insikten är inget ogenomtänkt hugskott, det är resultatet av vetenskapligt arbete. Närmare bestämt kulturvetenskapligt arbete.
Det är obekvämt och ofta otacksamt att vara kulturvetare. Det man lär sig och tränas till är att se igenom tillvarons yta och förstår hur världen fungerar, egentligen. Man inser vilken roll makt spelar, även inom vetenskapen. Och när detta påpekas blir man obekväm. Kulturvetare stämplas som problematiska, och när det ska sparas är det vad man drar ner på. Att skjuta på budbäraren är en vanlig och lätt förståelig strategi, men hur klok är den egentligen? Hur hållbar är den?
Jag skulle ha allt att vinna på att hålla tand för tunga. Mitt liv skulle bli mycket enklare om jag höll tyst om dessa insikter. Om jag föll in i ledet och accepterade sakernas nuvarande tillstånd. Men jag vill kunna se mig själv i spegeln. Jag vill kunna säga till mina barn att jag i alla fall gjorde vad jag kunde med det jag hade och de kunskaper och insikter jag skaffat mig.
Och när jag idag läser dagens SvD finner jag dessutom att jag inte är ensam om att tänka i dessa banor. Ju fler vi är/blir, desto starkare och mer kraft kan sättas bakom orden, för allas skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar