Har länge tänkt att åtminstone delar av det manus till en roman som jag jobbade med under många år skulle kunna presenteras här. Nu gör jag det, under etiketten, Skönlitterära försök. Med bara en gnutta rodnad på kinderna vågar jag nu presentera de tankar som nedtecknades för länge sedan. Ta det för vad det är, försök. Jag blev inte publicerad, men delar av materialet håller än, tycker jag i alla fall. Återkoppla gärna, ni som till äventyrs läser. Näväl. Så här börjar det ...
Utanför på stationen myllrar det av folk och den regnmättade luften dallrar av den speciella stämning som alltid finns på platser där resande möts. En stämning fylld av förväntningar. Sedan jag var liten har jag förknippat sådana platser som stationer, färjeterminaler och flygplatsernas avgångshallar med positiva känslor. Att resa bär på löften om något nytt, och större delen av livet har jag på ett eller annat sätt befunnit mig på resande fot, på väg bort. Från nuet och den plats, det tillstånd, eller de känslor som för stunden har uppfyllt mig. Men på senare tid har den känslan, till min stora förvåning, förbytts till att jag nu allt oftare kommer på mig själv med att vara på väg till något och inte bort. Jag finner en lockelse i resan och resandet, kanske än mer nu när såväl hem- som ivägresandet förknippas med något positivt.
Förflyttningar tilltalar min rastlösa själ. På en rullande sten växer ingen mossa, skulle man kunna säga, om man har en förkärlek för klichéer. För den som är rastlös och som lätt störs i sin koncentration kan resandet, och på samma sätt sorlet på ett café, fungera som precis den mentala avlastning och hjälp att hålla tankespåren intakta som jag behöver för att tänka klart. Och det har jag behövt för att klara mina studier. I över tio år har jag studerat nu. Det började också som en resa bort. Bort från den bagerivärld som under ganska lång tid var mitt liv, och trodde jag, mitt öde. Jag hann faktiskt skriva färdigt min avhandling i etnologi innan jag insåg att jag för länge sedan hade slutat röra mig bort från bageriet, och istället med stormsteg var på väg in i den akademiska världen.
Det var ett ganska brutalt uppvaknande att inse faktum och det är först på den allra senaste tiden som jag kunnat förlika mig med känslan av att vara etablerad i högskolevärlden. Även om det fortfarande allt som oftast känns konstigt och ovant så känner jag mig faktiskt nu som den forskare jag enligt vederbörligt granskade intyg faktiskt är. Men att själv presentera mig som docent, det är fortfarande obekvämt. Och som det känns kommer jag aldrig att bli bekväm i den rollen. Inte på riktigt. Det är det pris klassresenären får betala, och det har det varit värt.
Resan som metafor för livet är bra, åtminstone för mig som alltid känt obehag så fort en antydan om att jag går i cirklar eller att tillvaron håller på att stagnera visat sig vid horisonten. Då har Boyes röst som viskar: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”, snabbt börjat göra sig hörd i bakhuvudet. Varför är det så? Hur kommer det sig att jag känner så? Vems är felet, eller är det inget fel? Fan! Detta är den sista resan jag gör under överskådlig tid, kanske jag ska ägna den åt att försöka hitta svar på frågorna. Först imorgon är jag framme i Umeå, vilket är resans första anhalt och målet når jag inte förrän i övermorgon. Det finns gott om tid att reflektera över livets stora frågor.
Jag är redo, allt är iordningställt i Kupén. Stegen har plockats fram från sitt gömställe bakom ryggstödet så att jag lätt kan nå min överbädd när jag vill. Väskan ligger på hyllan över dörren vid huvudändan med lagom plats sparad invid väggen för att ryggsäcken med böcker och anteckningspapper och kläderna ska få plats när det blir dags att sova senare i kväll. Den bästa filten och det finaste lakanet ligger på min säng. Efter alla åren på resande fot har jag lärt mig hur man ska agera i tågkupén för att inte råka ut för obehagliga överraskningar.
Jag har lärt mig att alltid beställa överbädd, om det nu inte råkar vara sportlov, påsklov eller Gothia cup, då alla sådana bäddar naturligtvis är bokade sedan månader tillbaka. Då fylls tåget med människor vars ovana att resa kan vara så irriterande. Då får man svara på idiotiska frågor. Det är kroppar överallt som luktar, snarkar och tar plats i största allmänhet. Folk är onyktra och tränger sig på och man tvingas lyssna till korkade åsikter och kvasifilosofiska funderingar, som om bara det faktum att man sitter i samma kupé är skäl nog att blottlägga hela sitt liv för första bästa människa. Och de förväntar sig ofta att man ska återgälda deras gest, som vore den en ynnest, en värdefull gåva.
Om alla tågresor var sådana hade jag nog inte orkat med långpendlarlivet som varat i snart sex år nu, mellan Universitetet, institutionen, handledarna och doktorandkollegorna i Umeå, och lägenheten på västkustens pärla, porten mot väster, den älskade staden Göteborg. Sex år på resande fot, i genomsnitt 100 mil i veckan, 26 veckor om året, det blir 2600 mil per år, gånger sex. 15600 mil. För att klara sig genom något sådant utan att bli galen måste man lära sig en del basala saker, till exempel att inte inleda konversationer med någon i onödan. Det tog mig ett bra tag att hitta en lämplig strategi, men nu vet jag hur man gör och är expert på att vara ifred på tåg, om jag så önskar vill säga. För faktum är att jag också träffat många trevliga människor på tågen genom åren. Men om man nu vill jobba, läsa, eller bara använda restiden till att sitta försjunken i tankar på något svårlöst problem, då gäller det för det första att komma i god tid till stationen och helst vara före alla andra in i vagnen så man kan möblera om och fixa allt efter sina önskemål. Då har man ett betydande övertag när övriga resenärer anländer. Om det inte, vilket gud förbjude, är ett sällskap eller en familj. Då är det kört, då spelar inga förberedelser i världen någon roll, då är det de som ser på en själv som en inkräktare och som undrar vad man gör i deras kupé.
Ännu har tåget inte lämnat stationen. Än så länge är jag ensam. Alltså när jag fortfarande ett litet hopp om att så kunna förbli under hela resan. Egentligen borde jag arbeta men det är svårt att koncentrera sig på det nu när jag vet att detta blir sista resan på länge. Alltid svårt med motivationen under slutfasen av projekten. Men aldrig att någon ska få beslå mig med att inte bli klar i tid. Självklart kommer jag att slutföra projektet, även om jag i sinnet redan befinner mig på andra sidan, i det nya.
En resa kvar, upp mot Norska gränsen, där Vindelälven rinner upp. Till en plats jag inte hade en aning om fanns för bara några veckor sedan, till Ammarnäs, en liten by i norra Sverige. Där ska jag genomföra projektets sista intervjuer med män från tre generationer födda och uppvuxna i Västerbottens inland. I Ammarnäs måste jag börja jobba. Men jag är inte framme där förrän i övermorgon mitt på dagen. Först ska jag åka femton timmar med tåg, sedan tillbringa en dag och en natt i Umeå, och därefter färdas sex timmar med buss. Som jag har väntat på att få börja om, på att få starta livet på nytt. Resten av livet. Mitt liv. På mina villkor. Som en galopphäst väntar jag ivrigt i startbåset på att få kasta mig ut. Men ännu är jag inte där, inte riktigt. Det finns saker att göra, viktiga saker.
Låt mig få likna livet vid en resa; snälla, låt mig få göra det, nu, här. Jag vet att det är en uttjatad metafor. Likafullt är det en metafor jag gillar, så låt mig få göra den liknelsen. Okej?! Vart har resan fört mig? Var började den? Har jag det bättre nu, än när jag startade? Ärligt talat vet jag inte om jag har det, men så mycket vet jag, att det finns förutsättningar för att jag ska få det bra, riktigt goda förutsättningar finns för det. Om jag bara får gjort det jag måste göra, det jag är på väg att göra.
Det har kostat på att göra resan och den eftersökta känslan av att komma hem och fram till målet har inte riktigt infunnit sig, ännu. Åtminstone inte på det sätt jag hoppades. Men jag känner mig inte lurad. Vad hade jag för val? Med mina förutsättningar, vilka andra utvägar fanns? Hur hade jag kunnat göra på något annat sätt? Jag har i alla fall inte rubbats i tron på devisen att det är vägen som är målet, ”Den mätta dagen den är inte störst. Den bästa dagen är en dag av törst.” Ingen vill väl egentligen komma fram till det slutgiltiga målet, döden? Vad är väl en avslutad rörelse om inte ett tillstånd av orörlighet, orubblighet och total tristess? Sommarens relativa lugn, i förhållande till arbetsårets mer händelserika tempo, är nog för att få mig att krypa på väggarna.
Det är själva rörelsen som är livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar