fredag 14 oktober 2011

1988 års Hultsfredsfestival IV

Halvliggande i gräset tittade vi på folk, i ett av vin och öl behagligt bortdomnat och lojt tillstånd. Plötsligt fångades min uppmärksamhet av en svartklädd tjej med en rufsigt punkig frisyr, svart skinnjacka och tighta svarta jeans och en öl i handen. Hon stannade till och blev stående några tiondelar av en sekund framför oss. Våra ögon möttes, vilket fick mitt hjärta att slå snabbare. Något klickade till inom mig. Och förvånad märkte jag att jag reagera med saknad när hon försvann bakom ett träd. Hennes ögon satt kvar för min inre blick och jag tystnade. Men innan jag han fundera mer över känslan dök hon upp igen bakom trädet.

– Hej grabbar. Jag hör att ni spelar New York Dolls. Får jag slå mig ner, frågade hon med jordens härligaste leende och ögonen fästade vid mina på ett sätt som gjorde mig förlägen samtidigt som det pirrade i magen av spänning och en vilja att få höra mer av hennes vackra röst och dialekt. Hon fortsatte också till min stora glädje. "Ända sedan jag var med min pappa i New York på sjuttiotalet och såg New York Dolls när de fotograferades på gatan har jag gillat det bandet. Johnny Thunders är ju precis hur söt som helst. Synd att han har sådana problem med droger bara", sa hon samtidigt som hon ogenerat fortsatte att titta mig djupt in i ögonen. Elin heter jag förresten, sa hon. Och hela tiden satt jag bara orörlig och totalt överrumplad av mötet, med ett fånigt stelnat leende på läpparna och förundrades över att hon ville sätta sig här hos oss. Hela min värld gungade.

– Slå dig ner, sa jag och sträckte fram handen som hon tog i sin och höll kvar en stund. Och under tiden som Krister presenterade sig hämtade jag mer vin i tältet för att bli av med spänningarna som byggts upp under det korta men laddade mötet. Vad händer, tänkte jag? Magnus vaknade av mitt rotande i väskan och kom ut efter en stund. Jag var skakad av mötet. Elin hade rört mitt inre på ett nästan skrämmande enkelt sätt. Krister och Magnus existerade inte i min värld från den stunden och ju mer vin jag drack desto mer slukades jag av Elins världsvana uppenbarelse. Hon bodde i Gävle men hade precis varit i Afrika och jobbat ett halvår i ett biståndsprojekt. ”Men Hultsfred får man ju inte missa”, sa hon. Jag föll pladask för hennes självsäkra integritetsfyllda målmedvetna och intelligenta sätt att vara. Allt annat, vardagen hemma och känslan av hopplöshet och förtvivlan, försköts bakåt i medvetandet. Vi samtalade helt säkert alla tre, men jag hade bara ögon för henne. Och till min glädje höll hon, så fort våra ögon möttes, kvar blicken på ett sätt som värmde ända in i själen samtidigt som ögonen fick mig att skaka. Vinet hjälpte mig bara knappt att komma över tafattheten och därför kedjerökte jag dessutom för att lugna mig.

Tiden flög iväg, den fanns inte. Men när Magnus påpekade att det snart var dags för Hunters & Collectors, återkallades jag brutalt till verkligheten. Då först märkte jag hur mycket jag druckit. Bara med stora problem kunde jag hålla balansen. Magnus hade överrumplat mig med sin plötsliga uppmaning och fått mig att reagera med ryggmärgen. Det var inte förrän jag redan stod upp som jag insåg att det kanske inte var vad jag ville just nu. Krister och Elin satt fortfarande kvar. Hon tittade på mig och skrattade åt mina försök att återfinna balansen. Impulsen att gå med Magnus som redan kommit en bit på väg och nu ropade på oss, vägdes mot önskan att sitta kvar och lära känna kvinnan som redan spelade smäktande ballader på nervsträngarna runt mitt hjärta. Jag förbannade mig själv för bristen på självständighet. Varför satt jag inte bara kvar? Nu hade jag ju gjort bort mig totalt. Då reste sig Elin sakta, borstade av sig och frågade om hon fick följa med oss. Och än en gång förvånades jag av glädjevågen som sköljde över mig.

När vi banade oss väg genom trängseln såg jag till att hålla mig i hennes närhet. Men jag kunde inte gå riktigt rakt och förbannade min oförmåga att hantera situationen. Ofrivilligt tog jag stöd mot henne när jag höll på att falla och märkte då att hon var stadig och lugn. Hon hade nästan inte druckit något alls, insåg jag samtidigt som det kändes som jag fick en stöt av hennes beröring. Detta är inte sant, tänkte jag. Vad är det som håller på att hända? På en timme har jag förlorat mig totalt i en okänd kvinna. Det svartnade för ögonen på mig när vidden av min hopplöst omöjliga situation gick upp för mig. Jag var inte i balans för att få mitt hjärta krossat. Men det var för sent nu, enda sättet att överleva var att förskjuta problemen till morgondagen. Hjälplös släppte jag taget och bara flöt med i händelseförloppet över vilket jag nu helt tappat kontrollen.

Framför stora scenen i Hultsfred stod jag så efter en stund strax bakom Elin och försökte samla mig. Det var länge sedan jag hållit om någon och varit nära en annan människa. Och när hon en bit in i konserten sakta makade sig bakåt mot mig kapitulerade jag. Orkade inte hålla emot längre och förlorade mig därför i detta tillfälle till ömhet och närhet. Det är väl inte vara farligt att kramas lite. Musiken försvann från den stunden och blev till ett dovt muller. Krister och Magnus fanns inte i min värld och inte heller resten av publiken. I skydd av mörkret drog vi oss allt längre bakåt genom massan av folk, mot björkdungen där det var glesare mellan åskådarna.

När Elin satte sig mot ett träd sjönk jag ner vid hennes sida. Fortfarande omtumlad. Hur kunde jag förlora mig själv så skrämmande fort? Hjärtat bultade och jag ville aldrig lämna denna plats. Hennes ögon var mörka och stora och jag tittade rakt in i dem. Hon besvarade min blick och vi satt tysta en lång stund utan att säga något. Sedan frågade hon skrattande med hela ansiktet om jag ville bada i sjön. Fullkomligt överraskad tänkte jag för en kort stund på min ovilja till badande. Jag hade inte badat på hela sommaren. Men sedan kände jag av hela mitt hjärta att jag ville göra precis vad som helst med henne.

Genom festivalområdet vandrade vi hand i hand, över bron igen, förbi alla tälten, ner till stranden och följde sedan vattenbrynet bort en bit mot det skyddande mörkret. Vi klädde sakta av oss och vadade ut i det kalla vattnet tills vi inte bottnade längre. Det kändes som om jag befann mig i en annan dimension när vi svävade i vattnet. Elins integritet och handlingsförmåga styrde mig som en marionettdocka, men något hjälplöst offer var jag inte. Jag njöt av varje ögonblick och hon fick mig att känna mig betydelsefull på ett sätt jag dittills aldrig upplevt. Just då existerade bara det lyckliga nuet. En främmande individ hade tagit kommandot och hon ville uppenbarligen ha mig trots det dåliga självförtroendet och det tafatta handlandet. Jag hade hela mitt liv varit dålig på att ta tillvara tillfällena som bjudits mig, och det kalla vattnet väckte frågan inom mig. Var detta ett sådant tillfälle som föreläsaren talat om? Var det klokt att bara följa med? Men med en viljeansträngning pressade jag bort de tankarna. Inte nu, jag orkar inte! Vill bara vila här och nu utan att tyngas av ett samvete som inympats i mig av andra. Inget har hänt. Jag har inte lovat något jag inte kan hålla.

Min kropp reagerade naturligtvis på hennes närhet och när hon frågade om vi skulle gå till hennes tält, nickade jag som i trance. Vi gick upp ur vattnet och tog på oss kläderna, sedan stod vi lite förlägna där och huttrade på stranden. Elin vände sig mot mig och sakta närmade sig våra läppar varandra. Först försiktigt, sedan allt girigare, kysste vi så äntligen varandra. Värmen från hennes hand som varsamt höll om min kind spred sig genom hela kroppen och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Hon laddade mina batterier och fick mig att känna mig oövervinnelig. Sedan drog hon sig sakta bort från mig. Tittade mig i ögonen och skrattade på det där underbara sättet igen. Kom, sa hon och drog mig med sig tillbaka mot campingen. Skrattande sprang hon längs stranden och satte sig sedan att vänta på en omkullfallet träd. Jag kom snart ikapp och satte mig vid hennes sida.

– Vem är du, frågade hon, som påverkar mig på det här sättet. Det hör inte till vanligheterna att jag badar med en okänd man. Men jag kunde bara inte låta bli. Jag blir glad av att vara med dig. Varför eller hur, det förstår jag inte. Det bara är så det är.

– Det samma, sa jag samtidigt som jag förtvivlat sökte efter något annat att säga till henne. Jag ville öppna mitt hjärta och berätta precis allt för henne. Men jag kom inte på något. Satt bara där och tittade på henne. Jag är glad att du finns, sa jag tillslut.

– Det är konstigt. Vet du vad. På planet till Sverige, igår, så drömde jag att jag skulle träffa någon som du. En kille som är ödmjuk, som inte tar över och som vill lyssna på mig. En kille som låter mig vara den jag är. Jag vill vara fri. Jag vill bli respekterad för mina åsikter och inte för min kropp. Du är den förste jag möter på väldigt länge som inte sagt att du tycker att jag är snygg och den förste som tittar mig i ögonen istället för på brösten. Så sa hon medan min förvåning växte för varje ord. Du skulle bara veta, tänkte jag. Det är ju bara mitt dåliga självförtroende som får mig att framstå så här. Det är bara din längtan efter någon som får dig att se saker i mig som inte finns. Jag är ett vrak.

– Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag tvekande. Jag är inte van vid att möta någon som du och jag är nog inte speciellt annorlunda än andra. Fan jag har inte rest som du över hela världen. Det är väl bara det att du saknar den vanliga svenska taffligheten.

– Nej så är det inte. Du har väckt något i mig som jag inte känner igen.

– Så upplever jag det också. Men vi känner ju inte varandra alls. Vad vet vi om vad som händer imorgon, sa jag samtidigt som jag förtvivlat stred med tankarna som snurrade inombords och som ville ut. Jag ville vara ärlig mot henne, helt ärlig. Ville lägga mitt liv i hennes händer, ville att hon skulle lösa alla mina problem. Istället frågade jag hur hon såg på framtiden. Vad hon ville med sitt liv.

– Lustigt, för det har jag faktiskt tänkt på ganska länge. Det var delvis för att hitta svaret på den frågan som jag åkte till Afrika. Och jag har kommit fram till att jag ska börja studera på universitetet. Helst skulle jag vilja bli läkare, för då kan jag åka till Afrika och göra något nyttigt. Men jag vet inte. Först ska jag läsa Idéhistoria, det har varit en dröm länge.

– Oj! Överväldigad av hennes väl utstakade planer och tydliga målmedvetenhet var det ordet det enda jag kunde få fram. Sedan berättade jag förläget att jag också lite funderat på att börja studera. Men att jag först måste läsa in gymnasiet.

När jag sagt det insåg jag definitivt att Elin var ouppnåelig för mig. Jag tystnade och förbannade min egen oerfarenhet, tafatthet och mitt dåliga självförtroende. Egentligen ville jag bara sjunka genom jorden. Samtidigt ville jag så innerligt gärna vila i Elins närhet. Ville dra ut på detta tillfälle så länge jag bara kunde. Och den enda utvägen för mig var att luta mig mot henne. Min panna snuddade hennes och jag kysste hennes örsnibb, vilket fick henne att skratta igen. Vi reste oss upp. Jag slapp alltså konfronteras mer med min egen tafatthet. Hon hade läst av situationen och barmhärtigt hjälpt mig ur förlägenheten.

Lycklig över att få vara i hennes närhet snubblade vi oss så skrattande förbi alla uppspända tältsnören, mot hennes tält en bit in i myllret. Väl där låg vi i varandras armar en lång stund och bara höll om varandra och lät kroppsvärmen strömma från den ene till den andre. Vad du än säger nu så kommer det att låta dumt så håll käften och ge dig hän i stället, tänkte jag för mig själv. I morgon kommer du aldrig att kunna motsvara hennes förväntningar. Du talar inte hennes språk och du måste inse att detta förmodligen bara kommer att bli ett minne att bära med dig resten av livet. Det kan aldrig bli ni två förrän du har hennes livserfarenhet, integritet och välutvecklade intellekt. Jag kände förtvivlat och till min fasa att jag inte skulle våga vakna bredvid henne. Jag skulle i så fall tvingas visa mig som den jag verkligen var och det var jag inte redo för, inte än (på många år skulle det visa sig).

– Vad är det som är fel, sa hon.

– Det är komplicerat.

– Livet är komplicerat. Men kan vi inte glömma det nu, bara en stund. Det är inte olagligt att vilja vara nära en annan människa.

– Det känns inte rätt, sa jag då och det kändes som allt var förstört.

– Men vi har väl inte gjort något förbjudet? Vi har väl bara gjort det vi måste? Eller så ser i alla fall jag på det som hänt. Hon tror att jag är otrogen, insåg jag och ville än mer berätta. Men fegheten och skammen över mitt misslyckade vara fick orden att förflyktigas.

- Efter att våra ögon möttes tidigare idag har jag bara följt min inre röst och den har sagt mig att jag ville njuta av din närhet, sa hon. Jag har hela tiden antagit att det samma gällde dig. Vi har väl inte lurat någon för att kunna vara tillsammans, och vi har inte planerat detta? Vad är fel? Inga löften har utväxlats. Behövde vi inte varandras närhet?  Jag behövde din. Imorgon är en annan dag.

Vad hade jag att sätta emot hennes sansade och kristallklara resonemang som framfördes med varsam, kärleksfull stämma? Ingenting! När hon la sin hand på min kind och lutade huvudet åt sidan och tittade mig i ögonen, då var jag förlorad och min kropp lydde inte längre min hjärnas förtvivlade skrik på hjälp. Från den stunden var det hon som styrde, och jag som följde

Inga kommentarer: