När jag skulle ta in tidningen idag på morgonen fann jag att det låg två tidningar där. Av någon outgrundlig anledning fick jag idag, förutom GP, ett nummer av tidningen NyTeknik som jag läste med stort intresse. Även GP innehöll en hel del texter om teknik och naturvetenskap, till exempel om Nobelpriset i fysik (vilket inom parentes sagt gör mig ganska beklämd då det handlar om upptäckter som knappast har några implikationer för oss människor här på jorden idag, även om Nobelpriskommittén inte håller med om detta). Sammantaget kom morgonen att innehålla en hel del teknik och naturvetenskap.
Tidningen NyTeknik är är intressant på många sätt och mycket finns att säga om dess innehåll. Och eftersom den sammantagna bilden jag får av genomgången av dagens olika tidningar är ganska motsägelsefull tänkte jag att det skulle kunna bilda utgångspunkt för en bloggpost. Ställer man den närmast ohämmade teknikoptimism som fyller sidorna på NyTeknik mot mitt liv som tågpendlare (som det står att läsa om här, till exempel) blir kontrasten tydlig. Och det säger något, något viktigt!
Igår och i förrgår vad det återigen kaos. Signalfel och strömavbrott, förseningar och bussersättning. Och vintern är inte här, på långa vägar. Jag bävar för hur det kommer att bli, och lugnas inte alls av försäkringar från ansvariga och utlovade ekonomiska satsningar. Tågsystemet är slitet, underhållet eftersatt och systemet på tok för tight med alldeles för dåliga marginaler. Dessutom är ansvaret fördelat på för många aktörer som skyller på varandra. Den delen av samhällets infrastruktur är på inget sätt hållbar. Jag förbereder mig på en ny vinter fylld av kaos och litar inte på att de lösningar och insatser som presenteras skall kunna undvika det oundvikliga. Går det inte att lita på tågen ens när vädret är perfekt, då kommer det naturligtvis inte att fungera när det blir snö och is.
Tågsystemet kan betraktas som ett slags minisamhälle och det speglar situationen i Sverige på ett smärtsamt tydligt sätt. Misslyckandet är gigantiskt, och kombinationen av oförmåga och ovilja att se problemen är beklämmande. Vi lever i ett samhälle präglat av klyftor, det visar kopparstölderna. Den som stjäl gör det för att de inte har något val. De står utanför gemenskapen och drabbas inte av förseningarna, vilket illustrerar att ett samhälle där alla inte erbjuds att vara delaktiga är ett samhälle som inte är hållbart. Hårdare straff? Sänkt skatt för oss som har en god inkomst? Vem tror på allvar att det skulle lösa problemet i tågtrafiken?
Ställer man bilden av kaoset i tågtrafiken mot bilden som ges av Nobelkommittén och den ohejdade teknikoptimism som fyller sidorna i NyTeknik, då blixtbelyses samhällets och mänsklighetens paradoxala karaktär. Bilderna går helt enkelt inte ihop, de är oförenliga. Enligt ett reportage om Moores lag i NyTeknik kommer maskinerna att ta över år 2045 (bevare oss väl, tänker jag, med tanke på hur dagens maskiner fungerar). Det är den bild som teknikerna och naturvetarna lever med. Allt för lätt glömmer man att det är bilden av en tänkt framtid som presenteras, bilden av en värld där alla fantastiska lösningar som finns på ritbordet har realiserats. Men vi som dagligen tvingas utsätta oss för den teknik som vi faktiskt har och lever med, vi lever med en helt annan bild. Som tågpendlare tvingas jag lita till den teknik som vi människor anser oss ha råd att satsa på, här och nu. Kontrasten är som sagt markant, och de båda bilderna går inte ihop.
Teknikerna och naturvetarna lever således i en drömvärld, och den drömmen smittar av sig på hela samhället. Eftersom det naturvetare säger och drömmer om får så pass stort utrymme i mediebruset blir det den bilden som dominerar. Bilden av hur vi önskar att det vore. Tekniken kommer att lösa alla problem. Visst, det ligger säkert mycket i det. Och tittar man på historien är det otvivelaktigt så att ny teknik har revolutionerat mänskligt liv. Men det är också och samtidigt så att vi ständigt är hänvisade till den teknik vi faktiskt har. Att det går att lösa alla tågproblem rent tekniskt och i teorin löser inte problemen här och nu! Och om vi inte anser oss ha råd att underhålla de tekniska system vi förlitar oss på, då hjälper det föga att ingenjörerna sitter på sina kontor och skissar på nya lösningar. Ändå är det vad vi låter dem syssla med, framtiden. Vor det inte bättre att de ägnade tiden och resurserna åt att lösa dagens problem?
Tänk om jag som kulturvetare fick drömma på samma sätt som naturvetarna. Tänk om jag hade mer resurser, och slapp leva under ständigt nedläggningshot. Tänk om jag slapp försvara mig mot ständiga angrepp från dem som anser sig veta mer om mitt område än jag. Tänk om det fanns en daglig tidning där kulturvetare kunde presentera sina forskningsresultat och lösningar på mänsklighetens problem. Om vi slapp konfronteras med och ställas till svars för hur det faktiskt ser ut i samhället idag. Tänk om det var så. Tänk om man såg på all forskning på samma sätt. Vilken underbar utopi!
Varför vill ingen se sambanden? Hur kan det komma sig att vi människor ständigt går i fällan och köper utfästelser om att det går att äta kakan och ändå ha den kvar? Varför förstår vi inte att vi får de tekniska system vi förtjänar? Om detta och om andra lika viktiga frågor, (vardags)livsavgörande frågor, har kulturvetenskapen mycket att säga. Vi vet en hel del om olika typer av samband och kan identifiera samhällets och kulturens svaga punkter. Vi sitter inne med lösningen på många problem. Löftena som kulturvetenskaplig forskning bär på kan dessutom infrias här och nu. Resultatet av kulturvetares arbete går dessutom att bedömas här och nu. Vi behöver inte vänta tills 2045 för att se om det vi har att säga stämmer. Det räcker att öppna ögonen.
Lite så tänker jag. Jag är också fascinerad av ny teknik, och är inte kritisk till naturvetenskapen som sådan, bara mot prioriteringarna som görs. Jag vill att framstegen och kunskaperna som finns inom vetenskapen skall bedömas lika och all de ställs i relation till det liv vi lever här och nu. För att kunna ägna mig åt forskning och undervisning är jag hänvisad till tågen i Västra Götaland, idag.
Livet levs nu, inte i framtiden (även om de beslut som tas idag och de handlingar som utförs, alternativt inte tas/utförs tas, får konsekvenser för framtiden). På gott och ont.
8 kommentarer:
Jag läste med intresse tills jag kom fram till detta:
"Vi lever i ett samhälle präglat av klyftor, det visar kopparstölderna. Den som stjäl gör det för att de inte har något val."
Tyvärr tappade jag intresset efter att ha läst denna dumhet. Kanske missade jag något som är verkligen intressant men jag är tveksam.
Det var tråkigt att läsa Gulli! Varför är det en dumhet? Förklara gärna, jag kanske var otydlig. Grundtanken i hela resonemanget är att vi som samhälle betraktat satasr lite för mycket på visioner och framtiden, och alldeles för lite på det vi faktiskt har och det som vi dessutom är beroende av för att kunna få ihop till vårt dagliga bröd. Jag ser detta som ett stort samhällsproblem och har även tidigare pekat på hur det medför konsekvenser. Till exempel att vi har skapat ett bottenskikt i samhället som vi glömmer bort. Och de åker inte tåg, och har följaktligen inget att förlora på att stjäla koppar. Jag menar att vi får det samhälle vi anser oss ha råd med, och därigenom den teknik vi förtjänar. Hur tänker du?
Du skriver "...vilket inom parentes sagt gör mig ganska beklämd då det handlar om upptäckter som knappast har några implikationer för oss människor här på jorden idag, även om Nobelpriskommittén inte håller med om detta".
Din kommentar är väl ändå ett blatant exempel på att "inte se längre än vad näsan räcker".
Litet har du väl i alla fall funderat över vår rent fysiska tillvaros villkor och förhållanden och hur de påverkar vår syn på tillvaron "an sich", även om det råkar ligga utanför just den akademiska specialitet man är bra på.
Kanske tidsperspektivet är svårt?
Lasse
Hej Lars!
Du får gärna berätta lite mer om hur du tänker, och förklara på vilket sätt som forskningen om rymden kan vara oss människor till hjälp på jorden, här och nu.
Jag erkänner villigt att mina kunskaper i naturvetenskap är bristfälliga (i bästa fall), och jag är medveten om att risken är stor jag kan ha missat något där. Men, efter många år inom akademin som forskare, har jag har ganska god koll på vad det är jag inte kan. Och det sammantaget gör att jag misstänker att rymdforskningen mer handlar om att stilla människans nyfikenhet än om att lösa konkreta problem på jorden. Kunskap om universums expansion är som jag ser det varken oviktig eller ointressant, den behövs säkert, också. Men hur kan kunskapen användas? Det är bara det jag vill diskutera. Övriga priser har ganska utförligt talats om i termer av nytta och användbarhet, men det görs sällan när det gäller det mest prestigfulla priset fysik. Det som om fysikerna står eller tillåts stå över det.
Det är maktassymetrin inom akademin jag vänder mig mot. Inte resultaten i sig. Stillad nyfikenhet är naturligtvis alltid bra. Men till vilket pris? Och vad är det egentligen som är så facinerande med rymden, egentligen?
Hur ser dina tankar du?
Dina tankar är intressanta!
Din artikel har kanske sin största poäng i skillnaderna inom vetenskap i perspektiven, här och nu, likväl som att det förefaller finnas en klar akademist skiljelinje på vad som är att betrakta som "riktig vetenskap".
Med tanke på hur traditionell vetenskap har och idag finnansieras inom vårat ekonomiska system finner jag det lite märkligt att du vill att kulturvetenskapliga teorier och forskningsrön skall ha mer medialt utrymme.Jag delar givetvis dessa tankar i en princip, men det som gör det lite märkligt ändå är att vilja att en ekonomi skall finnansiera en kulturvetenskap som både direkt och indirekt blottlägger ett ekonomiskt systems svagheter, detta genom vetenskaplig falsifierbarhet.
Eddy är inte detta lite väl utopiskt?
Lyssnad på är vad jag vill Peter. Tagen på allvar, på samma sätt som naturvetare. Bli bemött med respekt för de kunskaper jag har. Inte förlöjligad för att jag inte kommer fram till det allmänheten vill höra. Eftersom det är medierna som ger röst åt de tankar som sedan används för att bygga samhället är det naturligtvis där man måste vara, där övrig forskning finns och presenteras. Väl där, och med respektenoch inflytandet som det medför kan en förändring komma till stånd. Inte för att jag vil, utan för att allmänheten insett hur viktigt det är med den typen av förändring. Står man utanför, då är man maginaliserad. Och det vill jag göra allt jag kan för att Kulturvetenskapen inte ska vara!
Vi är helt överens i detta! Ville egentligen tillagt att eftersom flervetenskapliga teorier, som det förefaller, bemöts med kritik, både befogad och obefogad måste kanske en ny strategi praktiseras för en bättre förståelse.
Här tänker jag på ett lånebegrepp ifrån marknadsekonomin; produktifiera.
De visioner och mål med din forskning om ett jämlikt bemötande och kanske framför allt jämlika forskningsförutsättningar med exempelvit vetenskap med teknisk bas, vilket jag delar till fullo, är inte på något sätt orimliga!
Jag utgår ifrån att OM exempelvis kulturvetenskapen bättre produktifierar sig, dels i förhållande till övrig vetenskap och dels genom en tydlighet i skillnader dessa emellan så finns större chanser att få tillgång till media (marknaden) samt ekonomi för forskning.
Det verkar vara så att en stämpel har, medvetet eller omedvetet, lagts på kulturvetenskapen.
Skälen till detta, om det är medvetet, är säkert flera, men några KAN vara konkurrens, hotande av rådande maktstrukturer. Och visst håller jag med dig helt att detta är en marginalisering och positionering av kulturvetenskapen.
Detta finns i en del av kritik jag får till mig att "för mycket av kulturteoretiska forskningsrön har en bas i Marxistiska och homosexuella filosofer" vilket gör positioneringen än tydlig.
Detta kan vara ett av de "faktum" som hotar rådande maktstrukturer inom akademin och forskarvärlden, som gör att annan vetenskap framstår som "mer seriös"och skall då med automatik lyssnas på samt erhålla ekonomiska medel.
Paradoxen vetenskaperna emellan blir att om en vetenskap byggd på teknik forskar inom exempelvis förstörelsevapen och inom krigsföring erhåller denna ett högre anseende och större ekonomiska förutsättningar än en kulturvetenskaplig.
Jag delar även din uppfattning om att ingen vetenskap kan påstå att den är mer värd, om så är fallet, måste fäljdfrågan bli; för vem eller vilka då?
Hur kulturvetenskapen kan produktifiera sig är jag "för grön" inom kulturvetenskapen idag, där har däremot du massor att tillföra.
Jobbar vidare med frågan Peter, men vi har alla, alla vi som ser vikten av kulturvetenskapen, ett ansvar att göra vad vi kan för att visa på ämnets användbarhet.
Skicka en kommentar