Konserten med Iggy Pop på Skandinavium, äntligen var det dags för den. Det enda positiva minnet från hösten 1988 känns det som. Den bröt i alla fall från mönstret och sticker ut än idag, av många orsaker. Det var Krister, Janne och jag som skulle gå. Vi träffades hos Janne ute i Mölndal och laddade inför konserten genom att lyssna på gamla plattor. Eftersom det var konsert tog det lugnt med alkoholen. Sådana kvällar var det musiken som fick ikläda sig rollen som huvuddrog, till skillnad från när det var rockfestival som mer är en helhetsupplevelse där det ena förstärker det andra.
Trots att jag såg fram emot spelningen hade jag emellertid svårt att hitta den rätta stämningen, kanske beroende på att jag vänt på dygnet, för vid sextiden på kvällen hade jag som vanligt ännu inte riktigt vaknat. Jag brukade inte piggna till förrän klockan passerat tolv på natten och om det var helg och jag var ledig så låg jag vaken och vred mig i sängen hela natten. Och sedan var det lögn i helvete att vakna till på riktigt. Ofta brukade jag somna tidigt på kvällen framför TVn för att sedan ligga vaken i sängen hela natten ända till morgonen. Men nu var det konsert och jag var med grabbarna.
När vi druckit några öl och började spela Iggylåtar i Jannes lägenhet så taket hoppade, då tvingade jag mig att inte känna någon trötthet. Och The passenger från supervinylen Lust for life, tände mig denna kväll, sent omsider, till en taggad konsertbesökare hungrig på musikupplevelser av högsta klass. I huset bodde det bara döva pensionärer så vi behövde inte oroa oss för klagomål. När klockan blev sju avslutade vi musikorgien med I’m a real wild one, och gick sedan bort mot spårvagnen. Åkte till Korsvägen, gick av och vandrade med övriga Iggyfans förbi svenska mässans vita fasader bort mot den orangfärgade hockeyarenan som ikväll svidats om till konsertlokal. Stämningen var på topp och förväntningarna växte i takt med att vi närmade oss.
Väl inne på arenan spelade redan förbandet Bonfire, men det var en besvikelse och vi satte oss därför i ett hörn i den bakre ändan av innerplan och försökte prata även om det mer handlade om att skrika. När förbandet äntligen slutade spela tog Janne upp en cigarrett och undrade om inte jag ville ha. Men jag tackade nej, för om jag inte skulle dö av astma var det tvunget att helt avstå från cigarretter. Fan jag kunde knappt vistas i lunchrummet på jobbet. Så fort jag kände den minsta röklukt slog astman till. Det var det inte värt kan jag säga. Samtidigt har jag troligtvis astman att tacka för att jag idag inte är rökare för gud ska veta att jag kände ett sug, länge efter att jag la av. Och då rökte jag inte många månader. En riktig jävla helvetesdrog är vad det är. Innan jag insett att jag var tvungen att sluta hade jag, eller var det nikotinet som agerade, fått för mig att pipa kanske var bättre för luftrören?! En dag satt jag alltså i köket i Kortedala och försökte få fyr i den alldeles för hårt stoppade pipan genom att samtidigt som jag eldade duktigt med en tändare dra upprepade djupa halsbloss. Jag höll på så en bra stund tills jag plötsligt överväldigades av världens nikotinchock. Den höll i sig i flera timmar och jag skakade av frossa och kallsvettades över hela kroppen och mådde illa. Min korta men intensiva karriär som piprökare var definitivt över innan den ens hade börjat. Och det blev jag där och då omgående väldigt glad och tacksam för, av många skäl. För plötsligt dök en vakt upp från ingenstans och slet tag i Janne.
– Det är förbjudet att röka inne på arenan, sa han.
– Men ta dom där istället då, som röker hasch, sa Janne och pekade bort mot gänget som nu naturligtvis var som bortblåsta.
– Du röker fast det är förbjudet och du får ta konsekvenserna för det. Vad dom sysslar med där borta får dom stå till svars för. Du åker ut nu, sa vakten samtidigt som han släpade med sig den vilt protesterande Janne.
– Fan, får man fan inte röka en Prince, när andra röker hasch. Era jävla Gestapodrängar, vrålade Janne.
Jag och Krister följde efter och försökte snacka med vakten, men det gjorde bara saken värre. Det enda vi kunde göra var att se på när han kastades ut i kylan och regnet utanför Skandinavium, utan jacka. Han var ursinnig och vrålade och bankade på rutan en bra stund. När vi samtalade lite mer i lugn och ro med en annan vakt sa han att Janne skulle få komma in när konserten började. Vi tecknade detta till honom och medan han gick ett varv där ute tog Krister och jag varsin Cola. Men stämningen mellan oss var inte som den brukade vara på konserter, som den var förr. Sedan Hultsfred hade det vuxit upp en osynlig mur mellan oss och vi talade nästan inte med varandra, han och jag. Det blev påtagligt nu när Janne, gruppens katalysator, inte var med oss.
Men när ljuset släktes inne på arenan och vakterna på nåder och med förmaningar släppt in Janne igen, kom humöret tillbaka och var snart åter på topp. Yra av de höga förväntningarna kastade vi oss in bland fansen på innerplan och banade oss väg mot scenen. Det var trångt som på krogen en lönehelg och publiken böljade fram och tillbaka, men vi skulle ända fram till kanten, så var det bara. Där var det ångande varmt och svettigt, men till slut stod vi trots allt där och höll i räcket. Lycklig över bedriften skrek jag till Krister att det kändes som ett slags upprättelse för misslyckandet vid Springsteenkonserten då vi skingrats för vinden av massan och trängseln framme vid scenen. Då hade vi överrumplats av trycket och den hysteriska stämningen. Men nu försvarade vi våra platser med livet, och vi höll ihop. Det tillfället hade jag väntat på länge, ända sedan Iggy spelade förband vid David Bowies katastrofalt dåliga konsert på Eriksberg något år tidigare. Iggy hade varit kvällens stora behållning och jag levde fortfarande på hans energi från den spelningen.
Plattan som släppts några månader tidigare hade kanske inte motsvarat mina förväntningar men nu var det fullt ös som gällde, det märktes tydligt på musikerna som startat upp den första låten. Och när de malt på en stund och fått igång publiken kom Iggy äntligen in på scen, iförd slitna jeans och en läderväst på den för övrigt bara överkroppen. Iggy gjorde något som jag många gånger senare patetiskt försökte härma under misslyckade spritorgier. Han hoppade som en hysterisk galning in på scen och ställde sig med micken i ett fast grepp med båda händerna och så dansade han på sitt oefterhärmliga sätt genom att rispa sig på bröstet med mikrofonen så det blev röda märken. Under tiden som musikerna eldade massorna stod han så och rev upp sitt bröst en bra stund innan han började sjunga. Extasen i publiken var total och där stod jag på bara några meters avstånd och kunde iaktta den totala utlevelse som jag saknade förmågan att hitta inom mig själv. Fansen vid staketet hoppade som galningar och vi hyllade vår gud.
När Iggy under nästa låt tog en vända nära räcket spottade han ett moln av vatten mot publiken och över mig. Jag tänkte just då aldrig tvätta mig. Lyckan var fullständig. Men redan efter några låtar, som på grund av de speedade gitarrerna förvandlades till ett oigenkännligt larm, blev det för jobbigt att hålla fast i räcket och så fort koncentrationen släpptes det allra minsta drogs jag ursinnigt bakåt av den anonyma men hotfulla massa som ville fram, fram, fram. När folket där bak började banka oss där framme i ryggen försvann musiken för en stund och jag fick koncentrera all min kraft på att försvara mig och mitt liv kändes det som. Skjortan slets sönder och ryggen mörbultades. Det var krig och jag tvingades kapitulera för att söka mig bakåt i lokalen. Där fann jag tillslut även Krister och Janne, också utmattade och sargade.
Vi ställde oss och diggade trötta men fortfarande lyckliga i den bakre delen av parkettavspärrningen. Där var vi så gott som ensamma och det var skönt. Men i pausen mellan huvudakten och extranumren kände jag ändå vemodigt att det förmodligen var sista gången jag köpte en parkettbiljett. Det var inte värt att utsätta sig för sådant. Fast när Iggy kom ut på scen igen försvann alla sådana tankar, då var det rock’n roll, extas och dags att ytterligare en liten stund till gå upp i nuet. Återigen kunde jag glömma allt och bara ge mig hän. Tack Iggy, för att du hjälpte mig att åtminstone för en stund fly från verkligheten.
Länge stod vi sedan kvar och klappade händer för att försöka locka honom ut på scen igen, utan resultat. Men först när ljuset tändes kunde vi vara säkra på att det inte skulle bli något extranummer. Lite senare, när vi pustade ut på Brasserie Julien på Götaplatsen, enades vi om att det varit en bra konsert, även om den inte riktigt motsvarade våra förväntningar. Men det visste vi ju, att de var minst sagt uppskruvade. Tyvärr tog eftersnacket slut ganska snabbt denna kväll. Det var uppenbart att Krister fortfarande var sur på mig för det som hände i Hultsfred. Men jag kände ju också mer och mer att jag var på väg bort från det liv där han fyllt en plats. Framförallt kände jag mig inte längre villig att göra de uppoffringar jag alltid varit tvungen till för att få ynnesten att umgås med honom. Allt för ofta var det jag som fick agera motor om vi skulle ha roligt, och om det inte blev kul skyllde han det på mig. Hur jag än gjorde var jag alltså en förlorare, och det var jag hjärtinnerligt trött på. Samtidigt var jag duktigt trött på mig själv som inte kunde förmå mig att säga ifrån, så trots allt var jag nog ändå tillfreds med att han var sur. På det sättet slapp jag ta initiativ till en oundviklig konflikt jag inte orkade ta just då.
– Du har varit konstig den senaste tiden, sa Krister när vi stått tysta en stund.
– Är du fortfarande sur för att jag försvann på Hultsfred, sa jag efter en stunds ytterligare tystnad.
– Ja det är jag. Du försvann ju bara. Fan, jag fick springa runt där själv och det var skittråkigt. Magnus gick ju och la sig. Vi åkte faktiskt dit tillsammans.
– Du, nu när du ändå tar upp det blir jag faktiskt sur jag med. Du stack ju förra året när du träffade dina coola lumparkompisar. Då dög vi andra inte alls. Hur fan kan du klaga på mig?
– Hur i helvete kan du ta upp förra året. Jag åkte ju dit med dom och jag var faktiskt lika mycket med er alla … Det är lika bra att vi åker hem nu. Det är inte kul, jag blir bara arg, sa Krister.
Jag tänkte då på om jag skulle sakna honom om vi slutade umgås? Vi hade ju trots allt haft väldigt kul tillsammans genom åren. Orkade inte tänka vidare på saken, inte där, inte just då. Men så mycket visste jag, att jag för min egen skull någon gång måste få honom att inse att jag var trött på att han utnyttjade mig och att han aldrig bjöd på sig själv. Om jag bara är ärlig och säger det till honom på ett bra sätt så kan vi nog fortsätta vara vänner, tänkte jag.
När Janne äntrade sin spårvagn mot Mölndal vandade jag Avenyn ner med en känsla av befrielse i bröstet. Iggy fanns med mig, sjungandes och dansandes i mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar