Tron på en (och en enda) ledare är allt för stark, och problematisk

Det finns en övertro på ledare idag. Orsaken till det är att det framstår som ekonomiskt lönsamt, och att alla vet att det är jobbigt att samarbeta. Därför dyker de upp, gång på gång. Visionärerna som säger alltid ha en plan B redo i bakfickan. Just nu är det Viktor Müller som står i rampljuset och som alla förhoppningar knyts till. Han ska rädda SAAB, så att säga från toppen. På samma sätt är det i politiken där finansministrarna sitter i ständiga möten för att hitta strategier för att styra in världsekonomin på rätt spår igen.

Ledning, organisering och uppföljning av utfört arbete. Det ser så enkelt ut, om man bara har tillgång till planen. Där går allt ihop, och problemen är överblickbara. Kartan ingjuter trygghet, hopp och framtidstro. Frälsaren är här, halleluja. Äntligen! Känns det igen? Hur länge har man hoppats i Trollhättan? Hur många månader av händelselöshet har runnit iväg, och hur mycket har den kostat, tron på att en man skulle kunna lösa det gigantiska och komplexa problemet med lönsamheten för SAAB?

Nu måste det väl ändå vara dags att inse faktum. Det går inte att lösa problem på det sättet. Komplexa problem går inte att förenkla och lösa genom ledningsstrategier som kommer uppifrån. Alla vet att det är så, egentligen. Att påpeka det är att slå in öppna dörrar. Ändå är det ingen som verkar ta till sig kunskapen. Den hakar liksom inte i det allmänna medvetandet. Insikter och beprövade kunskaper får inte fäste, och kan följaktligen heller inte implementeras och få tillfälle att verka. Hittade ett klokt citat från Einsten (som så klart får tas med en nypa salt),

Not everthing that counts can be counted. And not everything that can be counted, counts.

Dags att ta till sig kunskaperna som redan finns, istället för att fortsätta lyssna på den store Ledaren. Viktor Müller skall ha en eloge för det arbete han utfört. Han är på många sätt en hjälte, men bara för att han kämpat hårt betyder inte att han skulle fått chansen. Och även om han lyckats betyder inte att det vore hans förtjänst. Organisationer lever sina egna liv. Först när vi inser det, och låter det vara den ledande styrprincipen i organiserandet av samhället, först då kommer vi att närma oss långsiktig hållbarhet.

Tänk om SAAB tänkt helt nytt, då när GM kastade in handduken. Tänk om man lagt pengarna, som nu verkar vara kastade i sjön på grund av en fåfäng förhoppning om att en man ensam skulle kunna lösa företagets problem, på personalen. Tänk om alla som brinner för SAAB, de anställda på golvet och på andra ställen i organisationen, istället för att tvingas in i en förödande passivitet, hade fått släppa sin kreativitet lös. Tänk om vi som finns på Högskolan Väst, nästgårds, hade fått delta i arbetet med att kanalisera kreativiteten till något annat, något som leder framåt. Världen behöver inte SAAB, ännu ett bilföretag. Men den kompetens som i alla fall fanns på företaget, den är oundgänglig och den hade kunnat komma till så mycket mer nyttig användning om man bara hade vågat tänka nytt.

Med stöd i de tankar om arbetsintegrerat lärande som finns på Högskolan Väst, och i samverkan med de anställda på SAAB, är jag övertygad om att vi hade lyckats oändligt mycket bättre än Viktor Müller. Värre hade det hur som helt inte kunnat bli, för än så länge har det inte kommit något positivt ur processen. Istället har en lång rad hopp släkts, ett efter ett. Om vi hade fått tillgång till resurserna då hade de i alla fall stannat i närområdet. Och de hade kunnat användas parallellt i återuppbyggnaden av det det hål som nu gapar tomt i Trollhättan.

Frustrerat tvingas vi nu, alla vi som vill och som kan bidra med konstruktiva insatser, att se på när värdefulla resurser förstörs. Det är ett oerhört högt pris att betala för en uppenbart felaktig tro, mot bättre vetande, på en enda mans undergörande egenskaper.

Ännu en kulturvetenskaplig insikt som tyvärr framförs för döva öron! Hur länge har vi som samhälle råd att inte lyssna?