Nu följde en hektisk tid. Mias lediga dag bekom mig allt mindre och till min förvåning trivdes jag nästan som förr i bageriet. När jag väl såg ljuset i tunneln kunde jag med liv och lust ägna mig åt arbetet. Alla ville veta allt om varför jag skulle sluta och vad jag skulle göra istället. Det var verkligen svårt att förklara. Jag märkte nu när min inställning var annorlunda att jag trivdes väldigt bra med arbetskamraterna, arbetsuppgifterna, med chefen och med organisationen. Tryggheten. Bageriets läge mitt i stan, på Avenyn, var naturligtvis också tilltalande. När beslutet väl var taget kändes det konstigt nog som jag hade kunna jobba kvar för evigt. Till och med småkakorna kunde jag stå ut med, luften gick lättare att andas och lysrörsbelysningen upplevde jag som ganska charmig. Men så har det alltid varit, när jag väl skymtar ljuset i tunneln, då kan jag hålla på med hur tråkiga saker som helst, hur länge som helst, utan att tröttna. Kanske var det en reaktion på övertygelsen om att jag skulle sakna det trygga och förutsägbara på Peterssons, när jag väl lämnat den bakom mig. Men just därför var det extra viktigt att hålla fast vid beslutet och inte glömma känslorna som lett fram till det. Stunden var kommen, vägvalet gjort, bara att låta sig sköljas med av strömmen.
Sista arbetsdagen vaknade jag innan klockan ringde och låg en stund och förundrades över hur pigg och spänd jag var. Men när jag kom fram till jobbet var allt som vanligt. Det kändes konstigt detta att veta att jag nu för sista gången gjorde precis det jag brukat göra under mina två år och sex månader i företaget. För sista gången ställde jag in barkisarna i jäsen, gick bort till Berit i packen och hämtade min sista kanelbulle och det sista wienerbrödet. Kunde inte låta bli att skämta med Berra. Frågade hur det hade gått i onsdags, och precis som jag hoppades reagerade han precis som vanligt med att rodnande utbrista, ”Nej, nu är du för jevli”. Jag ville att allt skulle vara sig likt, denna den sista dagen. Och det var det.
Bara en sak var annorlunda. Jag hade med mig kameran och fotade alla mina arbetskamrater. Mia, Lasse och Verner vid bakbordet när vi gjorde mandelbullar. På ett av korten, som togs av Mia, kan jag när andan faller på se mig själv framför ett hav av platta bullämnen. I ena kanten skymtar Lasse som spritsar en klick mandelmassa på degbitarna som stansats ut, utan att rivas runda på Erikamaskinen. Det var en annan av Pettersons specialiteter. Bullarna formades en och en till en bulle, med mandelmassan i mitten, och placerades sedan upp och ner i aluminiumformar. När detta var klart och bullarna stod i frysen försökte jag ta en bild på Berra vid ugnen. Men han ville inte vara med på bild om han inte fick kamma sig först, sedan ställde han upp sig som inför en skolfotograf på 1800-talet vid en vagn med fina bullar och log ett stelt leende. Berit fångade jag på sin vanliga plats, i packen ståendes vid en vagn med limpor. Jag använde också självutlösaren och tog en bild av mig ”i aktion”, när jag koncentrerad flätade min sista fyrflätade vetekrans. Tjejerna i konditoriet samlade jag på en bild. Tråkigt nog var det inga gamla pensionärer där den dagen så bilderna av dem bevaras i minnet (och där finns de än idag, märker jag). Anders hade några veckor tidigare fått någon form av psykisk kollaps och var sjukskriven fram till åtminstone våren, vilket blev det sista beviset på att jag tagit rätt beslut.
Uppe i köket, när det var dags att hämta den sista måltiden, kramade Hedvig först om mig, varmt och innerligt. Sedan, bara sekunden efteråt, när hon märkte att alla slutade jobba och bara stirrade på henne och mig, gapade hon att det var för många i köket. Allt var sig likt där uppe, och det var skönt på sitt sätt. Tycker inte om avsked. Efter maten gjorde jag mina sista småkakor och det var med andakt jag kunde konstatera att det var Petterssons kanske mest karakteristiska artikel jag skulle göra; Brännvinslöv. Det kändes högtidligt att ta hissen upp till tredje våningen för att hämta de tre decilitrarna brännvin som förvarades i det låsta skåpet utanför chefens kontor och som bara öppnades av hans sekreterare. När degen med det hemliga receptet var körd enligt konstens alla regler, plockade jag fram den gamla, nötta formen och tryckte ut degämnen formade som eklöv. Dessa lades, i täta rader, på en träbricka och penslades med ägg. Sedan ströddes över bladen en blandning av skållad riven mandel och pärlsocker. Det var en skön, men också ganska vemodig känsla som fyllde mig när jag ställde in sista plåten i den sista vagnen och för sista gången körde ut den till Berra.
När det började dra ihop sig till eftermiddagsfika blev stämningen lite hemlighetsfull i bageriet. Det tisslades och tasslades och alla tittade bort när jag vände på huvudet. Rätt som det var kom chefens fru förbi med snittar från köket. Hemlighetsmakeriet och uppsluppenhetens orsaker fick strax sin förklaring, när jag som sista man – det var som om jag, nu när jag äntligen nått vägs ände, inte kunde slita mig från jobbet – kom upp i lunchrummet. Där fann jag alla mina kära kollegor trängandes. Och de placerade mig i centrum, vid min favoritplats vid fönstret ut mot Teatergatan. Kollegorna skrattade gott åt min tafatta förlägenhet. På bordet var det uppdukar med två olika sorters snittar och äkta Sahra Bernard till efterrätt. Kalaset började med att chefens fru överräckte en stor fikus i kruka, som jag ombads ta väl hand om. Faktum är att den lever än, den har till och med förökat sig och lever nu på lite olika ställen i landet. Varje gång jag vattnar dem tänker jag på den dagen. Sedan visade det sig att personalen också samlat ihop till en present. Det var ett avlångt paket som jag aldrig skulle ha kunnat gissa innehållet i om jag så hade fått hålla på hela helgen. Men det visade sig att Lasse hört mig berätta att jag ibland spelade biljard med Magnus, och han hade samlat in pengar och köpt en egen biljardkö till mig. En fin dekorerad kö, med sirliga inläggningar av elfenben, eller något liknande, i skaftets övre del. Sedan hällde chefen upp kaffe och diskussionerna, idag på temat uppsägningar, sattes omgående igång.
Värmen mellan kollegorna i rummet var just som mellan en familj som gillar och respekterar varandra även om man är olika och har olika intressen. Ändå var det en familj som höll på att brytas upp. Precis som min andra familj, kompisarna, höll denna på att lösas upp i konturerna. Verner, familjens överhuvud skulle snart gå i pension. Henrik hade inte många månader kvar i livet. Anders var psyksjuk, och tjejerna i konditoriet skulle inte bli långvariga, det var uppenbart. Oavsett om jag ångrade mig och stannade kvar så skulle det jag nu satt där och saknade snart ändå skingras för vinden. Det var en otidsenlig familj. Hur länge skulle det finnas plats i arbetslivet för sådana som Berra och Berit? Lika bra då att vara den som lämnar familjen först, även om det kändes overkligt just där och just då. Det var inte jag som satt där. Jag satt strax under taket och tittade ner på scenen. Hela mitt kroppsspråk talade om för de andra att detta var en obekväm situation för mig. Men jag försökte hålla god min och rabblade mekaniskt upp alla fördelarna med mitt nya jobb. Dels ville jag intala mig att det jag gjorde var rätt och riktigt, dels ville jag inte att de skulle tro att jag var galen som slutade på det enda bageriet jag trivts på.
Kulmen på hyllningarna nåddes när chefen hållit ett fint och innerligt avskedstal där han tackade mig för de insatser jag gjort för företaget. Han skulle sakna mig, sa han, och om jag ångrade mig var jag hjärtligt välkommen tillbaka. Vemodet kom över mig och en meningslös tomhet fyllde mig sakta. Här upplevde jag ju en trygghet och kände oftast att kamraterna ställde upp för mig. Min identitet var starkt förankrad till denna plats och till rollen som kunnig bagare, och även om jag visste att detta samtidigt var själva roten till mitt missnöje och orsaken till att jag inte trivdes med mig själv, anfäktades jag av separationsångest. Jag insåg där och då hur starkt knuten jag var till företaget, till kollegorna och till de uppgifter jag behärskade här, och som gav mig ett visst självförtroende.
När chefen och hans fru tagit mig i hand och lämnat rummet lättade stämningen något och alla talade om sina minnen från mer eller mindre lyckade uppsägningar. Verner berättade att han varit förman för en gubbe som återvänt till samma ställe fyra gånger. När han slutade sista gången nästan hånade man honom eftersom alla trodde att han snart skulle komma tillbaka. ”Du är nog också tillbaka här igen inom ett år”, sa Anna och Birgit. Lasse sa att vi måste hålla kontakten och att jag skulle komma in om jag hade vägarna förbi. Det lovade jag, även om jag visste att mycket talade för att det inte skulle bli så. Har man slutat så har man, hur jobbigt det än är just i separationsögonblicket. Jag visste ju hur pinsamt det kunde bli när någon gammal kollega kom in i bageriet och ville uppleva gamla minnen med oss som stressade koncentrerade oss på det vi hade för händerna, samtidigt som vi försökte vara trevliga. Det man har gemensamt när man jobbar ihop förlorar man i samma stund som anställningen upphör. That’s life.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar