Bloggpost 500

Halvvägs till tusen. Fortfarande bär det. Inspirationen har inte sinat, tvärt om. Ju mer jag skriver, desto fler uppslag hittar jag. Att skriva är att tänka. För mig är det så. Därför är bloggandet befriande. Jag får ofta frågan om det inte tar väldigt mycket tid. Mitt svar är att jag visserligen lägger drygt en timme av min vakna tid på att skriva bloggposter, men att jag får minst två timmar tillbaka. Genom att ge får jag. Just eftersom skrivandet är mitt sätt att tänka.

Som idag till exempel, när byggjobbare skär sten eller sågar (jag ser dem inte, hör dem bara) utanför fönstret, när inspirationen inte riktigt är på topp efter en turbulent vecka och den vetenskapliga artikel jag skulle skrivit på inte riktigt hittar sin form. Då är det vilsamt att låta tankarna flyta till annat. Det jag skriver här kan dels läsas av andra som förhoppningsvis får ut något av det, dels är det ett slags bank varifrån jag senare kan hämta uppslag till föreläsningar och resonemang i just vetenskapliga artiklar.

Flyktlinjer börjar hitta sin form. Det är en mångfacetterad plats som rymmer mycket, olika texter. Jag ser några tydliga spår när jag granskar resultatet så här långt. Här finns gamla texter som blivit liggande i datorn, delar av min avhandling och annat. Det är ett slags texter. På senare tid har jag även publicerat utdrag ur det skönlitterära manus som refuserades för många år sedan. Denna typ av inslag publiceras lite på vinst eller förlust. Det skadar i alla fall inte, tänker jag. Och kanske det intresserar någon. Andra spår i utgivningen är de dagsaktuella betraktelser som jag ser som basen i Flyktlinjer. Med dem vill jag visa hur kulturvetenskaplig kompetens kan användas för att se på och förstå det som händer i världen och samhället. Här finns också reflektioner över teorier och analytiska verktyg. Sedan finns det även rena tankexperiment där jag tillåter mig att sticka ut hakan ganska rejält. Dessa inslag är dem jag själv gillar mest, även om allt skrivande är lika lusfyllt.

Variation är det bränsle som driver mig. Rigida former och fasta regler är själsdödande. Jag vill ha och se liv och rörelse. Vill ständigt vara på väg. Uppåt, framåt, fort, fort. Men också tid för kontemplation och tillbakablickar. Variation, på alla tänkbara sätt. Det är vad som skärper mitt sinne. Därför blir det vissa dagar fler än en bloggpost. Ibland måste jag få ur mig en tanke innan jag kan återvända till vardagen. Bloggandet har härigenom gjort mig mer effektiv som akademiker. När jag tidigare satt framför skärmen och med växande frustration försökte hittat tillbaka in i skrivandet kan jag nu istället kanalisera kreativiteten momentant till Flyktlinjer, och när tanken fästs på bloggen kan jag återvända till arbetet. Så, nej, att blogga tar ingen tid från det som är centralt i vardagen, arbetet. Tvärt om hjälper skrivandet mig att bli en både bättre lärare och en bättre forskare. För mig fungerar det så i alla fall.

Som det ser ut och känns just nu kommer jag att fortsätta. Jag tar tacksamt emot utmaningar och uppslag att blogga om. Min fasta övertygelse och det ursprungliga skälet till att jag började blogga var och är att visa på hur de kompetenser som finns inom ämnet kulturvetenskap kan användas i samhället. Kulturvetenskap är inte bara nyttigt på ett konkret och handfast sätt, där odlas också verktyg som är oundgängliga i och för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Neddragningarna som nu drabbar ämnet, inte bara här i Sverige utan även i England i snabb takt, är alarmerande. Och här talar jag inte bara i egen sak, vilket jag försöker visa här på olika sätt. Kulturvetenskap tillhandahåller verktyg som är nödvändiga för att kritiskt granska makten i samhället.

Kritiskt tänkande och kravet på transparens är hjärtefrågor för mig. Det är kompetenser som finns och som odlas inom kulturvetenskapen. Förmågan till detta minskar dramatiskt ute i samhället. Och det i sin tur gör att vi hamnar i en ond cirkel, för kurser på högskolan drivs inte efter någon nyttoaspekt, utan efter ren efterfrågan. När få förstår vad vi kulturvetare gör eller vad vi ska ha kunskaperna och kompetenserna till, då sjunker söktrycket. Och när färre studenter genomgår denna typ av utbildningar och när färre är intresserade av dessa frågor, då sjunker allmänhetens generella kunskapsnivå och förmåga till kritiskt tänkande. Detta är en ond spiral som måste brytas, om vi inte vill att samhället skall raseras. Om vi inte vill att livet som vi känner det skall förändras i grunden, då behövs kulturvetenskap. Det är med andra ord inte bara viktigt, det är livsnödvändigt.

Det är aldrig för sent. Det finns alltid hopp. Det är min grundinställning till livet, till allt. Och det hoppas jag genomsyrar vad som skrivs och publiceras här. Jag vill inte undervisa, bestämma. Jag vill inspirera och uppmana till egna försök. Det är vad Flyktlinjer handlar om, att främja förmågan att se möjligheter och modet att ta tag i och följa känslan. Allt som fungerar är bra.

Friskt vågat, hälften vunnet!