Rolling Stones gitarrist Keith Richards svarade så här, på frågan om vem som är den bästa gitarristen i Stones: "Vi är båda [Ron Wood och han själv] ganska usla på gitarr, men tillsammans är vi bättre än 10 gitarrister." Det uttalandet fångar något centralt och viktigt som dessutom är giltigt långt utanför konsertarenor, musiken och det bandet. "Det handlar inte om att vara bäst, det handlar om att känna." När Keith Richards går upp på scenen slutar han tänka, han känner han sig fram. Han lyssnar på tonerna som kommer ur hanterande av gitarren, och agerar utifrån vad han hör. Richards följer ingen på förhand uppgjord plan, han lyssnar in det som sker och agerar utifrån det snarare än följer en på förhand uppgjort plan.
Tänk om sådan enkel vardagsvisdom kunde få råda bara lite mer i dagens samhälle och i den akademiska världen? Tänk om det kunde finnas rum för inkännande spelglädje på Universitetet och ett mer lyssnande debattklimat i samhället. Vilken bra värld vi skulle kunna få då. En värld som utgår från känsla, och som därigenom blir långsiktigt hållbar. Förutsättningarna för en sådan värld är at det finns ett debattklimat där det finns utrymme för att slå an ackord utan några som helst ambitioner om att låta perfekt. Låt oss göra lite mer som Keith Richards, gå på känsla. Debatter borde handla mer om att lyssna än om att tala, men inte bara lyssna utan även ta den man lyssnar på, på allvar.
Filosofen Gilles Deleuze arbeten handlar i mångt och mycket om känsla, så därifrån går det också att hämta inspiration. Den vetenskap som ligger och slumrar mellan raderna i hans arbetet är en vetenskap som insett vikten av att först kasta ur sig tankar för sedan se vad de (eventuellt) kan komma att användas till. Den vägledande principen är alltså, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig ta en ton. Alldeles för många kloka människor håller tyst när de istället borde slänga ut sig tankar och sedan lyssna på hur de tas emot. Och rådande debattklimat underblåser denna olyckliga egenskap hos dem som egentligen borde leda samtalet. Som det är nu är det den som skriker högst som får höras, till priset av samhällets långsiktiga hållbarhet.
Min blogg heter Flyktlinjer, och det gör den av ett mycket speciellt skäl. En flyktlinje är det som kastas ut i världen, när en sträng slås an, en tanke uttalas eller när slumpen får råda. Det i kombination med att man vill och vågar lyssna på vad som händer i mellanrummet (mellan bandmedlemarna, mellan debattörerna, två tankar eller vad som helst) och sedan försöka göra något konstruktivt av det. Det är vad jag skulle vilja se mer av i samhället, i akademin och i debatten där tankar föds och riktningar mejslas fram.
Flyktlinjer uppstår överallt, och hela tiden. Det är en inneboende egenskap hos kulturen. Och konstruktiva lösningar på svåra problem uppstår oändligligt mycket oftare som ett resultat av slumpen än på grund av planering och tänkande. Därför är det bättre och mycket mer effektivt att lära sig lyssna och att våga testa, än att försöka tänka stort eller peka med hela handen. Att lyssna är svårare än att gapa rätt ut, men just därför så viktigt att vi satsar på skola och utbildning. För utbildning, en hög generell utbildningsnivå i samhället, det är vad som krävs om vi skall kunna uppnå målet om ett mer lyssnande och inkännande, mer långsiktigt hållbart samhälle.
När Stones spelar är det aldrig viktigt vem som slår an tonen, det viktiga är vad bandet tillsammans gör med musiken som uppstår som ett resultat av anslaget. Och så vill jag jobba. Jag vill tänka tillsammans med andra, inte ensam. Det viktiga är det som händer i mellanrummen mellan orden och de tankar som yttras.
Tillsammans är vi bättre an det största och mest intelligenta genierna, om vi bara kan förmår oss att se potentialen som finns i mellanrummen. Om vi bara vågar sänka garden, släppa på prestigen, se världen och agera lite mer på känsla. Om vi bara vågar lyssna respektfullt, mer än vi talar. Ett annat debattklimat är möjligt. Ett annat samhälle går att skapa.
Får jag be om största möjliga tyssssstnad! Hör, där, där, där och där, finns lösningar. Nu är det upp till oss att göra något av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar