Det som gör oss människor unika är vårt språk och sätten vi använder det på. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget, men tankeförmågan och vår självmedvetenhet – som är förutsättningen för utvecklingen och användningen av teoretisk, abstrakt kunskap som kan överföras mellan individer och generationer – har med språket att göra. Utan tankar, medvetenhet och kunskap är vi bara antingen djur eller maskiner. Vägen in i framtiden för mänskligheten löper därför mellan dessa båda ytterligheter. Problematiskt nog beter sig allt fler av människorna som lever på jorden idag som känslostyrda djur, och eftersom maskinerna allt tydligare betraktas som ett slags gudomligt ideal rör sig mänskligheten just nu allt snabbare mot singulariteten (den punkt i tiden när människan lämnar walk over till datorerna) och skjuter samtidigt en ekologisk/biologisk katastrof framför sig. Ett annat sätt att tänka och agera är (än så länge) möjligt, men det kräver att vi både värdesätter, utvecklar och använder våra unikt mänskliga egenskaper, vilket vi inte gör idag. Tanken på att människan uteslutande skulle vara en uteslutande rationell varelse utgör med andra ord ett problematiskt hinder mot en sådan utveckling.
Ignorerar vi det faktum att människor är intellektuella varelser och upphöjer våra känslor och fysiska begär till lag agerar vi som djur. Och tänker vi oss att vi är strikt rationella varelser kommer datorerna att ta över, av den enkla anledningen att deras minnen och processorkraft redan idag är vida överlägsen människans. Jag ser kunskapen som nyckeln till dörren mot en hållbar framtid för mänskligheten, men för att få den att passa i nyckelhålet måste vi stanna upp och reflektera över vad kunskap egentligen är och vad det innebär att agera med utgångspunkt i intellektet. Inget av det där gör vi idag, istället överlåter vi allt mer av vårt tänkande till algoritmer. Kunskap är inte information eller fakta, det handlar om något mycket mer komplext än så. Kunskapsteori (alltså frågan om vad kunskap kan sägas vara) är en evig fråga utan givet svar som kräver en utvecklad intellektuell förmåga för att kunna hanteras. Det är genom att hålla samtalet om och reflektionen över kunskapen levande som mänskligheten utvecklas intellektuellt. Och där spelar språket en avgörande roll.
AI är ett fantastiskt verktyg, men det är bara om det betraktas så och användas på det sättet som det kan hjälpa människor att tänka och utvecklas intellektuellt. Jag har hör människor tala om AI som ett slags slav som de anser sig ha full kontroll över, men tänker man så tar man för givet att människan är en autonom herre med total makt över sitt liv och tänkande, vilket inte stämmer med vad vi vet om oss själva. Människa är något man blir tillsammans med andra, vi är genetiskt programmerade för att vara reciproka. Oavsett hur det känns är vi med andra ord oförmögna att agera med andra individer eller maskiner utan att påverkas. Det finns alltså en uppenbar risk att mänskligheten går samma väg som den lilla pojken vars föräldrar skaffade sig en apa som de med utgångspunkt i dåtidens teorier om rasbiologi tänkte sig skulle lära sig något av pojken. Det gick inte som föräldrarna tänkte, för det var istället pojken som lärde sig av och blev allt mer lik apan.
Än så länge är det möjligt att se AI som ett slags slav eller tjänare som man som individ kan diktera villkoren för, men värnar vi inte kunskapen och våra unikt mänskliga egenskaper; det vill säga, utvecklar vi inte vårt intellekt är det snart vi människor som är slavarna och maskinerna som dikterar villkoren. Följaktligen är det inte teknikutveckling som är vägen fram, utan humaniora! Jag skriver inte detta för att värna mitt eget forskningsområde, kunskapen om det unikt mänskliga borde alla kunna förstå är viktigare idag än någonsin. Om allt fokus riktas mot maskinerna och om det enda vi lär oss är datorkod finns en uppenbar risk att vi utplånar oss själva. I samma stund som datorerna görs till idealet (och där är vi väl i princip redan, även om det fortfarande finns gott om fickor av motstånd) är våra unikt mänskliga egenskaper lika hotade som demokratin i USA under nuvarande totalitära, megalomana och kunskapsföraktande regim.
För att kunna använda kunskap måste man först förstå vad det innebär att veta och förstå, och det är något annat än att få svar på sina frågor. Utan förståelse för kunskapens teori och respekt för hur lite som är möjligt att veta är det lätt att förföras av ChatGPTs förmåga att vaska fram användbara svar ur nätets oöverblickbara mångfald, vilket sätter förmågan till kritisk analys ur spel. AI kan sägas vara intellektets motsvarighet till ljudboken som är på god väg att utarma kompetensen att avkoda mening i tryckt text med hjälp av ögonen. När allt fler läser allt mindre själva och dessutom använder AI för att skriva text krävs det ingen utvecklad intellektuell förmåga och bara basal förmåga till kritiskt tänkande för att inse vilket hot vi människor utgör för oss själva.
Läsande och skrivande är liksom tänkande analoga förmågor som likt muskler och kondition aktivt måste hållas vid liv för att inte förtvina. Intellektet – som är förutsättningen för bildning, vilket i sin tur är förutsättningen för vishet, som båda behövs för att förstå och använda kunskap – är både en förmåga och en kvalitet som måste värnas för att kunna användas i arbetet med att försvara demokratin och bygga långsiktigt hållbara samhällen.
AI är en realitet som liksom atombomben är här för att stanna. Det finns ingen väg tillbaka. Men vägen fram handlar inte om att göra sig av med unikt mänskliga förmågor. För att mänskligheten inte ska drabbas av det som den där pojken som interagerade med apan råkade ut för, det vill säga röra sig bakåt i evolutionen, måste satsningarna på datorer mötas med minst lika stora satsningar på humaniora, läsande och språkhantering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar