Här under sommaren tar jag mig friheten att reflektera (lite mer än vanligt) på slak lina. Till hösten går mitt liv in i en ny fas och jag behöver vara ledig på riktigt och njuta av såväl friheten som den ekonomiska trygghet som betald semester innebär. När höstterminen drar igång måste jag både ha kraft, mod och vara motiverad att kliva ut i den okända terräng som jag kommer att befinna mig i under överskådlig tid. Höstterminen 2025 blir den sista på Högskolan Väst och det är med blandade känslor jag konstaterar detta. Men jag väljer att fokusera på det som är positivt. Parallellt med undervisningen på kurserna jag ansvarar för och undervisar på ska jag skapa en plattform för framtiden, vilket är inspirerande. Jag har både tid och möjlighet att göra det eftersom jag har en förstående avdelningsledare. Att inte ge mig möjligheten att göra vad jag kan för att kunna fortsätta tjäna skattebetalarna som investerat i min långa utbildning skulle vara rent förkastligt, men nu får jag i alla fall chansen att bevisas för mig själv att jag har kompetensen att även i fortsättningen arbeta med den kunskap och de kompetenser jag alltid satt en ära i att värna.
En sak som jag tänkt på under många år och som här under processen som lett fram till min uppsägning är det faktum att arbetsgivare i allt högre grad idag kräver av sina anställda att de ska identifiera sig med företaget de arbetar på. Jag minns hur jag kände mig obekväm när jag stod i kön till kassan på McDonalds och såg hur de anställda tvingades arbeta med lustiga hattar och konstiga kläder när det var kampanjer. Och det kryper i mig av obehag när jag läser anställningsannonser där företaget kräver att man ska agera som företagets representant även på fritiden.
Den här utvecklingen mot livegenskap i arbetslivet ligger i linje med den våg av nationalism och totalitarism som just nu drar genom världen, som ytterst bygger på kunskapsresistens. Donald Trump visar allt tydligare att han ser sig själv som USA, inte som landets folkvalda president som under en eller två perioder ansvarar för ledningen av landet. Under NATO-mötet här i veckan sa han att "han" inte tänker försvara länder som inte lever upp till "hans" krav på försvarsbudget. Och det är plågsamt att lyssna på övriga länders ledare när de smörar och underdånigt kryper för honom och andra ledare med totalitära ambitioner för att försöka skaffa sig själva fördelar i de förhandlingar som Trump ser sig själv som mästare på. När allt fler väljer att bortse från det faktum att demokratin inte är det bästa styrelsesättet, utan det minst dåliga, och därför ger upp det gemensamma ansvaret och den kollektiva makten över det land man lever i, blir det så här.
Det jag vill peka på här är att det är en avgörande skillnad mellan att identifiera sig med sina uppdrag och arbetsuppgifter och att identifiera sig med sin anställning och sin arbetsgivare. Själv har jag alltid sett det som att jag arbetar på skattebetalarnas uppdrag, inte för mina chefer. Jag ser det som att jag är en del av högskolan som jag arbetar på, och att alla som är anställda där har samma uppdrag: Kunskap! Ledare och medarbetare kommer och går, men särskilt i offentligt finansierad verksamhet är det enda som består själva uppdraget, strävan efter att utveckla så bra kunskap som möjligt. Ägnar sig åt forskning och undervisning med vetande som mål måste alla som är knutna till organisationen underordna sig kunskapen och värna dess kvalitet. Kärnverksamheten på landets högskolor är inte ledning eller administration, utan undervisning och forskning. Tragiskt nog är det inte så det ser ut i den akademiska världen idag. Cheferna blir istället fler och fler och de har både högre lön och mer makt än lektorerna vilka därmed reduceras till följare av order och utförare av tjänster, trots att de genomgått landets längsta och dyraste utbildning. Om det är samhället som betalar min lön och om mitt uppdrag är kunskap kan jag dock inte samtidigt avkrävas lojalitet med mina chefer.
Under mina år i akademin har det dock skett en tydlig förändring i synen på vad man kan och bör kräva av forskare och lärare på högskolan. Lektorer har fortfarande laglig rätt/skyldighet att bara vara lojala med resultatet av den forskning de bedriver, just eftersom samhället investerar i forskning och utbildning för att säkra framtida generationers behov av kunskap. Men den forskare eller lärare som idag för fram kritik mot ledningens beslut straffas direkt eller indirekt. Det faktum att cheferna är immuna mot uppsägning, det vill säga att det är lärarna som får gå när ekonomin (inte sällan på grund av ledningens beslut) inte går ihop, säger allt om hur lektorer värderas i dagens högskola. Cheferna i den akademiska världen har idag närmast oinskränkt makt och kan därför kräva lydnad, de behöver inte ens förklara beslutet att säga upp enskilda medarbetare med många år i statlig tjänst. Den som inte kan ställa upp på denna nyordning eller inte accepterar rådande syn på hur man leder och organiserar vetenskapligt arbete och högre utbildning får finna sig i att bli av med jobbet utan förklaring.
Arbetet som forskare är oförenligt med kravet på att man ska identifiera sig med sin arbetsgivare och betrakta sig själv som representant för organisationen man arbetar på 24/7. Den uppfattningen går helt enkelt på tvärs mot den akademiska friheten och strävan efter bildning som sägs vara högskolans samhällsuppdrag. Kulturens makt över tankar och handlingar är stor och därför ser det ut som det gör. Forskare får i vissa fall inte ens själva förmedla resultatet av sin forskning, all information ska gå genom högskolans kommunikationsavdelning. Idag är det således informationsansvariga som kommunicerar högskolans syn på saker och ting, och kommunikatörerna arbetar på ledningens uppdrag, vilket gör att det blir chefernas uppfattningar som kommuniceras. Men vad är då poängen med att samhället investerar i forskning? Vad ska vi med forskare till om de inte kan eller får följa kunskapen dit den tar dem?
Som (kultur)forskare och lärare är jag lojal med skattebetalarna och anpassar mig och mitt tänkande efter kunskapen, därför kan och kommer jag aldrig att identifiera mig med någon eller något annat än det vetenskapliga uppdrag jag på samhällets bekostnad utbildats för att axla ansvaret för. Det som är positivt med min uppsägning – eller det finns inget positivt med det, men det jag väljer att fokusera på nu när jag blivit uppsagd – är att ingen kan tvinga mig att okritiskt följa och försvara beslut tagna av chefer jag inte har något förtroende för. I februari nästa år är jag fri att vara den forskare och lärare jag utbildats till, men den frihets pris är att jag inte längre får vara det som anställd på en högskola, i alla fall inte på den högskola som jag varit en hängiven och kvalitetsmedveten medarbetare på sedan 2003.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar