Vetenskapligt erkända skygglappar

Vi människor, både som individer och kollektiv, vill gärna se oss själva som autonoma. Det är åtminstone lätt att få för sig att man har full kontroll över sina egna tankar och uppfattningar. Och mänskligheten som helhet visar tydliga tecken på hybris. Titta bara hur vi behandlar planeten vi bor på. Behovet av eftertänksamhet i samtiden är stort, och en metod för att främja ödmjukhet är att reflektera över det vetenskapliga tänkandets binda fläckar och vad okunskapen om detta riskerar leda till. Missförstå mig inte. Jag har vigt mitt liv åt forskning, har meriterat mig till docent och förlorade jobbet på grund av mitt försvar av den akademiska kvaliteten. Min kritik mot vetenskapens skygglappar och tendenser till självtillräcklighet bottnar i djup omsorg om kunskapen.

På grund av att ingen kommer undan kulturen och eftersom den påverkar både perceptionen och kognitionen blir den oundvikligen normerande, särskilt om den ignoreras. Vilket får konsekvenser för kunskapsutvecklingen. Under medeltiden hade företrädarna för den katolska kyrkan närmast total makt över tänkandet och vetandet i Europa. Och kyrkans uppfattning om världen och verkligheten fick inte ifrågasättas. Man fick inte ens undersöka om antagandena höll för en granskning. Galileo Galilei dömdes till döden (men kom undan med husarrest) när han försökte föra fram tanken att jorden snurrade runt solen. Tack och lov är kunskapens kraft stor, och efter den vetenskapliga revolutionen och under upplysningen var forskarna fria att söka kunskap utan att behöva ta hänsyn till påven och hans kardinaler. 

Vetenskapens framsteg under perioden mellan 1600-talet och fram till månlandningen är exempellösa. Respekten för vetenskapens metoder och analysverktyg är därför berättigad. Problemet är att respekt och anseende leder till makt, och makt tenderar alltid att att korrumpera. Scientism, alltså vetenskap som ett slags trossystem, är dessutom ett högst reellt fenomen i samtidskulturen. Problematiskt nog är det lika svårt att diskutera den aspekten av relationen mellan kunskap och kultur som det var att granska påvens makt under medeltiden. Av egen erfarenhet vet jag åtminstone att den akademiska friheten – att följa kunskapen dit den tar en utan några andra hänsyn än vetandets kvalitet – bara fungerar i teorin. 

Universitetsvärlden präglas av kultur i lika hög grad som alla andra sociala sammanhang. Och kultur fungerar på samma sätt som vattnet gör för fiskarna. Vi tar den för given och får därför svårt att se, förstå och acceptera i hur hög grad kulturen påverkar våra handlingar och tankesätt. För att få syn på kulturen måste man ställa sig utanför och skaffa sig perspektiv till den, vilket är en existentiell utmaning. När jag blev uppsagd från tjänsten som lektor förlorade jag inte bara mitt jobb, utan även min identitet och det sociala sammanhang som jag varit en integrerad del av i halva mitt liv. Men när jag nu allt mer börjar finna mig tillrätta i min nya situation inser jag att utanförskapet ger mig perspektiv på den akademiska kulturen, vilket hjälper mig att bygga upp förståelse för i hur hög grad den hämmar tänkandet och står i vägen för kunskapsutvecklingen.

Många forskare ser sig som autonoma försvarare av kunskapen, men den akademiska världen är en strikt hierarkisk struktur och bara den som är lojal med systemet tillåts avancera och får makt inom det. Om makten var knuten till vetenskapliga meriter hade kunskapen kunnat hävda sig bättre, men efter att NPM fick genomslag i högskolevärlden är det inte forskarna och lärarna som bestämmer. Idag är det linjeorganisationens chefer som i praktiken avgör vilket syfte, metod och publiceringssätt som forskarna ska använda. Inte genom att peka med hela handen, utan indirekt via makten över ekonomin och dagordningen. 

Trots att kunskapskvalitet är omöjligt att mäta – bara kvantitet (alltså antalet publikationer och storleken på anslagen som vinns i konkurrens) går att mäta – har den akademiska kulturen allt mer kommit att präglas av en produktionslogik som gör att det fiktiva behovet av fler chefer, vars uppdrag är att konkurrera med andra chefer om pengar och nyckeltal, kommit att få mer makt över kunskapen än forskarna. Därför framstår den nyfikenhetsdrivna grundforskning som den vetenskapliga revolutionen byggde på, och som (än så länge) är förutsättningen för de flesta Nobelpris, som ett meningslöst slöseri med pengar. Stannar vi inte upp och reflekterar över vart vi är på väg kan vi mycket väl gå en ny mörk medeltid till mötes, där den akademiska friheten att utveckla ny kunskap ses som ett hot mot rådande ordning. 

Som arbetslös har jag ingen chef som bestämmer över kulturforskningen som jag under överskådlig tid kommet att ägna mig åt. Men på grund av den allmänna uppfattningen, som bygger på att kunskap är något som uteslutande uppstår i och sprids från akademin, blir min frihet att välja syfte, metod och publiceringssätt i praktiken meningslös. Det spelar ingen roll att jag är docent. Eftersom jag inte är knuten till något lärosäte reduceras resultatet av mitt arbete till personliga åsikter. Och om jag kommer fram till något som inte ligger i linje med den tidigare forskningen riskerar jag att avfärdas och placeras i samma fack som antivaxare och klimatförnekare. I praktiken har alltså etablerade och erkända forskare monopol på kunskapen, även på områden där vetenskapens metoder inte är tillämpbara. Och eftersom människor som får makt tenderar att identifiera sig mer med sin position än med kunskapen finns en risk att fria forskare som jag pekas ut som ett hot mot rådande ordning.

Trots att jag idag inte har någon koppling till akademin påverkas jag alltså, både av vetenskapens makt över tänkandet och skygglapparna som forskare idag tvingas utrusta sig med för att kunna göra karriär och få inflytande över definitionen av begreppet kunskap. Och detta sätt att tänka och agera drabbar inte bara mig. Forskning är nämligen långt ifrån det enda sättet att skapa den kunskap och förståelse vi människor behöver för vår överlevnad. Det spelar ingen roll hur många fantastiska resultat som vetenskapen kan peka på, den vetenskapliga metoden är ett trubbigt redskap som bara fungerar för att undersöka ett smalt spektrum av verkligheten. 

Ingen kan ställa sig över eller utanför kulturen, men om det växer fram en kulturförnekande kultur i den akademiska världen blir det ännu svårare att försvara den akademiska friheten att följa kunskapen dit den tar en. Därför, och inte minst med tanke på hur mycket pengar skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning, är det berättigat att ställa frågan om ifall nuvarande regler och sätt att organisera landets högskolor och universitet verkligen skapar förutsättningar för utveckling av kunskapen som samhället och vi människor behöver. 

Jag är som sagt en varm vän av vetenskap, men i den här texten försöker jag visa att om vi gör det strikt vetenskapliga sättet att se på kunskap till norm tvingas vi i onödan leva i ovisshet om en hel massa aspekter av livet. Och om akademins företrädare får oinskränkt makt över kunskapen kommer vetenskapen förr eller senare att bli lika dogmatisk som den katolska kyrkan var under inkvisitionen.