Det mänskliga genomet har inte förändrats sedan jag gick i skolan på 1970-talet. Men kulturen har det. Ingen talade om diagnoser på den tiden. Även om egenskaperna som idag diagnostiseras som dyslexi och adhd givetvis fanns och påverkade vardagen för mig och många andra behandlade lärarna alla eleverna på i princip samma sätt. Det är jag tacksam för. Det gjorde nämligen att jag fick möjlighet att utveckla förståelse för mig själv och mina förutsättningar på egen hand. Visst tog det fokus från skolämnena och betygen påverkades, men det jag lärde mig har jag haft nytta av i hela mitt liv. Jag blev inte författare trots att jag har dyslexi. Min livslånga kamp med läs- och skrivsvårigheter är en viktig orsak till att jag blev forskare och idag har skrivande som huvudsaklig sysselsättning.
När jag säger att jag är dyslektiker får jag ibland höra att det inte kan stämma. Som om det faktum att mitt språk fungerar och mina texter innehåller få stavfel är ett bevis på att jag inte har problem. När jag var doktorand och min handledare sa till mig att jag måste korrekturläsa texterna bättre innan jag lämnade dem ifrån mig kändes det som att få en kniv i magen. Och i en desperat känsla av maktlöshet sa jag att det var lätt för hen att säga, som skrev så bra. Utskällningen jag fick efter de där orden lärde mig mer om skrivande än alla åren i skolan. "Du har ingen aning om hur mycket arbete jag lägger ner på mina texter", sa hen. Där och då bestämde jag mig för att inte betrakta mig som ett offer och fokusera på uppgiften istället.
Även om det kan upplevas orättvist att vara dyslektiker är det ingen legitim ursäkt för att låta bli att anstränga sig. Slutresultatet säger ingenting om hur mycket arbete som ligger bakom. Ingen tror att en framstående idrottare bara dyker upp på arenan och vinner. Alla vet att en balettdansares enastående prestationer på scen är resultatet av år av ihärdig träning och filande på detaljer. Skrivande och läsande fungerar på samma sätt. Det tar tid och krävs fokuserat och dedikerat arbete för att utveckla kompetensen. Min egen kärlek till språket och kunskapen står i direkt relation till tiden och mödan jag har lagt ner på att utveckla förmågorna. Det växande biblioteket där hemma, som består av både böcker jag läst och böcker jag själv skrivit, bekräftar för mig att personliga problem inte måste vara ett hinder för framgång.
En viktig skillnad mellan 70-talet och nu är att det produceras enormt mycket mer text idag. Men paradoxalt nog läser allt fler allt mindre. När jag säger det får jag ibland höra att människor idag faktiskt läser mer än någonsin. Fast jag hävdar med bestämdhet att det är en avgörande skillnad mellan att avkoda text i olika flöden på nätet – vilket handlar om att söka information och fakta – och att försjunka i längre texter som läses med lärande och kunskap som mål. Det oroar mig att så många väljer olika typer av ursäkter för att slippa sätta sig ner med en bok eftersom det inte finns några genvägar till bildning.
Ska vi kunna möta hotet som den allt mer intensiva jakten på generell artificiell intelligens utgör är det inte mer och bättre faktakunskaper som behövs, utan fördjupad förståelse för våra unikt mänskliga egenskaper och individuella utgångspunkter. Om skolan fokuserade mindre på betygen och handlade mer om att lära eleverna att förstå betydelsen av ansträngning och vikten av att sluta jämföra sina resultat med andras, är jag övertygad om att intresset för diagnoser, olika typer av hjälpmedel och anpassningar skulle minska. Många pratar om vikten av kvalitetstid med sina barn. Varför tänker man inte så om skolan och läsandet som är förutsättningen för det lärande som är syftet med all utbildning? Visheten i det gamla ordspråket: Lätt fånget, lätt förgånget, behöver uppmärksammas och tas till heder.
Det finns givetvis ingen enkel förklaring till problemen som samtiden brottas med, men en bov i dramat är produktionslogiken som har smugit sig in i våra liv påverkar tänkandet och gör oss alla dummare eftersom den får eftertänksamt läsande av tryckta böcker att se ut som slöseri med tid och energi. Enda sättet att få elever att utveckla sina språkliga och intellektuella förmågor är att läsandet uppvärderas i samhället som helhet. Om föräldrar vaken läser själva eller för sina barn, hur ska den uppväxande generationen kunna utveckla förståelse för allt som de går miste om genom att inte läsa böcker? Tänk om alla läste en timme per dag och dessutom skrev brev för hand och skickade till varandra. Det skulle göra enorm skillnad för mänsklighetens samlade kognitiva förmåga. Det största hotet med AI är nämligen inte den artificiella intelligensen, utan efterfrågan på och jakten efter effektivitet i produktionen av mätbara resultat.
Det är inte bara människor med diagnoser som har problem som behöver uppmärksammas för att komma tillrätta med den generella fördumningen. Det faktum att människan är en social varelse och att våra hjärnor belönar oss med dopamin när vi får bekräftelse spelar en avgörande roll i det drama som just nu utspelar sig mitt framför ögonen på oss. Jag blir beklämd när jag märker att det allt oftare dyker upp statistik på nätets "sociala" forum som visar hur mina inlägg "presterar". Det är inte därför jag skriver, jag vill att mina texter ska ge upphov till tankar och samtal. Jag skapar inte content och skriver inte för att få uppmärksamhet, utan för att väcka frågor, mana till eftertänksamhet och för att jag tycker att jag har något viktigt att säga.
Tacksamheten över att det jag skriver blir läst är stor, men jag oroas över den generella ytligheten på nätet och tomheten som emanerar från den digitala miljön eftersom det påverkar samtidskulturen och våra liv negativt. Ägarna till plattformarna styr vår uppmärksamhet genom att göra det svårare för poster med intellektuellt krävande innehåll och lite längre texter att nå spridning. Inlägg som väcker starka känslor eller innehåller bilder exponeras för fler. Och korta filmklipp blir virala. Insikten om hur mycket makt vi ger algoritmerna genom att inte protestera mot den här utvecklingen skrämmer mig. Eftersom det inte handlar om någon naturlag som vi måste anpassa oss efter borde vi stanna upp och tänka efter ifall det vi önskar oss verkligen är vad vi behöver. Det är nämligen vi själva som, mer eller mindre medvetet, väljer att ge techmiljardärerna makt över våra liv. Ingen tvingar oss, varken att sälja vår själ eller att sluta läsa och tänka. Bryr vi oss på allvar om kvaliteten på våra kognitiva förmågor borde vi reflektera mycket mer över konsekvenserna av våra val än vad som är fallet idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar