Alkohol. En vara bland andra?

Ett sätt att använda Bruno Latours tankar om aktörskap, eller närmare bestämt för att förstå hur alkohol kan förstås som en aktör (i ett större nätverk) skulle kunna vara att presentera ett utdrag ur Ulf Lundells (1992) bok Saknaden, som handlar om Florian Douhan, som är en känd målare som på grund sitt destruktiva alkoholmissbruk länge dansat runt på löpsedlarna. Men nu är han nykter och har så varit ett tag även om alkoholen fortfarande håller honom i ett järngrepp:

Drick då för helvete! skrek nån djupt inne i mej, varför ska du behöva ha det så här, du vet ju att ett par glas vin fixar det där, det blir lugnt! Men jag hade bestämt mig för att till varje pris inte dricka. Till varje pris.

Florian vill och har också beslutat sig för att börja måla igen. Först måste han bara städa ateljén. Det gör han. Men i drivorna av skräp hittar han, vilket nämns som i förbifarten, tre burkar starköl som han ställer i kylen och fortsätter städa. Sedan åker han hem. Och nästa dag sitter han i ateljén och väntar på inspiration:

Jag vet inte om det var dom där vita, uppspända, utmanande dukarna som fick omvärlden att försvinna, om det var samma läge som självmordskanditater i krig upplever, om det var själva sanningens ögonblick som plötsligt omslöt mig, om friheten och anarkin bara blandades upp i blodet och strök ut allt som stod på minneslapparna eller om jag plötsligen bara hittade hem. Hur som helst så reste jag mig ur fåtöljen och gick till kylen och tog ut en av dom där Steinlager-burkarna och slog mig ner i fåtöljen igen och rev av öppningen och drack några klunkar och så stirrade jag på dom där dukarna igen några minuter och kände ölen landa i magen och det sprittande, domnande ruset spridas ut i blodet, i lemmarna och Miles vred sina sparsmakade toner runt i ateljén och jag mådde som jag egentligen ville må och jag drack några klunkar till och sen reste jag mig och satte igång.

Detta är inledningen till en ny destruktiv period av fylla för romanens huvudperson. Det är ganska enkelt att se hur alkoholen för Florian blivit ett slags agent med egen vilja, inför vilken han är maktlös. Och det är han långt ifrån ensam om.

Hur man blir missbrukare finns det oändligt många teorier om (se t.ex. Andersson 1999, Solarz 1990, Rudy 1986, Löfgren & Nelson-Löfgren 1980 och Bateson 2000) och jag tänker inte diskutera dem här. För mina syften räcker det med att konstatera att ingen med säkerhet kan veta när eller om alkohol kommer att övergå från att vara en försäljningsartikel bland andra och ett njutningsmedel, till att bli en aktör som själv pockar på uppmärksamhet.

Vilket torde ha framgått av texten ovan är jag av åsikten att alkohol inte är en vara lämpad att säljas som andra varor på en oreglerad marknad. Det är också vårt samhälles officiella åsikt, vilket går att utläsa i alkohollagens (1994:1738) tredje kapitel § 4:

Försäljning av drycker som omfattas av denna skall skötas på ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.

Denna skrivning finns det anledning att uppehålla sig något vid. Här står att den som säljer alkohol har ett ansvar, men vilket ansvar preciseras inte. Det är öppet för tolkning och därför vill jag uppmärksamma alla dem som har problem med alkohol. Ansvaret skulle mycket väl kunna gälla hänsyn till dem. 
 
Det är uppenbart att få idag tar något ansvar för alla dem som av olika anledningar inte kan hantera alkoholen. Och de är många. Man brukar hänvisa till statistik på området för att visa hur många de är, men jag finner det mer illustrativt att själv fundera på hur många nära vänner och släktingar i olika åldrar som jag känner som inte kan dricka på ett ”normalt” sätt och som därför ses som socialt problematiska vid många tillställningar. Jag kan inte tänka mig att jag är unik och är säker på att läsaren, om han eller hon tänker efter en stund också finner liknande exempel i sin närhet. Fast vi ”ser” dem inte eftersom drickandet av alkohol utgör en social norm i vårt samhälle (jfr Sigfridsson 2005).
 
Vad ska du dricka i helgen, och varför? Fundera!