Medvetandet, universum och vetenskapen

Tänkte fortsätta på spåret med boktips som påbörjades förra helgen. Temat denna gång är böcker som förmedlar kunskaper som kan vara användbara för kulturvetare, men som man lätt missar om man gör som man brukar inom vetenskapen (och som man måste om man vill göra karriär inom nuvarande system/organisation) och bara läser böcker av forskare som håller på med samma saker som man själv. Idag måste man snabbt nå djupt, inom ett smalt område för att kunna göra karriär. Det är olyckligt, och det var som sagt inte därför jag sökte mig till akademin.

Jag sökte mig till universitetet för att lära mig viktiga saker och för att få insikt om hur världen fungerar och hur allt hänger ihop, vidare ville jag veta mer om vad det innebär att vara människa. På senare tid har frågan, vad är vetenskap kommit att bli allt mer intressant. Och kring dessa frågor finns det hur många bra böcker som helst. Jag har valt ut tre som får bilda utgångspunkt till denna bloggpost.

Den första handlar om det mänskliga medvetandet, och den är skriven av David J. Chalmers. Boken heter: The Conscious Mind. In Search och a Fundamental Theory. Boken är intressant av en hel massa skäl, dels för att den är välskriven och lärd och för att den förmedlar en hel massa viktiga insikter om människans medvetande. Men också för att det är en bok som inte slår fast en massa saker. Tvärsäkerheten lyser med sin frånvaro, och det är något jag uppskattar och efterlyser. Vetenskap är som jag ser det skapandet av verktyg för att förstå, inte en verksamhet som slår fast saker, låser fast världen eller bestämmer vad människor ska göra.

Chalmers bok slår inte fast vad medvetandet är, han visar på kunskapsläget och resonerar kring hur kunskapen som mänskligheten har kring hjärnan, kroppen och dess kognitiva förmågor kan användas för att förstå det gäckande medvetandet. Han kommer inte fram till något, i alla fall inget bestämt. Men han ringar in ett problem och han säger en hel massa kloka saker om det. Och för detta högaktar jag honom. Boken slutar i ett antal öppna frågor, och han för även fram en del djärva hypoteser. Men han är hela tiden noga med att påpeka att det är just hypoteser. Han försöker inte övertyga läsaren om något annat än att man inom vetenskapen ännu inte vet speciellt mycket om vad medvetandet är eller hur det ska förklaras.

It is often said that the problem with theories of consiousness of this sort is that they are too speculative and untestable. But I think the real problem with the "theory" I have put forward is different: it is too unspecific in its predictions. If we had a theory of a comparable level of simplicity that could predict all the specific facts about our experiences - even only those facts familiar from the first-person case - when given the physical facts about our processing system, that would be a remarceble achievment, and would give us very good reason to accept the theory as true. Right now we have no such theory, but there is no reason to believe that such a theory is impossible.

Citatet fångar på många sätt bokens andemening, ett lärt samtal som bygger på och utgår från kunskaperna som finns, och som visar på dels vad vi vet men framförallt vad vi inte vet. En sällsynt egenskap inom vetenskapen, att inte bara tala om vad man vet utan lika mycket om vad man inte vet. Boken inspirerar till eget tänkande, mer än den kräver att läraren lyssnar andäktigt på en auktoritet på området som bestämmer hur det är.

Befriande och berikande, det är vad Chalmers bok är. Och han visar hur svaret på frågan om vad det mänskliga medvetandet är finns någonstans i mellanrummet mellan hjärnans neuroner och det sammanhang där man lever och verkar. Det är där den moderna hjärnvetenskapen befinner sig. Det bekräftas även av andra böcker som med fördel kan läsas om man är intresserad av denna typ av frågor (se till exempel: Natural-Born-Cyborgs, The Emotion Machine eller Supersizing the Mind). Alla kommer fram till samma svar, att det mänskliga medvetandet är ett emergent fenomen som uppstår i samspelet mellan en lång rad "komponenter", i mellanrummet mellan den mänskliga biologin, omgivningen och de verktyg vi använder för att leva i och upptäcka världen med hjälp av.

Nästa bok är lika ödmjuk i sitt anslag. Den handlar om livets uppkomst. Stuart Kauffman heter författaren, och boken heter: At Home in the Universe. The Search for the Laws of Self-Organization and Compexity. En underbar bok som inte är helt enkel, men mycket pedagogisk och som med hjälp av bra exempel hjälper läsaren att förstå, utifrån accepterade vetenskapliga rön. Även detta är en ödmjuk bok som inte slår fast hur det är utan som söker svaren tillsammans med läsarna. Samtidigt som man får inblick i det aktuella kunskapsläget får man insyn i hur man arbetar vetenskapligt med denna typ av frågor. Kauffman skriver i avslutningen:

I do not know it the stories of emergence we have discused in this book will prove to be correct. But these stories are not evidently foolish. They are bits and pieces of a new arena of science, a science that will grow in the coming decades toward some new view if emergence and order in this far-from-equlibrium universe that is our home.

Kauffman visar med hjälp av en rad exempel hur evolution samverkar med självorganisering, att evolution inte bara är slump, utan att den också drivs av organiserande krafter. Härigenom blir universum, lika lite som människornas värld, kallt rationellt och logisk. Emergens finns överallt, om man bara lär sig att se den.

Hjälp i det arbetet får man också om man läser den svenske litteraturvetaren Erland Lagerroth, som skrivit en rad böcker på samma tema. Hans forskargärning har gått ut på att vara gränsöverskridande på ett föredömligt sätt, och han har kämpat på även om det ibland har varit i stark motvind. Världen och vetandet sjunger på nytt. Från en mekanistisk värld till ett kreativt universum, heter en av hans böcker. Den handlar om liknande saker som Kaffman skriver om, fast utifrån ett (post)humanistiskt, litteraturvetenskapligt perspektiv.

Erland Lagerroth är en förebild, och en fantastisk inspiratör. Han borde läsas mycket mer än han gör inom ämnet kulturvetenskap. Hans vetenskap är utåtblickande, nyfiken och medhjälp av rön från olika vetenskapsgrenar visar han på möjligheterna med en tvärvetenskaplig ansats.

Genom att våga se utanför det egna ämnesområdet, genom att öppna upp blicken för kompetenser som går utanför de egna, och genom att våga erkänna vad man inte vet. Genom att göra det kan man tillsammans nå oändligt mycket längre än på egen hand. Det visar dessa tre forskare på olika, men lika intressanta, sätt.

När jag nu sitter här med böckerna uppslagna, och översköljs av insikterna som läsningen gav, kan jag inte annat än känna hopp inför framtiden. Allt är inte svart, det är bara så det känns när det går tungt. Snart är det sommar och semester, då finns det tid och möjlighet att upptäcka nya intressanta böcker och tankar. Då kan jag tanka inspiration och kunskap. Längtar efter det!

Framtiden är ljus, om vi bara är tillräckligt många som vill och som ser det på det sättet.