Filmen Convoy har vid upprepade tillfällen under avhandlingsarbetet dykt upp i olika sammanhang. Både lastbilsförare och andra människor har refererat till den. Här skall dess bild av manlighet och kvinlighet skärskådas.
Filmen hade premiär 1978. För regin stod Sam Peckinpah. Handlingen byggs kring två parallellteman vilka båda rör genus. Först och främst beskrivs relationen mellan två män, en ”independent operator” med smeknamnet Rubber Duck (Kris Kristoffersson) och en polis som kallas Dirty Lyle (Ernest Borgnine). Filmens andra tema rör relationen mellan Rubber Duck och en kvinna, vars namn är Melissa (Ali MacGraw).
Handlingen inleds med bilder på en till ändlös ökenväg. Sanden yr och hettan sätter luften i dallring. Efter en stund uppenbarar sig en svart lastbil vid horisonten. Den framförs av hjälten, Rubber Duck. Kort därefter dyker en öppen sportbil upp med filmens kvinnliga huvudperson, Melissa. Först kör hon ikapp och lägger sig jämsides med lastbilen. Sedan kör hon skrattande om och lägger sig framför. Rubber Duck tutar irriterat, men antar samtidigt utmaningen. Melissa svänger fram och tillbaka över vägen för att hindra honom att köra om, men efter några försök ligger bilarna sida vid sida. Det visar sig att hon kör med kjolen uppdragen och benen självsäkert isär. I handen håller hon en kamera med vilken hjälten fotograferas. Plötsligt dyker en polisbil upp på kollisionskurs. Polisen tvingas väja ut i gruset, men vänder omgående och jagar paret med ljudande sirener. Rubber Duck stannar irriterat lastbilen. Melissa parkerar på behörigt avstånd. Denna inledande scen avslutas med att Rubber Duck tilldelas böter, vilka omgående avskrivs när polisen med list lockas att jaga efter sportbilen istället.
Ett av filmens två teman har därmed introducerats. Rubber Duck har utmanats av en kvinna i vägens manliga rum och maktobalansen som därmed uppstått måste enligt filmens (och mytens) logik återupprättas. Melissa övermannas också relativt omgående av Rubber Duck, mentalt såväl som fysiskt. Innan filmen kommit halvvägs har hon tagit plats i hans lastbil och väl där förvandlas hon under några korta sekvenser från en självständig, dödsföraktande och stark kvinna, till en räddhågad, skör och av män beroende individ.
Berättelsens huvudtema handlar om ett slags tvekamp mellan två olika manligheter. Detta tema introduceras genom att hjälten och några av hans närmaste kollegor luras av Dirty Lyle att köra för fort. Istället för böter visar det sig emellertid att han är ute efter mutor. När hjälten motvilligt överlämnar pengarna säger han till polisen: ”Snart kommer du att bli en av oss. När transportarbetarefacket börjar organisera poliser”. Lyle replikerar hånfullt att han absolut inte kommer att gå med i deras förbund. Rubber Duck kontrar då med att det inte är hans förbund. Han är ”independent”, oberoende. ”Då har vi en sak gemensamt”, säger Lyle. ”Två”, svarar hjälten: ”Vi dör ut”. Andemeningen i replikskiftet går att läsa som att samhället förändras och den maskulinitet som båda lever upp till är på väg att försvinna. Den maskulinitet som Rubber Duck och Dirty Lyle förkroppsligar har som tydligaste kännetecken att den inte riktigt passar in i det moderna samhället.
Att lastbilsförarnas sätt att leva inte accepteras inser Rubber Duck efter ett bråk, som startades av Dirty Lyle, på ett matställe. Filmens hjälte beslutar sig då för att fly till Mexico. Hans närmaste kollegor följer honom och en konvoj formeras. Rubber Duck blir dess naturlige ledare, även om han bestämt uttrycker sin oberoende status genom att hävda att han bara råkar köra först. Med hjälp av lastbilarnas kommunikationsradioanläggningar sprider sig snabbt ryktet om konvojen och allt fler förare ansluter sig. Den förvandlas till ett allmänt uppror mot samhällets lagar och förordningar vilka inkräktar på förarnas frihet. Konvojens samlande budskap är att ingen förstår förarna, trots att det enda man vill är att bli lämnade ifred.
Värt att notera kring rollbesättningen är att två färgade skådespelare, en man och en kvinna, valts ut som offer. Dessa val avspeglar den föreställning som finns om lastbilsförare som vita män. Det ena ”offret” är en kvinnlig förare som kör med männen i konvojen. Hennes funktion i handlingen är (förutom att bekräfta bilden av lastbilsförare som vita) att förmedla budskapet att kvinnor inte kan köra lastbil. När man närmar sig en avtagsväg varnas kollegorna över radion om en skarp högersväng. Rubber Duck klarar kurvan utan problem, liksom de tre efterföljande bilarna med manliga förare. Men när den färgade kvinnliga lastbilschauffören ska utföra samma manöver välter släpet. Hon hoppar då rasande ur lastbilen med (den trots allt ganska fyndiga) kommentaren: ”Vitt skräp. Jag borde ha köpt en svart långtradare”.
Det manliga offret är en av filmens centrala bifigurer: Mike. Förutom att han är färgad representerar han en helt annan manlighet än majoriteten av lastbilsförarna, vilket visar sig när Mike efter ett tag lämnar konvojen. Orsaken är att han vill närvara vid sin hustrus förlossning. Något som skulle vara en otänkbar handling för hjälten som visserligen har barn, men som värderar sin frihet på vägen högre än att vara med dem. ”Barnen har det bra hos sin mor”, säger han till Melissa.
Det visar sig att Mike stoppas på vägen till hustrun och fängslas av en rasistisk landsortssheriff. Dirty Lyle får reda på detta och utnyttjar situationen för att komma åt hjälten. Han räknar nämligen med att Rubber Duck kommer till sin kollegas undsättning och beger sig därför till häktet för att övermanna denna när han anländer.
Filmen avslutas därefter i två steg. Om den läses som en berättelse om manlighet blir det intressant att lägga märke till att det som på grund av en dramatisk upptakt såg ut att bli en uppgörelse man mot man, spolieras genom att Rubber Ducks kollegor, utan hans vetskap, kommer till undsättning och hjälper honom rasera den lilla staden där Mike sitter häktad. När Mike blåslagen kryper ut ur det sönderslagna häktet, säger hjälten skamfylld att han inte vill att någon annan betalar hans skulder. Dirty Lyle står i ruinerna, smutsig och djupt förnedrad. Rubber Duck lämnar honom med ett föraktfullt: ”Vi glömmer det hela”. Naturligtvis kan Lyle inte göra det, att ge upp finns inte som alternativ inom den manlighet han bekänner sig till. Han kallar istället in nationalgardet och upprättar en vägspärr vid gränsen till Mexiko dit han vet att hjälten är på väg.
Filmens slutscen utspelar sig vid gränsövergången. På ett finurligt sätt slumpar det sig så att Rubber Duck är den ende av förarna i konvojen som kommer fram till vägspärren. Uppgörelsen man mot man som inte blev av vid första försöket kan därmed inledas. Dirty Lyle säger över radion att om Rubber Duck inte stiger ur lastbilen kommer han att sprängas i luften. Hjälten behöver bara några sekunders betänketid för att bestämma sig. Enligt hans logik finns ingen återvändo. Han ber först Melissa hoppa ur lastbilen. Men hon kräver att få stanna. Hon som självsäkert utmanade Rubber Duck i början av filmen erbjuder sig alltså att följa honom i döden. Hjälten är dock bestämd. Uppgörelsen gäller honom och Lyle. Han kastar ut henne ur lastbilen och sätter på sig ett par mörka solglasögon. Han varvar sedan upp motorn och rullar mot bron och det väntande uppbådet av poliser och bepansrade soldater. När han når bron börjar beskjutningen. Han klarar sig förbi motståndarnas första led. Därefter återstår Lyle som fattat posto på en pansarvagn på andra sidan. När Rubber Duck befinner sig mitt på bron skjuter Lyle med kulspruta mot lastbilen som går över kanten och exploderar i ett eldhav. När Lyle tittar ner i vattnet blir det uppenbart att detta inte var den seger han önskade. Den har vunnits med hjälp av militär övermakt, vilket inte ger honom några manliga pluspoäng. Segern blir oundvikligen en pyrrusseger.
Det visar sig dock lite senare att Rubber Duck överlevt genom att kasta sig ur lastbilen i sista stund. I en epilog överraskar han den gråtande Melissa. Till tonerna av filmens musikaliska tema passerar paret, på flaket till en lastbil, Lyle som långsamt inser att Rubber Duck fortfarande lever. Först ser han arg ut, sedan förbryllad, men efter en stund spricker han upp i ett förlösande skratt. Han har visserligen förlorat kampen, men mot en värdig motståndare, och eftersom Rubber Duck lever kan envigen fortsätta, åtminstone så länge samhället accepterar deras iscensättning av manlighet.
Så där är det, uppslag till analyser finns överallt för kulturvetaren. Det gäller bara att lära sig se, och förstå vikten av ett kritiskt tänkande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar