Förväntningarnas makt

Kommer man bara till insikt om vilken betydelse förväntningar har för världens blivande, då är mycket vunnet. Förväntningar har betydelse, det råder det stor enighet om inom akademin. Att hävda det är på inget sätt kontroversiellt.

Samhällets riktning bestäms i hög grad av vilka mänskliga förväntningar som finns bland folket, men det är viktigt att inse att det bara är en delförklaring. Svaret på frågan, vad driver världen, finns någonstans mellan förväntningarna och de materiella och tekniska förutsättningarna. Variablerna man har att ta hänsyn till om man vill förstå samhället/kultur är alltid fler än en, men färre än många? Och närmare än så går det inte att precisera förhållandet, vilket innebär att det måste finnas en hög grad sv öppenhet inför blivandet som sådant.

Detta är viktiga insikter som bär på ansenlig förklaringskraft. Svårare än så är det inte, men heller inte enklare. Detta återkommer jag ofta till märker jag, och förklaringen till det är min övertygelse om att detta är själva knäckfrågan. Nyckeln till lösning på samhällets problem, eller en av dem i alla fall är att den insikten sprids brett i samhället.

Förväntningarna på oss som verkar inom akademin idag är å ena sidan alldeles för höga. Med tillräckliga resurser och satsningar kommer alla problem att lösas av vetenskapen. Om den bara får tillräcklig spets kommer vetenskapen att kunna fixa allt. Å andra sidan är förväntningarna för låga. Eller i alla fall missriktade, för det som vetenskapen faktiskt kan bidra med det efterfrågas inte. Vår kompetens kommer med andra ord inte till sin rätt, eftersom förvätningarna inte står i paritet med vad vi kan leverera.

Särskilt tydligt blir detta för oss som sysslar med studier av kultur. Vårt studieobjekt är gränslöst i den meningen att det spänner över hela samhället, alla sektorer, högt som lågt. Ingen kommer undan kulturen, den tar sig bara olika uttryck.

Studier av kultur lär oss just detta att svaret aldrig är ett eller står att finna på en plats. Minst två variabler krävs, men aldrig obegränsade variabler, för att förstå vilket fenomen man än är intresserad av. Svaret finns någonstans mellan två och många, och det är viktigare att inse det än att veta exakt var det finns. Och skälet till det är att det inte går att veta, exakt. Förväntningarna på vetenskapen rimmar tyvärr illa med detta overdesgliga faktum.

Förväntningar är vidare just en sådan central variabel, och den glöms allt för ofta bort. Om det inte förnekas. Det är mycket olyckligt, men inser man bara detta är mycket vunnet. Inser man vilken roll förväntningarna har för världens blivande, då öppnar sig fantastiska möjligheter. Men det betyder bara att förutsättningarna för fortsatt arbete har etablerats, inget annat.

Kulturvetaren kan lika lite som någon annan resa anspråk på att ensam kunna lösa världens problem. Men detta vet man i alla fall, eller många gör det åtminstone, inom ämnet. Och det är alltså ur den insikten som fortsatt arbete, för att bära frukt, måste utföras.

Förväntar man sig att svaret skall finnas på en plats, och om samhällets resurser styrs i riktning mot dem som ställer upp på dessa premisser, då kommer det att finnas människor som gör denna uppfattning till sin. Vetenskapsmän är som sagt människor, också, med behov av trygghet och önskningar om att bli bekräftade. Och ger man folk/samhället det man vill ha, ja då får man som akademiker både och. Pengar och bekräftelse överöses den som säger sig kunna ge svaret. Människor har en inneboende vilja att tro på mirakelkurer, och en skrämmande förmåga att förneka insikten om att det inte finns några genvägar till det perfekta (vad det nu är man eftersöker).

Att ta på sig rollen att vara den som visar att och på vilket sätt som förväntningarna är orimliga, och att i samma mening påpeka att man inte ensam kan lösa problemen. Det är fruktansvärt otacksamt. Ändå gör jag och många med mig just detta. Varför? Svaret ser säkert olika ut beroende på vem man frågar. Men mitt svar är: För att jag vill kunna se mig själv i spegeln. Jag är inte intresserad av egen vinning, i första hand (självklart vill jag också ha bekräftelse och ekonomisk trygghet, men inte till priset av att behöva tumma på det jag tror på, ärlighet),

Med andra förväntningar, inte så höga förväntningar, på vetenskapen och utövarna som verkar där, skulle ett bättre och mer långsiktigt hållbart samhälle kunna byggas. Svaret är alltså inte på förhand givet, det ges i arbetet, om detta bara utförs på adekvata premisser.

Till vardags tänker man inte på det, men vardagen är både en strävan efter att få det egna livet och tillvaron att gå ihop, och ett arbete som bygger samhället. Och vilka förväntningar man har påverkar vilka lösningar som framstår som rimliga. Förväntar man sig att svaret är ett, då kommer den som säger sig sitta inne med det att få ett försprång framför den som hävdar att så inte är fallet.

That's a fact! Ingen kan förneka det! Samtidigt är inget skrivet i sten. Just för att det är så finns det hopp. Med bara lite annorlunda förväntningar kan mycket hända, snabbt. Läget må vara allvarligt och mycket talar för att vi är inne på ett farligt och sluttande plan. Men, detta kan förändras. Med andra förväntningar och ett annat sätt att fördela resurser kommer de kompetenser som finns inom akademin att kunna användas på ett mycket mer effektivt sätt.

Om förväntningarna på läraren i skolan, eller på vetenskapen i samhället, är att han/hon/dem kommer att lösa allt, då förläggs hela ansvaret på några få individer. Och då spelar det ingen roll hur kompetent man är. Ingen fixar det. Men om förväntningarna istället ser ut som så att här har vi en kompetent och intresserad person eller ett duktigt kollektiv som kan hjälpa oss att hjälpa oss själva. Då har inget annat än förväntningarna ändrats, och ändå är situationen en helt annan. Plötsligt drar alla åt samma håll, alla tar ansvar istället för en eller några få. Och kompetensen hos lärarna och forskarna kan spridas och komma till nytta på ett helt annat sätt!

Allt kan förändras till det bättre, snabbt. Om förväntningarna bara blir lite mer rimliga. Tänker på Winson Churchill, närmare bestämt på två berömda citat från honom som speglar andemeningen i ovanstående bloggpost. Det första fångar väl in nuvarande förväntningar på oss utövare av vetenskap: Aldrig förut i historien har så många haft så få att tacka för så mycket! Det är i den andan som satsningarna på vetenskap görs, och prioriteringarna inom vetenskapen tar sig uttryck. Men det är att lägga alldeles för stor börda på enskilda forskare, och det är fullkomligt orimliga förväntningar som inte alls stämmer överens med de kompetenser som finns inom akademin.

Den andra citatet från Churcill, däremot. Det är mycket mer rimligt och det spegar de verkliga förhållandena på ett bättre sätt. Det bär på fröet till ett långsikigt hållbart samhälle och fångar andemeningen i vad som krävs av oss alla. Tänk om vetenskapen kunde arbeta i följande anda, och framförallt med följande förväntningar kopplade till sig:

Jag [sa Churchill men här få man läsa vi, vi som sysslar med vetenskap. Oavsett disciplin] har inget annat att erbjuda er, än blod, svett och tårar.

Churcill lyckades mobilisera det engelska folket till insatser som saknar motstycke i världshistorien, insatser som vi alla fortfarande är tacksamma över. Men det var inte han som gjorde det, han pekade bara ut riktningen och organiserade arbetet. Och det är precis vad man som kulturvetare är bra på. Att ge förutsättningarna och peka på lämpliga riktningar.

Arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, det måste däremot utföras av oss alla, tillsammans. Det mödosamt,och det gör ont. Men det går!