Vetande vill jag ägna min 300de bloggpost. Det är vad jag sysslar med. Det är mitt liv, vetandet. Allt annat är arbete. Vetandet är essensen av det jag tycker om. Ett ord fånga det mesta och viktigaste i livet, vetande. Eller det stämmer så klart inte. Kärlek, och andra mer jordnära saker är så klart fundamentet som allt annat vilar på. Men livet måste ha en riktning, och den stavas vetande. För mig.
Länge sökte jag svaret på frågorna: veta hur, veta att och veta när? Jag rörde mig förundrad i en additativ värld av kunskap som samlades för samlandets skull. Det ena gav det andra. Ny kunskap fanns överallt. Okritiskt sökte jag mig vidare. Ständigt rörde jag mig framåt, mot nya böcker, nya kurser. Ny kunskap, nya insikter. Det var målet, att lära mer. Och jag lärde mig mycket, länge. Kan mycket, inom olika områden. Vet en hel del om det mesta. Vill fortsätta lära. Vill öka vetandet. Men ...
Plötsligt var det som jag såg mitt eget spår i sanden. Lite som Dupontarna som vandrar i öknen i Tintinäventyret, Det svarta guldet. Ny bok, ny tanke, men gammalt innehåll. Efter några år av sökande var det som något dog. Skimret och magin försvann i alla fall.
När kunskapen når en viss mättnadsgrad. När man läst och lärt tillräckligt mycket lär man sig oundvikligen hur det går till bakom kulisserna i akademin. Man ser då att mycket av det som lanseras som nytt i själva verket är återbruk av gammalt vetande. Uppfräschad kunskap, anpassat vetande. Vetandet om världen är helt enkelt begränsat, det inser man efter ett tag, om man är tillräckligt nyfiken.
Vetande handlar då om makt, mer än om sökande efter kunskap. Vetenskap är ett jobb, med allt vad det innebär. Vetandet är skapat, inte alltid för kunskapens skull. Lika ofta är det för att främja karriären, för att tillfredsställa publiken eller för att slippa undervisa. Den som har makten har också stort inflytande över kunskapen och vetandet.
Att veta att, och att veta hur, det är vad som förväntas av oss som sysslar med vetenskap. Det är vad allmänheten anser sig kunna kräva av oss, även om man inte alltid vet och förstår vad det innebär. Ofta vill man därför ha svar, för svarets skull. För att stilla sin nyfikenhet, och inte för att faktiskt förstå den fulla vidden av problemet.
Att veta när, är ett annat sätt att se på saken. Ett lite bättre sätt. Det riktar uppmärksamheten mot användandet av kunskapen. Dess roll i det sammanhang där den ska vara till nytta. Men också det sättet att fråga är behäftat med problem. Även veta när stänger in och är öppet för maktutövning. Den som vet, oavsett vad, hur och när, får makt.
Problemet är den blinda tilliten till den som säger sig veta. Det är den som ger upphov till makt, och makten är problematisk, överallt. Speciellt inom akademin. Vetande och makt må hänga ihop, men underlåtelsen att problematisera detta förhållande är djupt olycklig. Alla har ett ansvar för vem de väljer att lita på. Och för att kunna ta det ansvaret krävs ett mycket speciellt vetande.
Detta vetande är mycket mer effemärt än övriga vetandeformer. Att veta hur man vet, och att kunna hantera vetandet som sådant, det är den typ av vetande jag sysslar med. Ett slags metavetande. Vetandet om vetandet, det är vad jag håller på att upptäcka nu. Och det är spännande att arbeta med. Mer spännande än alla annat vetande jag sysslat med.
Tyvärr är det också frustrerande. Den som vet hur det går till bakom kulisserna i akademin, den som vill veta hur vetande blir kunskap, han eller hon utgör ett hot mot tingens ordning, inom vetenskapssamhället. Och detta ger man sig inte på ostraffat.
Jag vill dock inte avslöja något eller någon. Jag vill sprida kunskap och insikter, även om vetandets (många gånger krokiga) vägar, till allmänheten. Inte för att få ära och berömmelse, utan för att jag tror att det är en väg som leder till ett bättre samhälle. Om fler kan tänka mer kritiskt oftare, då skapas och upprätthålls ett viktigt skydd mot världens inneboende osäkerhet. Det är vad som krävs för att uppnå det långsiktigt hållbara samhälle som vi alla egentligen vill ha, och framförallt behöver.
Vetandets väg kommer jag att fortsätta vandra, som det känns nu, så länge jag kan röra mig. Även om vägen leder bort från och ut ur akademin. Det är en av alla de insikter som kampen om tillvaron under året som gått har givit.
Vetandet är viktigt, men inte till vilket pris som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar