Frihet på väg II

Författaren Risto Kellokumpo har, förutom att själv köra lastbil och skriva om transportarbetets historia, försökt sätta ord på sådana subjektiva känslor som han och många av hans kollegor förknippar med lastbilskörande och frihet inom åkerinäringen:

De okunniga vet ingenting om dem. Därför kallas de för okunniga. De medvetna, de kunniga är chauffören och chaufförens anhöriga. Därför kallas de för kunniga. De anhöriga märker bara suget och längtan medan chauffören upplever alla tre – alltså suget, föreningen och längtan. De kunniga är eniga om att suget, föreningen och längtan är verkliga och viktiga.

Suget är den oro i kroppen, fjärilarna i magen som chauffören upplever innan han kan sätta sig bakom ratten, starta lastbilen och åka iväg. Suget är lätt att bära i jämförelse med den längtan som drabbar chauffören, om han eller hon tvingas att avstå sin lastbil en längre tid. Längtan framstår då som lidelsens kval. Den drabbade klättrar upp på väggarna.

Vi har anhörigas otaliga vittnesmål om suget och längtan. Men vad är då föreningen och varför kallas den förening. Att studera föreningen är ytterst svårt därför att vi inte direkt kan undersöka den. Vi kan endast prata om den. Vi rör oss på de dunkla områdena mellan psykologi och fysiologi och kanske något annat. Det är liksom om chaufförens ande förenar sig med en vägande. Den här stillsamma och behagliga föreningen bara infinner sig. Jag har under årens lopp förhört många chaufförer om föreningen. När chaufförerna berättar om den är den liksom ingenting, men de upplever den som verklig. Man kan säga att återberättad är föreningen ingenting, upplevt är den verklig. På sätt och vis kan man också påstå att suget och längtan gör den konkret. Det är denna förening man längtar efter.

En långtradarchaufför utan förening med väganden är inte långvarig i yrket. Utan den finner chauffören ingen tjusning i yrket. Föreningen fungerar som osynliga rötter som ger näring åt chauffören och kanske rent av hindrar honom eller henne att se yrkets barska realiteter. Personligen tror jag inte att föreningen söver in chaufförens medvetande om sitt arbete. Däremot befrämjar den arbetsglädjen och som sagt ger föreningen andlig näring åt chauffören.

Föreningen handlar inte om cowboyromantik eller om den manliga viljan att dra i väg. Den är också oberoende av storleken på lastbilen eller längden på transportuppdraget. Det handlar inte heller om djupare vilja att klarlägga sitt eget själsliv. Föreningen bara infinner sig och är av sin natur stillsam. Den har inga ritualer och inget medvetet syfte. Den bara finns. Den hindrar inte heller chaufförens sinnesnärvaro, som är så viktig för trafiksäkerheten. Föreningen är inte farlig på något vis men den saknar en social sida. Att sitta i bastun är en social upplevelse samtidigt som man upplever föreningen med världsanden. Man umgås med andra människor och öppnar sin själ för de andarna som bor i den ångan som uppstår när man kastar vatten på heta stenarna. Chauffören i sin hytt däremot blir ensam kvar i sin förening. Och vad jag vet så mår han bra av det. (Icke utgivet material).

Den som inte tilltalas av eller förstår beskrivningen kommer förmodligen inte att kunna uppleva frihet i en lastbil. Sådana människor benämns också ”okunniga”. Vägen och resandet måste på något sätt utgöra en lockelse för att trivsel inom lastbilsföraryrket ska uppstå. Kanske det var just därför jag bara träffade en enda förare som uttalat vantrivdes inom yrket. Karriären som förare hade han mer eller mindre tvingats in i efter en tids arbetslöshet när arbetsförmedlaren insåg att han hade lastbilskörkort. Under hela resan talade föraren om hur han längtade hem och hur han ville sova i sin egen säng och träffa flickvännen varje dag. Han hade på något sätt fastnat i yrkesutövningens inslag av tvång och var oförmögen att se friheten.

Kellokumpo visar i sin text hur anhöriga dras in i processen eftersom suget och längtan obönhörligen påverkar även dem. Det krävs kanske en ”stark och självständig partner” (se vidare kap. 3) för att klara av att leva med någon som ständigt bär på en längtan ut, bort? Suget kan sägas vara den kroppsliga aspekten av friheten, men det utgör kanske även dess motsats. Påtvingad bundenhet och stillhet kan för den som väl gripits av rörelsens ”gift” upplevas plågsamt. Kellokumpo antyder också att den längtan, som följer med suget och som uppstår då föraren inte befinner sig i sin lastbil, kan innebära att han eller hon ”klättrar upp på väggarna”. Känslan av att lastbilsföraryrket är något som finns i blodet nämner även Lawrence J. Ouellet (1994:224).

Förutsättningen för att känna suget verkar dock vara att det finns en trygghet i form av en familj och ett hem att återvända till, åtminstone om man ska tro författaren David Ericsson (2001) som själv kör lastbil. Han skriver i sin skönlitterära, men realistiska roman Redlight, om en frånskild lastbilschaufför som upplever rotlöshet och sjunker ner i missbruk efter en skilsmässa. Kanske är det först när man har en fast punkt att relatera till som den ständiga resa lastbilschaufförerna genomför kan laddas med positiva frihetskänslor. Paradoxalt nog symboliserar hemmet därmed både trygghet och ett slags inhägnad beroende på var man befinner sig:

När jag kommer hem så trivs jag väldigt bra. Jag behöver inte åka någonstans på en vecka. Jag kan åka ner till tappen och köpa cigg på sin höjd. Men så rätt som det är så, dag elva ... Då blir jag som den där djävla fågeln på julafton. Då far jag omkring som en idiot och får inte något gjort. Då har jag nog fått asfaltsfeber. Det märker jag när jag gör och gör och gör och ingenting blir gjort. Då måste det hända något igen. Då är det ett bra avreageringsinstrument att sätta sig i en lastbil.

Det torde vara enkelt att förstå att människor som huvudsakligen värdesätter svårpåverkade dimensioner av arbetet upplever oro inför talet om omorganisationer och effektiviseringar. Inslaget av sug och längtan som många förare berättat om försätter den som söker dessa känslor inom sitt yrkesutövande i en sårbar förhandlingsposition gentemot arbetsgivaren. Arbetet ger honom eller henne inte bara, och kanske inte ens i första hand, ekonomisk ersättning. Minst lika viktigt är friheten och möjligheten att uppleva nya spännande och annorlunda miljöer. Hyllandet av friheten ska däremot inte betraktas som ett ”falskt medvetande”, och det handlar heller inte, enligt Kellokumpo, om någon cowboyromantik. Förarna visade sig snarare väl medvetna om att talet om frihet många gånger saknade logik: ”Man lurar sig väl själv när man säger att man har en viss form av frihet. Men … ja jag får väl gå på den lögnen då. Den får man väl köpa. Det har ju varit friare va. Men, nej jag tror att frihet under ansvar och just det här att man har ... du ska leverera ett visst antal saker hit och dit”.

Lastbilsförarnas förhållande till frihet kan kanske utgöra en parallell till något som Michael A Agar (1985:156) har iakttagit. Han menar att den amerikanske egenåkaren, ”the independent trucker”, är fångad i en paradox eftersom denna figur utgör ett slags förkroppsligande av frihet, samtidigt som han eller hon tvingas leva i en arbetsvardag fylld av bevis på att det i själva verket är andra som reglerar tillvaron.

”Föreningen”, slutligen, vad kan Kellokumpo mena med den? Och vad är egentligen ”väganden”? Ulf Mellström (1999) beskriver, i en artikel om mekaniker i Malaysia, något som kanske kan förklara vad Kellokumpo försöker uttrycka. Mellström talar om mekanikernas tekniska kompetens i termer av en kinestetisk förmåga, vilken handlar om att kunna känna och lyssna sig till vad som är fel på en motor. Vad en kinestetisk upplevelse består i är svårt att uttrycka i skrift eller tal just därför att det är en förkroppsligad känsla, någonting som upplevs i och av kroppen och som sällan uttrycks muntligt eller skriftligt. Ett försök till definition av kinestesi kan vara ”muskelsinne” eller ”djupsensibilitet” (1999:26). Kellokumpo skriver att utan föreningen med väganden kommer inga känslor av välbehag att uppstå, vilket skulle kunna fungera som förklaring till att arbetets negativa inslag för vissa individer tenderar att ta överhanden.

Här sätter Lalla Hanson ord på friheten.