Föreställ dig att du i åratal har anlitat en och samma snickare för ett återkommande uppdrag. Du har alltid betalat för en dags arbete, för detta är tidsåtgången som snickaren i fråga har angett. Du har också alltid varit nöjd, men ett år får du likväl för dig att du ska testa en annan snickare. Sagt och gjort, någon annan får göra jobbet – och fakturerar bara för en halv dag, samtidigt som han gör vinst. Vem i detta exempel är det rimligt att bli arg på?
Tanken illustrerar onekligen det konstiga i att det skrivs så få artiklar som ställer frågor om hur det är möjligt att vårdföretagen gör vinst där landstingen gick med underskott och ändå drogs med ständigt långa köer. Vad sysslade man egentligen med på landsting si eller så när allt det som i dag köps in utfördes offentligt – och dyrare? Och hur är det ens möjligt att vi har en debatt som längtar tillbaka dit, istället för att försöka lära av de nya aktörernas effektivitet?
Ytterligare en viktig dimension när det gäller den privata vården är förstås att vi måste ställa höga kvalitetskrav och få valuta för de offentliga medel som betalar för den privat utförda vården. Det får givetvis inte vara på bekostnad av trygghet och kvalitet som vinsterna kammas hem. Här finns det plats för en debatt om hur politiken på bästa sätt kvalitetssäkrar välfärden, men tyvärr står frågan ofta och stampar i en butter och missriktad harmsenhet över vinster i största allmänhet.
Nog stämmer det, som Dan Andersson säger, att den debatten är ”enkelspårig”.
Jag tycker nog att även Rayman tangerar enkelspårighet i sin ovilja att diskutera om det är vinst man ska kräva av Landstinget, eller om det är effektivitet. Håller inte med om att det inte går att få det ena utan det andra. Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så.
Vad är god vård? Och vad är dem som arbetar inom vården värda? Vilka krav kan man ställa på vården, som helhet? Hur mycket får det kosta? Till vad ska vi ha vården? Den typen av frågor borde diskuteras, inte om den ska få generera vinst eller ej. Samtal om innehållet är långt viktigare än formerna. Båda aspekterna måste vägas mot varandra, vilket ingen av sidorna i debaten gör idag.
De båda snickarna i exemplet kan man också fundera över. Den förste antas vara lat och girig. Och den andra god och effektiv. Men kan det inte lika gärna vara så att den förste har bestämt sig för att arbeta på ett sätt som gör att han kan hålla hela arbetslivet ut, och att han vill att firman skall kunna erbjuda dels en hyfsad lön, dels en rimlig återinvestering i utrustningen? Han är kanske noga med säkerheten. Den andre, han som vi som läsare antas gilla, han är kanske ung och effektiv. Men han kanske ännu inte har förstått att hans sätt att arbeta inte är långsiktigt hållbart? Det är en tolkning av exemplet som inte tangeras. Tidsperspektivet är oftast alldeles för kort i den här typen av diskussioner.
Det ser bra ut på pappret, och utifrån ett kvartalstänkande. Men vårdapparaten och samhället skall hålla på lång sikt också. Den människa som är beredd att arbeta mer för mindre pengar är överallt och alltid, antingen underordnad och maktlös, eller också förstår han eller hon inte sitt eget bästa, på sikt. Båda alternativen är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Lyckliga horor, glada polacker och nöjda filipinska arbetare, eller äventyrslystna städerskor från Litauen, de finns bara på pappret! Vi människor är mer lika varandra än olika. Våra basala behov är i alla fall de samma. Det är så, det vet vi även om vi inte alltid vill tänka på det!
Problemet är att vi allt för ofta blundar för konsekvenserna som vårt tänkande och handlande ger upphov till, den fulla vidden av handlingarna. Effektivisera gärna vården, men låt skattemedlen som satsas på den posten i samhällets budget stanna inom verksamheten. Och låt dem som vill ha privat vård betala för den ur egen ficka.
Alla tjänar på att sitta i samma båt, i alla fall när det handlar om vård och utbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar