Göteborgsvarvet, så mycket mer än 21 kilometer

Tog en del kort, och funderade kring detta med gränser för kulturella fenomen och aktörer i samverkan, under årets Göteborgvarv. Tänkte det skulle kunna bilda underlag för en lite mer visuell bloggpost.

Självklart består fenomenet Göteborgsvarvet av löparna. Men att dra gränsen för fenomenet (eller assemblaget, för att knyta an till Deleuze, som är teoretikern som hjälpt mig att tänka i dessa banor), vid dem som springer är att förenkla ett komplext problem till oigenkännelighet. Att däremot vidga förståelsen för fenomenet Göteborgsvarvet, och samtidigt visa att det bara är ett exempel på en kulturell logik som gäller allt annat.

Löparna är det nav kring vilket just detta fenomen kretsar, men utan alla andra aktörer, materiella såväl som immateriella, blir det ingen löparfest. För att genomföra loppet krävs en hel massa ickelöpare, kanske lika många som antalet löpare. Till exempel funktionärerna.

Ordning och reda krävs, annars blir det inget lopp, ingen halv maraton. Löpning kan det bli, även i samma massomfattning, men något lopp blir det inte utan den blåa linjen i gatan och funktionärer som övervakar löprummet.

Just detta år var det inte så varmt som det kan vara, men utan vatten riskerar många deltagare att kollapsa.

Funktionärerna övervakar löprummet och ser till att dem som springer inte saknar något ifråga om vatten eller svampar att fukta pannan med. Men ett så pass stort arrangemang som detta kräver även polisiära insatser för att inte riskera att urarta till något helt annat än det vi alla känner igen som just Göteborgsvarvet.

Utan publik blir det heller inte mycket till löpar-fest. Lopare, som sagt, men utan publik inget Göteborgsvarv.

Det är poängen med assemblagebegreppet, att det sätter fokus på och hjälper att att uppmärksamma även det som inte självklart eller enkelt kan knytas till arrangemanaget, men som ändå utgör nödvändiga förutsättningar för helheten.

Runt hela banan uppträder musiker och band med olika repertoar och verksamma inom skilda musikstilar, till både publikens som löparnas glädje.



Och där det finns publik, finns det dem som vill ha uppmärksamhet. Och eftersom Göteborgsvarvet arrangeras i maj, i inledningen av denperiod där de allra flesta gifter sig vore det märkligt om det inte skulle locka till sig svensexor och möhippor. Jag hittade denna, förvånansvärt kunnige killen som ivrigt påhejad av sina vänner gladde såväl killarna i bandet som publiken.

Utan dessa aktörer, inget Göteborgsvarv. Ingen av dem är oumbärlig, men sammantaget bygger de den helhet som vi alla känner igen. Tillsammans gör alla Göteborgsvarvet.

Assemblaget byggs även av teknik, och en hel del annat. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränsen för vad som kan sägas ingå i helheten. Delens funktion och dess roll i helheten är vad som avgör vad som räknas och vad som inte gör det.

                                                           

Loppet går av stapeln på lördagen, men det får efterverkningar även dagen efter. Då arrangeras Lilla Göteborgsvarvet, vilket får illustrera tanken om att ett kulturellt fenomen aldrig kan sägas ha några som helt fasta gränser eller några på förhand definierade gränser eller delar. Helheten är därför självorganiserande, den är ett emergent fenomen som lever sitt eget liv.

Alla kulturella fenomen kan betraktas som och förstås som assemblage. Det är inget självändamål, men väl ett sätt att fördjupa förståelsen för den värld som vi lever i. Och det är så vi ser på saken, vi kulturvetare. Vi levererar inte fakta, vi utformar verktyg att tänka med. Verktyg som är användbara i arbetet med att förstå.

Därför är förmågan till kritiskt tänkande så viktig, inte bara för kulturvetaren, utan framför allt för allmänheten. För det är ur ökad förståelse för helheten som en långsiktigt hållbar kultur växer fram.