Vägen, en mycket ojämlik kulturell arena!

För att börja någonstans skulle jag vilja uppmärksamma det faktum att det vanligaste sättet att få access till vägen går genom bilen, som visat sig vara en i högsta grad manligt kodad maskin (jfr Mellström 1999). Redan tidigt i livet konfronteras många barn med budskapet att det är pappas bil. I många familjer är det också pappan som oftast kör (även om det inte är lika tydligt idag som det var för bara några år sedan) och har familjen fler än en bil är det vanligt att mannen ansvarar för den största. Detta budskap, eller diskursiva föreställning, sprids och naturaliseras på en lång rad olika sätt. Till exempel genom att pojkar ofta får pekböcker med olika typer av bilar medan flickornas intresse mer styrs mot djurens värld.

Redan innan vi börjat tala, skulle man kunna säga, socialiseras vi människor således in i respektive köns plats i vägens rum. Underordning om det är en flicka, och förväntan om överordning och handlingskraft om det är en pojke.

Den manliga könskodningen av bilen pågår därefter under hela socialisationsprocessen från barn till vuxen och det torde vara svårt att hävda att detta inte spelar någon roll för individen när denne ska välja yrke. Det är naturligtvis en viktig förklaring till att lastbilsföraryrket och många andra arbeten som har med bilar att göra till övervägande delen består av män, och till att vägens rum är kodat i maskulinum (Nehls 2003).

Vad jag vill argumentera för är att vägen utgör en del av ett mycket större offentligt rum som även inbegriper städernas gator och torg och i där är kvinnors rätt till respekt och självständighet långt ifrån självklar. Det budskapet förmedlas, mer eller mindre tydligt, genom så gott som samtliga mediala genrer. Filmer som till exempel Thelma & Louice samt Convoj (se Nehls 2003:118) är två nästan övertydliga exempel på hur ett budskap sprids till alla kvinnor, att de inte ska ta plats och heller inte försöka utmana männen i vägens rum. Filmen Thelma & Louice brukar visserligen framhållas som ett exempel på att kvinnor visst kan och får ta plats i och utmana männen i vägens rum, men då bortser man uppenbarligen från slutet av filmen där kvinnorna får plikta med sina liv för att de inte fogat sig till sitt köns föreskrivna plats.

Att liknande förhållanden råder, idag i Sverige, kan illustreras med ett citat från Göteborgs-Posten. Uttalandet är hämtat från en lastbilsförare.

Jag säger som kompisen, det finns två sorters kvinnor, horor och idioter. Mats gör en paus, flinar tittar på Lulle, sneglar på mig. Vi har rullat ombord och kedjats fast, djupt i valens mörka mage, sitter i den ruffiga lilla matsalen, dricker en ljummen öl. Mats är stöddig och glad, jargongen hård. Låt säga att en tjej blir erbjuden tiotusen spänn för ett ligg. Säger hon ja så är hon hora och säger hon nej så är hon en idiot. Han flabbar, tänder en cigg, lutar sig tillbaka på stolen. (Höglund 1998).

Föraren konfirmerar maktordningen på ett explicit och osminkat sätt, som om den vore en självklarhet. Men sådana föreställningar finns överallt i samhället, om än inte lika explicit uttalat som i citatet ovan. Etnologen Rebecka Lennartsson har till exempel (2001) i sin avhandling skrivit om prostituerade kvinnor vid sekelskiftet 1800/1900 och hon visar hur alla kvinnor i samhället påverkades av uppfattningen att en ensam kvinna alltid signalerade sexuell tillgänglighet. Värderingarna lever kvar, i synnerhet inom vägens rum. Håkan Andréasson (2000:218) visar till exempel hur flertalet av hans kvinnliga informanter förknippade ärenden i staden under kvällstid med otrygghet. Det var bara när kvinnorna befann sig i en låst bil som de kände sig trygga.

I otaliga rättegångar på senare tid har det också visat sig att den kvinna som utsatts för övergrepp i det offentliga rummet så gott som alltid, mer eller mindre, råkar ut för ifrågasättanden av sitt uppförande, sin klädsel och graden av nykterhet. Förövaren framställs därigenom om inte fri från skuld så i alla fall inte fullt ut skyldig till brottet. Om kvinnan varit onykter, utmanande klädd – vad är det egentligen, kan man fråga sig och vilken syn på kvinnor förmedlas genom sådant tal? Kan en man vara utmanande klädd? – eller om hon visat intresse för förövaren, talar mycket för att hennes vittnesmål kommer att ifrågasättas i rätten och hennes sexuella vanor kommer att kartläggas och användas emot henne om de avviker från normen. Den kvinna som anmäler en man för övergrepp i det offentliga rummet kommer, som det ser ut idag, att tvingas svara på frågor som, vad hade du där att göra? Var du onykter, eller ”utmanande” klädd? Så länge sådana frågor anses berättigade att ställa till brottsoffer i Sverige kommer alla kvinnors handlingsutrymme i det offentliga rummet att kringskäras. Förutsättningen för att sådana frågor ska kunna anses berättiga att ställa i rättssalen är det finns en utbredd övertygelse i samhället om att övergrepp inte inträffar om inte kvinnor själva utlöser dem. Poängen här är att detta kan antas påverka kvinnors syn på sin egen status, även i vägens rum.

Kanske det kan sägas vara motiverat att, innan resonemanget fördjupas, närmare förklara vad jag menar när jag hävdar att vägen är ett manligt rum. Jag gör detta genom att beskriva en vanlig arbetsdag för en lastbilsförare i fjärrtrafik. Hans eller hennes arbetspass kan börja på godsterminalen. Där jobbar sannolikt mestadels män. Väl ute på vägen passerar förarna regelbundet vägarbeten och förmodligen skulle många reagera om det satt en kvinna på asfaltsanläggningsmaskinen eller vägvälten. Under dagen måste föraren regelbundet stanna när färdskrivaren ska rita lagens stipulerade 45 minuters vilotid. Kanske passar han eller hon på att äta lunch under tiden. Om detta sker på en ordinär vägkrog arbetar sannolikt en kvinna bakom disken. Först serverar hon maten, sedan frågar hon kanske om det smakade bra och därefter tar hon reda på disken. Under måltiden träffar föraren eventuellt kollegor, vilka till 95% består av män. Det är inte omöjligt att poliser eller personal från vägverket äter på samma ställe och även dessa yrkesgrupper utgörs till stor del av män, vilket för övrigt gäller flertalet yrkeskategorier verksamma längs vägarna. De förare som kör på utlandet förflyttar sig vanligtvis medelst fraktfärja, vilket kan sägas vara en värld för sig, väl värd att titta närmare på med hjälp av en berättelse från mitt fältarbete.

Sture parkerar lastbilen på fraktfärjans bildäck. Vi tar med det som behövs för natten. Det är trångt och knöligt att ta sig ur lastbilen. Av (den kvinnliga) receptionisten får Sture en hytt och två matbiljetter. Det är vad som ingår i det pris åkeriet betalar för en lastbil. Sture säger att han aldrig äter frukost och att jag får den ena av biljetterna till kvällsmaten. Men först går vi till hytten och lämnar toalettsaker och ytterkläder.

Färjan är en fraktbåt som enbart tar lastbilar och det sätter sin prägel på atmosfären. När vi kommer in i matsalen uppenbarar sig en brokig samling människor (män) i varierande ålder och från flera olika nationaliteter. Smutsiga, rena, smala, tjocka, unga och gamla män sitter i mindre grupper i restaurangen. Samtalsnivån är hög och det dricks, vad jag kan se en hel del öl. Kvinnorna på båten arbetar alla i traditionella serviceyrken, i receptionen eller som servitörer. Sture sätter sig bredvid sina kollegor från åkeriet. Förarna vid vårt bord alla är i ungefär samma ålder. Vid de andra borden i restaurangen grupperar sig övriga förare också efter ålder och nationalitet.

En dignande buffé står uppdukad, fylld med olika korvar, uppskuret kött, gratänger, feta såser och ett berg av pommes frites. Nästan inga grönsaker. Till maten serveras starköl. Två burkar ingår på varje biljett. Sture och de andra talar skämtsamt om sin vikt och att de borde hålla igen, men alla kommer tillbaka från buffén med fullastade tallrikar.

Under måltiden berättar förarna anekdoter från åren på vägarna. Kollegorna talar också om olika ”drömturer” de gjort. Fina platser att åka till och om gamla tider då allt var bättre. En av Stures vänner berättar om två, uppenbarligen välkända, bröder som tillsammans ägde ett åkeri. Sture får nu, tydligen för första gången, höra att den ene av åkarbröderna, enligt de andra kring bordet, var transvestit. Sture häpnar över berättelsen om hur åkaren gömde kvinnokläder i omklädningsskåpet på åkeriet. Sture är upprörd och tvivlar. Han frågar om och om igen ifall det verkligen är sant. Förarna talar sedan en lång stund, med blandade känslor, om de två bröderna.

Runt omkring oss dricks det, vid vissa bord, ganska mycket alkohol. Bara en av förarna vid vårt bord sparar sina öl och dricker vatten till maten. Några yngre chaufförer i andra änden av restaurangen är ganska berusade och hörs tydligt genom sorlet av röster. ”Grabbigheten” i umgänget på färjan är påtaglig. Männen i restaurangen skojar rått med varandra och det hånskrattas en hel del. Vid vårt bord benämns kvinnor genomgående med epitet som ”skräcködlan”, eller liknande omdömen. Plötsligt ändras tonen drastiskt i diskussionen när Sture byter samtalsämne till den hotande utflaggningen på förarnas åkeri. Han vill att kollegerna gemensamt och snarast ska skriva en insändare för att protestera. Männen enas om att samlas under kommande veckoslut för att utarbeta något. Därefter bryter sällskapet upp från bordet och beger sig till hytten för att sova.

För att försöka sig på en diskussion kring vilka konsekvenser ovanstående aspekter av lastbilsföraryrket kan få för jämställdhetsarbetet även inom andra arbeten kopplade till vägen blir det viktigt att uppmärksamma att det är en förutsättning för alla yrkesgrupper som befinner sig på resande fot, att de uppehåller sig i och ständigt är hänvisade till vägens rum, och därmed är utelämnade till detta rums manliga könsmaktsordning.

Den kvinna som söker sig till lastbilsföraryrket har således helt andra förutsättningar och möjligheter än män i motsvarande situation. Kvinnliga föraraspiranter måste först övervinna lastbilens maskulina kodning och därefter ska hon i sin yrkesutövning dagligen hantera vägens könsmaktsordning som genomgående missgynnar henne.

Denna aspekt av den till vägen kopplade arbetsmarknaden anser jag bör diskuteras i mycket högre utsträckning än vad som är fallet idag, åtminstone om man menar allvar med jämställdhetssträvandena.