Genus skapas i möten, i mellanrum

Lastbilsförarnas berättelser om möten med andra kategorier av människor som uppehåller sig längs vägen kan läsas som ett slags indirekta beskrivningar av identitet eftersom talet om ”de andra” är ett sätt att visa hur man själv inte vill uppfattas.


Polisen är en yrkesgrupp som liksom lastbilsförarna domineras av män och som förarna regelbundet konfronteras med. Genom sin status som myndighetsrepresentanter kan poliserna sägas personifiera hela det komplicerade regelsystem som förarna var kritiska till men ändå tvingades följa:

Polisen har bara tagit mig för fortkörning en gång och det var under övergångsåret, när man höjde från sjuttio till åttio kilometer i timmen. Det började med ... han var dum och vrång va. Han började med att fråga: Vad har du på lasset? Väderkvarnsbränsle, sa jag. Ja då ska du djävlar på vågen. Jaja, sa jag, det är inga bekymmer. Jag körde upp på vågen. Då sa han: Den måste vara tom. Han har väderkvarns ... sedan kom han på. Ha ha ha, jo då vart han ju ännu tokigare och så skulle dom rapportera och det var skriverier hit och dit och dom krävde teknisk undersökning av bilen och ... ja jag skickade ju in färdskrivaren, det fanns inget fel på den, och jag skickade ner, eller fick åka och mäta bilen på rullande landsväg och det var inget fel på den heller. Då krävde jag teknisk undersökning av polisbilen och då visade det sig att den visade fjorton procent fel. Och så avskrevs målet. Jag kan liksom inte, jag tar inte skit av poliserna, utan jag argumenterar emot. Och det finns alltså poliser, som inte stoppar mig. Dom vet att det tar hur lång tid som helst. Dom vet att jag alltid tjafsar. Och jag menar, jag drar mig inte för att säga åt poliserna att jag fuskar med färdskrivaren. På någon av de här bladen har jag fuskat, säger jag och det är ditt jobb att ta reda på var jag fuskat. Men du har ju inte fuskat säger dom då, jojomensan det har jag gjort, säger jag. Och då blir man ju stående en halvtimme till, det blir ju så. Jag diskuterar alltid med dom. Det är ju roligt!

I informantens berättelse ställs förarnas pragmatiska och sunda förnuft mot polisens stelbenta och regelföljande agerande. Förarna talade om vikten av att på smidigaste sätt lösa problem som uppstod längs vägen, även om det innebar att man ibland måste bryta mot samhällets lagar och förordningar. Övertygelsen om att den egna gruppen kollektivt står för pålitlighet gör att man kan skratta åt polisen.

Förhållandet till polisen i utlandet ser lite annorlunda ut. I sådana berättelser tangeras inte sällan den främlingsfientliga uppfattning som presenterats ovan. Polisen på kontinenten tillskrivs en klart underordnad position i kraft av sin, i förhållande till förarna, avvikande etniska tillhörighet:

Jag körde en gång åt en norsk firma: Jag körde fisk, bland annat torrfisk. Det kallades backalao på spanska, men det visste jag inte då. Det är väldigt dyrt. Och spanska polisen tog mig på gränsen och skulle väga mig. Det var max tjugotvå ton då och jag hade ju en tjugosex, tjugosju ton på, det visste jag, och det visste dom också. Det var dom ju helt medvetna om, så dom drog in mig åt sidan, bredvid vågen. Sedan ville han kolla mina papper och färdskrivaren. Om jag hade kört för mycket. Jag hade kört för mycket och jag hade kört för fort. Jag hade ju liksom lite för mycket last också. Sedan frågade han vad för fisk jag hade med mig: Ja fisk, fisk, jag försökte visa med händerna. Jag visste ju inte vad den hette, torsk, det fattade ju inte han vad det var. Men jag sa åt honom att du får titta själv. Och vi öppnade då. Han klättrade upp i trailern där och tittade: Åååå backalao!!! Då tänkte jag att aha, aha. Det slog mig då när jag åkte därifrån att det var ju det han ville från första början. Han frågade om det var något problem om det fattades två stycken. Det är ju alltid så med de här fiskjudarna, att står det tjugosex ton i papprena så är det alltid minst två ton extra, bara för att dom ska slippa betala frakt för det. Det är alltid likadant med dom, när det är lösvikt. Så jag sa ju det: hur många poliser är ni, och det var fyra stycken. Då ska jag greja det, sa jag och gick bak och hämtade fyra plastpåsar och så lade jag ner två backalao i varje plastpåse. Då fick jag tillbaka mina papper och han stämplade dom där, att det var stämplat och kontrollerat av spanska polisen i Baskien. Trevlig resa, sa han sedan. Det var så bra allting så. Det var bara att åka ser du. [Hade det gått med tyska polisen också?] Nej! Det hade det aldrig gjort. Hade jag kört med så stor överlast och de hade upptäckt det, så hade dom aldrig släppt mig utan dryga böter. Det var ju tio ton över vad man får ha i Tyskland. Dom har en toleransnivå på fem procent. Det hade ju varit överspelat ... Det hade blivit dyrt.

Berättelsen ger också uttryck för den sociala smidighet och människokännedom som visat sig viktig inom åkerinäringen. Identiteten som svensk framställs dessutom som överlägsen. Det är också värt att lägga märke till hur den tyska polisen antas vara svårare att lura än den spanska.

I materialet finns vissa uttryck för homofobi. Aversion mot homosexualitet var inte ovanligt bland förarna även om få uttryckte lika explicita åsikter som Sture i inledningen till detta kapitel. Följande citat är mer representativt:

Sedan så kom vi ju ner då ... det började på gränsen till Iran. Vid den gränsen stod det mellan tre och fyra tusen lastbilar. Och bara en grushåla i stort sett. Det var någon som sa till oss att ni får inte stå där bland turkarna, det är inte bra. Han visade oss en annan plats, det var en schweizare. Vi gick väl där, det var varmt som helvete, en femtio grader så där och jag gick i bar överkropp och långbyxor och han jag åkte ner med han gick i kortbyxor och bar överkropp. Vi skulle gå bort och köpa dricka och då kom speditören farande som en iller över plan där. Då hade vi gått genom turkgänget och dom höll på och vissla och så ... vi visste inte vad dom visslade åt. Men speditören sa det att, för helvete gå och klä på er för ni blir våldtagna. Och hej och hå med en väldig fart sprang vi tillbaka till bilarna och fick vi på oss kläder. Då var det inte ett ljud när vi gick över planen.

I könssegregerade sammanhang där män umgås nära andra män lurar hela tiden misstanken om att någon skulle kunna vara homosexuell (jfr Lehne 1995:325ff). Det är en viktig förklaring till att homofobi är vanligt förekommande inom manligt dominerade miljöer (jfr Kimmel 1994, 1998). Förarnas motvilja mot homosexualitet ska förmodligen framförallt läsas som ett sätt att visa att: ”jag är heterosexuell”. Här krockar det manliga homosociala begäret med faran att förknippas med femininitet. Homofobiska uttryck är emellertid inte bara exkluderande. De kan också tolkas som ett motstånd mot förändring eftersom de förstärker bilden av lastbilsföraren som en skötsam och pålitlig, medelålders, vit (svensk), heterosexuell man som vuxit upp inom arbetarklassen – eller som åtminstone lever efter principer formade utifrån förutsättningar och erfarenheter som är vanliga inom den sociokulturella gruppen.

Det bör poängteras att ingen av mina informanter fullt ut kan sägas leva upp till normen. Manuskriptet fungerar snarare som ett ideal mot vilket förarna jämförs och den som kommer nära har lättare att signalera pålitlighet och tilldelas därigenom fördelar i anställningsprocessen.