Svenska Cowboyklubben, och dagens lastbilshaufförer

Slutet av 1970- och början av 1980-talet var en speciell tid i åkerinäringens historia. Det var då som utlandskörningarna kom igång på allvar. Samtidigt ökade intresset för lastbilsförare markant. Agar (1985:150ff) konstaterar också att filmen Convoy spelade en betydande roll för nyrekryteringen av lastbilförare vid slutet av 1970-talet, åtminstone i USA. Men även mina informanter uttryckte samma åsikt:

Det var egentligen den där djävla filmen som började ... Det var då runt 1975, tror jag det var, som det började. Och det var ju relativt löjligt egentligen. Sedan kom det en tape på det också, jag tror jag har den hemma. Filmen den var rätt löjlig egentligen, men biten var fräck. Han hette Rubber Duck, hette han, ja och så ... sedan så plötsligt blev det ju CB radio i alla bilar. Och jag var ju lika dum jag för jag köpte en jag med.

Som visats ovan framställdes lastbilsförare vid denna tid, både inom åkerinäringen och i medierna, som moderna cowboys. Tidningen TRAILER som startades vid mitten av 1970-talet underblåste också under sina första år sådana föreställningar.

Svenska Cowboyklubben bildades vid denna tid av en grupp lastbilsförare i fjärrtrafik. Medlemstidningen fick namnet Cowboymagasinet. Klubbens uppgift var att skapa sammanhållning mellan förarna och förhandla fram rabatter till medlemmarna. Några drivande individer i klubben försökte påverka politiker i beslut som rörde yrkeskåren. Man försökte också organisera konvojkörningar i protest mot Sveriges transportpolitik. Uppslutningen blev emellertid oftast dålig.

Någon gång under mitten av 1980-talet förändrades inställningen, åtminstone inom branschen, och kopplingen mellan lastbilsförare och cowboys ansågs plötsligt negativ: ”Det var ju en era då på sjuttiotalet med palmblad och stora navkapslar i grillen och hattar och bootsdjävlar som gick långt upp på vaderna med spännen och sådan skit”, säger en av informanterna. Idag förknippas tillmälet cowboy med opålitlighet:

Kommer du in till en firma med sex öronringar och en i näsan och en i tungan och så en cowboyhatt och en lång djävla hästsvans!? Dom ska köra gods som är värt många pengar. Vi har ju i våra lastrapporter, där står att du ska ha ett vårdat yttre. Och du ska uppföra dig ordentligt. Vi lever på kunden och inte tvärt om. Och du ska ... har du några problem så ska du ringa in till transportledningen och inte stå och argumentera med dom själv. Men dom här cowboysen dom var ju tuffa som satan. Rökte cigarr och snackade i radion, sedan så var dom ju trötta som fan innan solen gick ner så ... nej. Jag har aldrig haft någonting över för dom. Men det är som sagt min åsikt om det. [Många säger att det är körningarna till Spanien som är attraktiva?]. Ja dom tror ju det, men dom kommer ju inte in där. Det är ingen firma som vill ha dom, det är ingen lekskola. Jag kör för McDonalds. Och där kan inte komma någon sådan, för där är flygande inspektörer som kör ut och tittar. Tänk om vi hade en sådan djävel här. Va fan, han kanske har loppor och löss. Nej det ... Vi har fint folk som kör här. Och fina bilar, rent och snyggt ska det vara. Och det är tidsanpassat allting så det går inte att komma och fjanta med … Dom träffar ett annat gäng cowboys och så snackar dom och skjuter prick på varandra. Nej!

På kort tid hände en hel del. Svenska cowboyklubben bytte namn till Truckers International Association (T.I.A.) och tidningen TRAILER började som visats ovan aktivt verka för att tvätta bort den cowboystämpel som vidhäftade lastbilsförare utanför branschen.

Truckervågen nådde ett slags kulmen vid inledningen av 1980-talet i samband med att en träff för lastbilsintresserade människor arrangerades i Värmland. När det visade sig att tillställningen byggde på en ekonomisk glädjekalkyl gick luften ur organisationen som tappade flertalet av sina medlemmar:

Dom hade en TIA-fest i Sunne ett år, vi var inte där ... Det kostade många tusenlappar ... Dom tog dit orkestrar. Mats Rådberg och Elisabeth Andréasson och vem det var mer. Plus att dom hyrde in en stor högtalarutrustning. Jag menar det har ju banden med sig själva ... Nej det bjussade dom på. 35 000 kronor, och sedan stimpengar uppe på det där va ... Ja det var en skandal alltså ... Dom fick storhetsvansinne. Tog någon ledigt en dag för ett möte i Stockholm, så tog han betalt för en hel dragbil. Vad han skulle kört in på en dag va. Men jag menar han kan ju inte ta mer än den faktiska kostnaden. Står bilen still så är det ju bara vad den kostar i stillestånd som han kan ta ut. Så att ... nej dom lekte lite för mycket. Det blev lite för stort. Det är ungefär som ... Där var det ju precis likadant som det har varit inom kommunerna här nu, Motala och så. Det är ju så, att så länge ingen protesterar och säger något, så kan dom ju leka va. Vi var väl en sextusen medlemmar i TIA innan skandalerna. Men då tyckte medlemmarna, att vad fan. Vi betalar inte till detta. Och så gick dom ur. Då rasade det rakt ner va.

Styrelsen ville dock göra rätt för sig (inte låta någon annan betala skulderna). På våren 1997 när ekonomin var sanerad och skulderna betalda lades T.I.A. ner. Föreningen återuppstod emellertid omgående i ny regi och med nytt namn när några entusiaster startade Svenska chaufförsklubben: ”Nu när vi kallar det chaufförsklubben, så helt plötsligt tycker fler att det är intressant. Det har ju kommit några nya som tycker att det här det verkar riktigt”.

Lastbilsförarnas användning av begreppet cowboy kan förklaras med åkerinäringens uppvärdering av egenskaper som pålitlighet och social kompetens. Cowboyidealet brukar förknippas med en något mindre rigorös hållning till tidspassning och pålitlighet, i enlighet med attityden ”here today, gone tomorrow”. Kopplingen mellan cowboys och lastbilsförare kan således utifrån förarnas perspektiv betraktas som ett hot mot det ansvar och den pålitlighet som utgör grunden för näringen.

Förhållandet mellan amerikanska egenåkare och cowboys ser emellertid något annorlunda ut, kanske för att det är där som myten om ”vilda västern” uppstod och en reell historisk kontinuitet finns. Agar (1985:11f) utnämner också den amerikanska egenåkaren som cowboyens arvtagare. Han menar dock att cowboymyten på många sätt är negativ för egenåkarna, eftersom den emotionella laddningen i myten förhindrar dem att ”objektivt” värdera det snåriga ekonomisk- politiska regelverk som småföretagare inom transportbranschen i USA tvingas rätta sig efter.

Detta att cowboyen tillhör det förflutna och att lastbilsförarna lever i ett slags parallellvärld i förhållande till resten av samhället skulle kunna fungera som förklaring till varför det knutits en rad närmast mytiska föreställningar till dessa grupper. Inte minst därför är det viktigt att uppmärksamma det faktum att kopplingen mellan lastbilsförare och cowboys idag endast är giltig utanför åkerinäringen.