Vi måste lära oss se förbi tillväxten och innovationerna

Nytt, nytt, nytt och mer, mer, snabbare. Det är idag den enda accepterade lösningen, på alla problem. Får vi bara högre tillväxt, fler innovationer, mer kunskap, då ordnar sig allt (här finns ett aktuellt exempel på det). Även om jag inte är insatt i det nationalekonomiska finliret så vet jag i alla fall så pass mycket om ekonomi och om kultur och samhällsprocesser, att dyrkan av tillväxten är ett sätt att organisera ett samhällsflöde. Ett sätt, men inte det enda.

Tillväxt har visat sig vara ett fantastiskt verktyg för att bygga upp ett samhälle. Det kan ingen förneka. Frågan jag ställer och ämnet jag vill diskutera är om tillväxt är ett bra sätt att förvalta ett samhälle på. Det är långt ifrån självklart. Profithunger, viljan att förmera kapital, är en mäktig kraft, som bättre än några ideologier förklarar kommunismens fall. Det är så jag tänker, att världen ser ut som den gör har inget med ideologi att göra. Kapitalismen är varken bättre eller sämre än kommunismen, och den har inget med samhällsbyggandet att göra, egentligen. Indirekt, möjligen eftersom kapitalismen och liberalismen mer än kommunismen släpper fram profithungern. Historiskt är det i alla fall så som det har sett ut. Men detta sker idag även i Kina, som säger sig vara kommunistiskt.

Sökandet efter nya marknader att exploatera, nya skillnader att utnyttja, är en kraft. Tänker man så öppnar sig möjligheter för politiken, bortom ideologierna. Ideologiska strider har kommit till vägs ände. Idag när skillnaderna mellan de olika blocken handlar om hur mervärdet som processen genererar skall fördelas, men där ingen ifrågasätter grundförutsättningarna som samhället vilar på, där har ideologierna spelat ut sin roll. Politiska strider idag handlar om att dra till sig uppmärksamhet, det handlar om att kapa åt sig mandat. Om yta, inte om långstiktigt hållbara sätt att förvalta samhället. Politiken har liksom profithungern blivit ett självändamål.

Den uppmärksamme läsaren ser här ett mönster från tidigare bloggposter. Jag ser ett mönster i samhället, i världen. Det jag ser när jag undersöker världen, samhället och kultur är kanaliserande av flöden. Överallt handlar det om att kanalisera världens ständiga tillblivelse, om hantering av flöden och processer. Världens ledare, politiska såväl som ekonomiska, har ingen makt. De råkar bara befinna sig nära starka och viktiga flöden, monetära eller kulturella.

Först när tillräckligt många ser det jag (och många andra) ser. Först när majoriteten ser flöden, istället för fundament. Först när drivkrafterna bakom samhällets blivande uppmärksammas mer än dem som drar nytta av krafterna öppnas möjligheter att hitta nya, mer långsiktigt hållbara sätt att organisera mänskligt liv på. Det sätt vi tar för givet idag är inte det enda sättet. Det är fullt möjligt, men absolut inte nödvändigt.

Det är mäktiga krafter vi har att göra med. För bara några år sedan stod världen på randen till kollaps. Det är svårt att inse det för den som sitter i sitt hus, som har en bil och ett arbete att gå till. Svårt att inse för alla oss som lever och verkar i en materiell värld. Husen, vägarna, infrastrukturen och allt annat vi tar för givet. Det var aldrig direkt hotat under den ekonomiska krisen. Det skulle finnas kvar, oavsett. Just detta faktum, att hotet inte var existentiellt överhängande i den akuta fasen, det är farligt och manar till eftertanke.

Det som den ekonomiska krisen handlade om var samhällets kitt, det som håller samman helheten. Kraften som driver processen höll så när på att sina. Liksom trädet behöver ett ständigt tillflöde av vatten för att fortsätta leva, behöver samhället en kraft som håller det samman, som driver det framåt. Stoppar flödet händer inget omgående. Men liksom gigantiska Redwood träd är beroende av ett ständigt tillflöde av vatten för att inte falla, behöver samhällen byggda av betong och stål ekonomisk tillväxt för att överleva. Inte för att det är en naturlag, utan för att det är så det är organiserat idag.

Fundamentet som världen vilar på är ekonomisk tillväxt. Och makthavarna kanaliserar bara flöden. Ingen har makt, men vissa är mer lyckosamma än andra på att dra nytta av flödet. Så får man inflytande idag. Det kan ingen ideologi ändra på, och för mycket mixtrande med systemet hotar processen. Vi som lever här och nu på jorden har helt enkelt målat in oss i ett hörn. Vi är alla slavar under tillväxtens ok. Alla, utan undantag. Inom ramen för nuvarande världsordning.

Men det finns hopp. Det finns vägar ut ur låsningen. Genom att lära sig se flöden. Genom att skaffa sig insikt om vilka krafter som driver den abstrakta maskin som ger upphov till det vi kallar samhället. Genom att samtala om det istället för att debattera om vi ska satsa på vägar eller tågspår, vilket bara handlar om olika sätt att kanalisera samma flöde, ökar chanserna till att hitta alternativa sätt att organisera världen.

Mitt förslag till lösning går via samtal kring ett antal viktiga frågor som hjälper oss att se förbi det uppenbara. Frågor som leder uppmärksamheten mot problemets kärna, istället för dess effekter:

Vilka krafter är det som driver förändring?
Finns det alternativa krafter som hade kunnat användas istället?
Vilka konsekvenser ger de olika krafterna upphov till?
Hur skall utfallet av processerna fördelas, för allas bästa?
Vad är viktigast, egentligen?
Vad vill vi, som mänsklighet?

Svaren på frågorna är inte givna, och de är konstruerade för att höja sig över ideologisk partipolitik. Arbetet med denna typ av frågor är samhällsbärande på ett helt annat sätt än dagens politik. Vägen framåt för mänskligheten är en angelägenhet för allt och alla, inte för det fåtal, lyckligt lottade människor som just nu, av olika skäl, befinner sig i toppen och därför har makt och inflytande. Först när tillräckligt många inser det, först då kan arbetet med att skapa ett samhälle som är långsiktigt hållbart ta sin början. Där är vi inte, på långa vägar, ännu!

Men genom att lära sig se maktens mekanismer, genom att lära sig uppmärksamma flödet. Genom att det stora flertalet lär sig förstå och se principerna bakom. Och genom att låta arbetet ta sin utgångspunkt i samtal som utgår från den typen av insikter. Då kan ett långsiktigt hållbart samhälle byggas.

Vägen dit skulle kunna bygga på tvärvetenskaplig grund. Men då måste även vetenskapen inse att den lika mycket som all annan mänsklig verksamhet utgår från profittänkande. Akademin är ett företag och drivs lika mycket efter ekonomiska principer som all annan verksamhet idag. Vetenskap handlar, liksom politik och ekonom om makt och inflytande. Om att förmera kapital. Inte bara, men det handlar alldeles för mycket om det!

Den tvärvetenskap jag har i åtanke är en tvärvetenskap som utgår från andra principer än de rådande. Den tvärvetenskapen har inget med discipliner att göra. Tvärvetenskapen jag tänker på handlar om och utgår från kompetenser, inte ämnen och enskilda forskare. Den handlar inte om vetenskapliga utmärkelser eller om titlar, den handlar om hårt arbete. Alla vetenskapliga discipliner är värdefulla och rymmer viktiga verktyg och användbara kunskaper. Det är utgångspunkten, där finns potentialen. Men om det tärvetenskapliga arbetet handlar om att stärka sitt ämnes identitet, eller om att kapa åt sig makt över processen, mer än om att ställa sina kunskaper och kompetenser till allmänhetens förfogande. Då är det inte tvärvetenskap. Då är det samma gamla vanliga bussines as usual som överallt annars.

Samhället byggs av kompetenser och handling, inte av tillväxt eller innovationer. Inser vi det, om och när den insikten sprids över världen, då öppnar sig möjligheter. Men bara då, och först då.

Det får bli mitt bidrag till 2011 års 1a maj!