En fårfarm på Nya Zeeland. Det vore verkligen drömmen. Han tittar på mig. Ja, jag är så trött på det här ibland. Att aldrig vara hemma. Jag har ju missat barnens uppväxt helt. Fast jag har prickat förlossningarna. Säger han. Och skiner. Utom pojkens förstås. Då stod jag i Munkedal med en trasig kardan. Nä. Det gäller att ha en jävligt stark hustru. Hon får sköta allt, barnen och huset. Tackla problemen själv. Och så kommer jag hem och är trött. Då vill jag vara med familjen, ta igen allt vi har missat. Men så finns det ju alltid något att fixa med huset. Och sen ska man hinna med lite socialt liv, träffa kompisar. Ja, fy fan. Viket liv man har. Jag har försökt jobba på Volvo. Men jag stod inte ut med staketet omkring mig. Han tystnar. Tittar på vägen. Gnider sig i skäggstubben. Tänder en cigg. Jag vet inte. Säger han. En dag när man kommer hem så står kanske väskorna där på trappan. Och då är inte Mats Erik Olsson stor, det kan jag lova dig. (Höglund 1998a & b).Mats visar här hur sårbar han upplever sig vara som utlandschaufför. Statusen som uppvärderad utlandsförare och familjeförsörjare har uppenbart en baksida i form av det beroendeförhållande föraren kan tvingas in i gentemot sin partner. Eftersom pålitligheten delvis är kopplad till familjeförsörjarrollen skulle man kunna säga att både partnern och det manliga manuskriptet tvingar Mats till underordning, vilket är en aspekt som lätt förbises om man enbart koncentrerar sig på den manliga makten och det manliga inflytandet. Eftersom utlandsförarens status inom åkerinäringen är en strukturell maktposition finns hela tiden risken att den enskilde föraren utsätts för känslor av vanmakt.
Tidningen TRAILERs nuvarande ambitioner att förmedla representativa och goda exempel på lastbilsförare samt sätten att presentera dem på fungerar som förstärkning av manuskriptet. Hur det kan ta sig uttryck vill jag visa med hjälp av en artikel som handlar om Magnus, en svensk lastbilsförare som arbetar i USA:
Det är söndag förmiddag i en sömnig trailerpark i Suffolk, Virginia. Magnus Björnby håller just på att säga adjö till sin familj för ännu en vecka på vägen. Hans yngste son Tim, 3 år, gråter och tycker att pappa ska byta jobb. Magnus tröstar honom så gott det går och lovar att köpa med en present hem. Äldste sonen, Tor 5 år, och fru Gittan tar det lite mer med ro. Tor kanske till viss del på grund av att han har fullt upp med att hålla balansen på sina rullskridskor. Gittan för att hon vet att Magnus gillar sitt jobb. (…) ”Detta är det värsta med jobbet, att lämna familjen så här, säger han lite nedstämt” (nr 4 2000).Åkerinäringens manliga manuskript krockar i artikeln uppenbart med förarens privatliv. Att lämna familjen och barnen återkommande under längre eller kortare perioder är något alla fjärrförare har erfarenhet av. Manuskriptet rymmer dock inte några handlingsplaner för hur sådana känslomässiga situationer ska lösas. Föraren tvingas på egen hand uppfinna lösningar och TRAILER erbjuder ingen hjälp eftersom alla sådana aspekter tonas ner och därigenom osynliggörs. Magnus berättelse, att han drömt om att få köra lastbil i USA ända sedan han var liten, ägnas däremot stort utrymme i texten. Man tilldelar således belöningen och målet högre prioritet än det ”pris” föraren tvingas betala för att nå dit.
När Magnus väl beslutat sig för att försöka uppfylla drömmen tog det tre år innan han tilldelades permanent arbetstillstånd, men när han 1998 fick sitt ”Greencard” flyttade familjen omgående. Magnus arbetade först under fyra månader på en svensk firma som importerade amerikanska bilar innan han hittade drömanställningen som fjärrförare. Väl framme vid målet kastade han sig ut i sitt livs äventyr. Familjen var uppenbarligen inte tvingad att flytta till USA av arbetsmarknadsrelaterade problem i Sverige. Beslutet fattades enbart på grundval av att Magnus hade en dröm om att få köra lastbil i Amerika.
Perspektivet i artikeln är tydligt manligt, vilket framgår av hur hustruns reaktioner beskrivs: ”Gittan blev inte särskilt glad då hon fick höra att Magnus skulle vara hemifrån hela veckorna. Men hon visste att om hon inte lät honom göra det skulle hon antagligen få höra det resten av livet”. Oavsett hur maktfördelningen ser ut i Gittan och Magnus hushåll kan artikeln i TRAILER sägas förmedla ett budskap om att en lastbilsförarhustrus uppgift är att understödja sin mans drömmar.
Så länge arbetsorganisationen inom åkerinäringen ser ut som den gör blir frånvaron i förhållande till barnen det symboliska pris lastbilsförare får betala om de vill fortsätta köra lastbil. Det finns emellertid inget forum inom näringen där eventuella problem som följer av detta kan bearbetas. Den som inte accepterar upplägget anses inte passa för yrket.
När relationen till barnen behandlades under mina intervjuer framskymtade, liksom i reportaget ovan, ibland spår av ambivalens, besvikelse och även i viss mån skam:
Jaa det sämsta ... det är ju barnen. Jag har två. Det har jag hunnit, så sett va ... Men jag menar, du får inte följa uppväxten på dem och det är bara att beklaga att man har slarvat ... Jag hade med dom ibland, men pojken var inte intresserad av att åka med, han spelade fotboll och så. Man missar mycket i deras uppväxt. Man kommer hem en gång i veckan och de har hela tiden blivit större och större. En får ju inte följa de olika stadierna på riktigt sätt. Men däremot så var jag ju väldigt ... när de var små, då var jag inte direkt på några utställningsgrejer. Helgen var helig, då gav jag fan i alltihopa va. Jag åkte inte på TIAs fester. Jag åkte inte på något sådant. Jag tyckte det att jag har så liten kort tid va. Så att det är väl det som är missen.Utdraget kommer från en nära två timmar lång intervju. Tillsammans med ett kort ganska skamset konstaterande (i hustruns närvaro) om hur lite föraren gjorde hemma var ovanstående ord det enda tecknet på att han överhuvudtaget hade någon familj.
Ämnet familj och barn lämnades ofta hängande i luften under intervjuerna. Det kanske kan tolkas som ett uttryck för ambivalens, vilken med stöd av manuskriptet i så fall kan göras till ett icke yrkesrelaterat problem:
Förr [när barnen var små, förf:s anmärkning] tog jag inte semester ens. Men det gör jag nu och hade kunnat ta tio veckor, om det var så. Men det är väl lite grand så att man blir äldre också. (...) På den tiden då var det roligt alltså, då var man så djävla upp i det. Det var ju många som inte tyckte att man var klok. Nej det var bra då. Då körde man så länge man var igång. Vi behövde ju pengar till att bygga huset och så. Då gick det för fullt, så det har kretsat mycket kring lastbilar och jobbet. Jobbet har varit intressant. Det har aldrig upplevts som jobbigt, att sticka iväg.Vissa informanter hävdade emellertid att den rumsliga separationen från familjen var ett av yrkets positiva inslag:
Man får äktenskapet att hålla bättre. Man kan ju aldrig bli ovänner. Så att det är nog en fördel på sätt och vis, för båda parter. Komma hem här klockan fyra, det hade inte hon klarat med mej. Det är jag övertygad om. Och jag är ju aldrig hemma på semestern en gång, nej jag tar en vecka då och en vecka då. Att vara hemma en fyra veckor det har jag aldrig varit, mer än när jag bytt bil eller något sådant.Avslutningsvis återvänder jag till resan med Thomas (som jag åkte med till Spanien). På hemvägen när vi körde genom södra Frankrike ringde han till arbetsgivaren och begärde ledigt under julhelgen eftersom han skulle förlova sig. När Thomas framfört sitt önskemål svarade arbetsgivaren, enligt Thomas, att: ”Du kommer att sluta som grusbilsförare hemmavid om du fortsätter. Det gör alla som skaffar fast sällskap”. Samtalet med arbetsgivaren gjorde honom upprörd. Han sa till mig att de aldrig behöver oroa sig. Flickvännen skulle inte hindra honom från att köra i fjärrtrafik.
Jag finner det intressant att Thomas blev ifrågasatt. Han var uppenbart på väg att skaffa sig en familj. Oron från arbetsgivarens sida kanske handlade om att föraren var ung och därigenom ännu inte blivit riktigt rotad i yrket. Förlovning utgör dessutom långt ifrån den fasta punkt i tillvaron som hus och barn gör. Även om Thomas av arbetsgivaren betraktades som en lovande förare hade han många utmaningar kvar att övervinna innan han kunde accepteras som fullvärdig (och pålitlig) medlem av fjärrbilschaufförernas yrkeskår. Om inte det manliga manuskriptet så starkt förknippats med lastbilar, och yrket inte dominerats av män, skulle det emellertid vara svårt för en arbetsgivare att uttala sig negativt om en anställds förestående förlovning, eller önskan om att ta ut pappaledighet.
Den kulturella homogeniteten inom åkerinäringen och vikten av att signalera pålitlighet skapar alltså ett förhållande där utrymmet för egna tolkningar av yrkesrollen och möjligheterna att konstruera förslag till alternativa lösningar för arbetets organisation begränsas. Eftersom den förare som försöker gå utanför manuskriptet riskerar att få sin pålitlighet ifrågasatt måste chaufförerna mer eller mindre köpa hela paketet, eller förkasta det och erkänna sig själva som problem. Detta kan uppenbarligen leda till en ambivalens som förstärker rådande förhållanden inom åkerinäringen, åtminstone så länge som detta inte erkänns som ett yrkesrelaterat problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar