Kulturvetenskap, forskning och medvetande

Läser med stort intresse om den konferens om medvetandet som hölls i Stockholm nyligen. Frågan har intresserat mig länge, inte bara i rollen som kulturvetare. Vad innebär det att vara människa, till skillnad från maskin eller djur, den frågan är svår att släppa när man väl har börjat fundera på den (intresserade är välkomna att titta under etiketten Posthumanism här på Flyktlinjer).

Många intressanta aspekter på temat belyses. Två saker förfärar mig dock, eller förfära, det är ett starkt ord. Då det inte handlar om några nyheter förfäras jag inte längre, men aspekterna är viktiga att lyfta.

Först tänker jag på uttalandet att det finns forskare som avråtts från att tala på konferensen. Det är förfärande, om det är sant. För det skulle indikera att forskning är en verksamhet som man gör karriär inom, och att den byggs genom att vårda sitt varumärke. Om det har jag skrivit många poster om. Den utvecklingen är oroande. Forskning handlar om kunskap, uteslutande om kunskap. Och kunskap är verktyg.

Om forskare avråds från att tala om det de vet, för att sammanhanget inte är det rätta. Då är vi illa ute som samhälle. Om forskare hellre ställer sig på kö för att publiceras i ett prestigefullt sammanhang, än prioriterar en snabb publicering så att kunskapen kan komma samhället tillgodo. Eller om man väljer bort konferenser på grund av vem som talar där, då erkänner man att kunskap inget värde har i sig själv. Kunskap har då blivit ett medel för andra mål. Karriär?!

Beklämmande, om detta är ett fenomen som sprider sig. Vem tjänar på att vi har ett samhälle där man lyssnar mer på vem som talar än vad som sägs? Inte är det de fattiga och svaga, och inte gynnar det en långsiktigt hållbar utveckling. Den vägen leder inte till något gott.

Den andra saken jag tänker på är att man verkar utgå från att det finns ett svar, och ett enda, på frågan om vad medvetandet är. Den typen av antaganden är olyckliga, för de styr tänkandet i en speciell riktning. Utgår man från att det är si eller så, då blir forskningen inte långsiktig. Och det är olyckligt. Forskning måste vara förutsättningslös, på allvar, för att kunna gynna samhället.

Varför utgår man från att svaret finns på en plats? Vad är det som gör att den tanken inte ifrågasätts, eller får ifrågasättas? Vad är det som gör att man som forskare kan förlora i inflytande om man väljer att tala i fel sammanhang? Medvetandet kan ju faktiskt vara något helt annat än det man letar efter. Och det skulle kunna vara en förklaring till att svaret gäckar vetenskapsvärlden. Det är hypotetiskt möjligt, och därmed värt att undersöka.

Tyvärr är forskning allt för sällan förutsättningslös. Det är ett stort och allvarligt problem, kanske inte för forskningen och självklart inte för forskarna som lyckats göra karriär. Men för samhällets långsiktiga överlevnad är tendensen förödande.

Här finns anledning att fortsätta på gårdagens resonemang om vad som krävs av blivande och utövande kulturvetare, mental styrka och en utvecklad förmåga att spela med dubbla kompetenser. Dels måste man förstå hur vetenskapens kultur se ut, för att kunna landa forskningsmedel och för att bli publicerad i rätt sammanhang. Även om man inser faran i och riskerna med att blanda samman forskning och karriär, och trots att man förstår att alla frågor inte har ett enda svar, måste man köpa detta för att nå ut med sina forskningsrön.

Många gånger är det frustrerande, tricket är därför att inte bli bitter. Vi har den värld vi har och den ser ut som den gör, oavsett hur vi ser på saken. Det går inte att förneka, hur mycket man än önskar att allt såg annorlunda ut. Det är utgångspunkten för fortsatt arbete.

Detta innebär att den som klarat sig genom en kulturvetenskaplig utbildning, förutom kunskaperna och insikterna och förmågan till kritiskt tänkande, har visat prov på och har med sig ut i arbetslivet, en exceptionell mental styrka och en särdeles väl utvecklad förmåga att hantera komplexa frågor på bästa sätt.

Skulle det visa sig att det jag skriver här inte stämmer, ja då händer ingenting. Men om det däremot skulle visa sig att en känd nobelpristagare fuskat, eller att rönen av andra skäl eller i ljuset av ny kunskap visar sig vara problematiska, då skakas samhället i sina grundvalar. Det är priset man får betala om man uteslutande satsar på excellens och om man låter forskning bli en karriärväg.

Enda sättet att lösa problemet, eller ett förslag till en långsiktigt hållbar lösning på det, är att främja öka allmänhetens kunskapsnivå och förmåga till kritiskt tänkande. Makt, kunskap och mänskliga medvetanden är komplexa fenomen och svåra frågor som inte går att lösa eller besvara, en gång för alla. Det är problem som kräver konstant och omsorgsfullt arbete för att inte gå över styr. För att lyckas behövs mental styrka och dubbla kompetenser. Har men det inne innan, så får man det under utbildningen till kulturvetare.

Jag säger det igen: Samhället behöver kulturvetare, kulturvetenskaplig kompetens och kulturvetenskapliga insikter för sin långsiktiga överlevnad!