Fler kulturvetare behövs, överallt

Idag är det dags att möta studenterna på Kulturoffensiven igen, och nästa vecka har programstudenterna som går projektkursen under sista terminen på Kultur- och samhällsanalys sin generalrepetition inför avslutningens presentation. Högtidsdagar, i sanning!

Ingen som följt bloggen torde bli förvånad av att höra att jag anser att det behövs fler kulturvetare i samhället, att det finns avsättning för kulturvetenskaplig kompetens. Det hävdar jag med gott om empiri i ryggen. Genom åren har jag gång på gång sett hur företagen först lite tveksamt men ändå oftast nyfiket tar emot studenterna (vad har de att förlora? Det enda de kräver är en plats att vara på, ingen handledare eller annan resurs, ingen lön, bara en möjlighet att inom ramen för sin utbildning visa upp vad de kan), och sedan hur väl det slår ut. Både på privata företag och inom offentlig förvaltning har jag sett det ske, gång efter gång.

Eftersom det inte finns några upparbetade kanaler eller kontakter med arbetslivet, från utbildningens sida, finns heller inga förutfattade meningar, på gott och ont. Nackdelen är att det krävs lite mer av den som vill gå kursen, men fördelen är att den arbetsplats som tar emot en student gör det för att denne har presenterat sig själv och sin unika kompetens och sina personliga intressen på ett intresseväckande sätt, inte för att de måste i enlighet med något avtal. Varje student som kommer dit företräder sig själv, inte sin utbildning, vilket gör att de betraktas som en unik resurs. Det brukar leda till anställning. Påfallande ofta får de som går projektkursen arbete där de praktiserar.

Projektkursen har lärt mig lika mycket som studenterna om vad som fungerar och vad som inte fungerar. Och med stöd från alla dem som tagit chansen att gå kursen och som därigenom kommit ut i samhället, har jag på fötterna när jag säger att företagen behöver kritiskt, självständiga, analytiskt drivna och kulturkompetenta medarbetare. Det är bara det att de inte har lärt sig att klä behovet i ord, ännu, ska tilläggas. För det kan gå fort, om vi bara blir tillräckligt många som drar i den riktningen.

Finns inget som fyller mig med så stor lycka, som lärare, som när den där lite blyge studenten som inte gjort mycket väsen av sig under utbildningen, men som ändå haft mod nog och tillräckligt driv att få en praktikplats, kommer till något av seminarierna i mitten av terminen. Plötslig finns en gnista i ögonen, en helt annan hållning och ett självförtroende som inte fanns där förut. När det blir hans eller hennes tur att delge övriga sina erfarenheter säger de (och detta har jag hört många gånger) att de sett en massa, och att de förundrats över att ingen på företaget påpekat detta. De har lagt märke till saker som de trodde alla ser, men när de med vånda tar till orda på ledningsmötet eller vad det nu kan vara. När de delger sina insikter till ansvariga på företagen, möts de av förvånad förtjusning: "Hur kan du se det!?"

Min erfarenhet är att studenten är lika förvånad som övriga på företaget. Och här får deras skepsis under utbildningen sin förklaring. För det är ju så det är, den kulturvetenskapliga kompetensen handlar om att lära sig se vardagen, det vanliga, invanda, med nya ögon. Men eftersom man använder samma gamla vanliga ögon som man brukar, och eftersom det är en utdragen tillvänjningsprocess, märker man inte själv att man får nya färdigheter. Det är först när man kommer ut i samhället, först när man ingår i ett professionellt sammanhang, och framförallt, först när man vågar ta bladet från munnen och påpeka det man ser. Det är då kompetensen syns. Då som det blir uppenbart att man kan något som eftertraktas.

Här finns mycket att lära för alla. För studenter som läser kulturvetenskap, för arbetsgivare och för lärare och högskolor. Det vi sysslar med är nyttigt, användbart och viktigt. Samhällsbyggande kräver många och olika kompetenser, och överallt där det finns människor i samverkan finns ett behov av kritiska, självständiga och analytiskt drivna medarbetare. Precis de egenskaper som kulturvetenskapliga utbildningar ger, vid sidan av de kunskaper som förmedlas i böcker och i undervisningen.

Att läsa kulturvetenskap handlar bara till dels om att tillägna sig kunskaper. Långt viktigare är de färdigheter som behövs för att på allvar kunna tillgodogöra sig de teoretiskt, abstrakta insikterna som utgör ämnets kärna. Det som uppfattas som flum är med andra ord just det som eftertraktas av potentiella arbetsgivare.

Den insikten har jag, och det finns evidens för den. Men när jag förmedlar insikten till nya studenter, ofta som ett svar på frågan: Vad får man för jobb? Då blir det problem. För hur talar man om det abstrakta, på ett enkelt sätt. Det är en ekvation som inte går ihop. Till ovan angivna kompetenser kan därför läggas, förtröstan och tålamod. Har man bara det, och jobbar man bara med uppgifterna, då tillägnar man sig samhällsviktiga och nyttiga kompetenser som leder till ansvarsfulla positioner, inom såväl privat som offentlig sektor.

Kulturvetenskap är som alla andra ämnen på högskolan svårt, men det som skiljer kulturstudier från andra ämnen är att det inte finns någon tröskel man måste passera innan man kan börja analysera. Kulturvetenskap är demokratiskt på det sättet, alla kan vara med. Alla kan bli bättre. Alla kan bygga utifrån sina förutsättningar.

Att förmedla den insikten, till studenter, utbildningsansvariga och till företrädare för arbetslivet, det är den svåraste uppgiften jag ställs inför i min vardag. Det är många gånger otacksamt, upplevs inte sällan provocerande och när det trots allt fungerar är det ofta så att någon annan tar åt sig äran för insatsen. Men så är det. Bara att acceptera. Jag gör inte detta för min egen skull, i första hand. Jag gör det för att jag tror på mitt ämne. Jag gör det för mina barn och för kommande generationer.

Ett långsiktigt hållbart samhälle, det är målet. Och det uppnår man inte i en handvändning, om någonsin. What's in it for me? Det är frågan. Svaret är att jag under resans gång får göra det jag trivs med, studera och utveckla förmågan till kritiskt tänkande. Vardagen är vidare fylld av möten med intressanta och utmanande människor. Så även om det finns motstånd händer det (än så länge) tillräckligt ofta att det jag förmedlar tas emot med uppskattning och tacksamhet, för att det ska vara mödan värd.

Företagare, politiker, ansvariga. Lyssna nu: Anställ en kulturvetare. Snart går de ut sin utbildning och står till arbetsmarknadens förfogande. De behövs och kan saker som är nyttiga och användbara, överallt.