Att införa offentlighetsprincipen i statliga företag skulle innebära att bolag för bolag måste genomgå en sekretessprövning. Att exempelvis LKAB, som verkar på en konkurrensutsatt internationell marknad, måste lämna ut affärskritisk information, anses inte vara rimligt.Att frågan är komplex illustreras av följande uttalande
– Det finns säkert skattebetalare som önskar att det finns tillgång till information, men sam- tidigt finns det säkert också de som anser att ett statligt bolag har behov av ett visst skydd för att kunna utveckla verksamheten, säger Klas Nilsson.Vad ser jag i detta? Jo, jag ser en affärslogik och aktörer med olika mängd makt som kämpar om tolkningsföreträde. Och trenden är att företagen alltid vinner. Utgången är given, inom rådande paradigm. Överallt, vad politikerna än säger. För så länge som företagen erkänns som aktörer i eget namn kommer dessa att gå in i kampen med ett försprång och en makt som ingen enskild politiker eller någon annan aktör rår på.
Problemet kan bara lösas med hjälp av en förändrad syn på aktörskap. Eller bara är kanske ett starkt ord. I konsekvensens namn måste även jag vara lite ödmjuk. Problemet skulle kunna lösas med hjälp av ett annat tänkande, med en annan logik. Det handlar om att lära sig se och om att erkänna den fulla vidden av det man ser. Och jag ser i diskussionen om offentlighetsprincipen hur man konsekvent vägrar inse att företag inte nödvändigtvis måste ses som enskilda aktörer.
Vad är ett företag? Det är en sammansättning av mindre delar, en lista av komponenter som samverkar. Och själva samverkandet ger i sin tur upphov till det vi känner igen som ett specifikt företag. Företaget som emergen storhet har naturligtvis egna behov, det värnar så klart om sin egen överlevnad. Och det lierar sig med andra aktörer för att stärka sin position. Knyter starka personligheter till sig. Kort sagt kämpar för sitt liv. Inget konstigt alls med det.
Men när man väl inser att det är så, då måste man ta nästa steg i tänkandet. Vill man verka för långsiktig hållbarhet är detta en central knäckfråga. Skall samhället värna medborgarna, som enskilda subjekt? Eller ska man värna företagen som aktörer? Idag är svaret givet. Företagens intressen värnas konsekvent, överallt. På bekostnad av människorna.
Företagen anses vara så värdefulla att deras intresse alltid måste gå före. Men detta är ett val man gör, en aktiv viljehandling. Det är inte något man måste. Om det skulle diskussionen kunna handla, om vems intressen som ska värnas. Då skulle bonusprogram och annat kunna diskuteras på helt nya sätt, inte som uttryck för bolagsbossars girighet, utan som exempel på företagens bristande intresse för medmänsklighet och solidaritet med dem som utför det arbete som genererar vinst.
Det är inte Wallenberg eller andra styrelseproffs som styr, de är bara galjonsfigurer för aktörer som Investor, Volvo eller Eriksson. Direktörerna är bara små brickor i ett stort maskineri. Så länge som detta förhållande inte erkänns och synligggörs, samtals om och granskas kritiskt. Exakt så länge kommer dem och deras familjer att gynnas på bekostnad av andra mänskliga aktörer. Företagen som aktörer klarar sig utan enskida direktörer, men det klarar sig inte utan den helhet av aktörer som det knutit till sig.
Vilka behov har företagen, som aktörer betraktade? Och vilka konsekvenser för samhället, globalt så väl som lokalt, får det om dessa aktörers behov tillgodoses? Gynnar det samhällets långsiktiga överlevnad att lyssna på och ge efter för anonyma kravmaskiner, vilket företagen är? Eller kan man tänka sig att samhället som aktör skulle kunna sätta hårt mot hårt? Vem äger den samlade kompetens som byggts upp i Trollhättan? Saab, eller individerna som verkar där?
Alltså, vems intressen skall värnas? Företagens, eller enskilda medborgares? Om det borde frågan handla. Inte om ifall man skall öppna upp LKAB eller andra statliga bolag för insyn eller inte.
Svaret är inte givet, men oavsett vilket man väljer får det konsekvenser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar