Relationer till andra, i vägens rum

Vissa fjärrförare som levde en stor del av sina liv utanför Sverige uppvisade tydliga tendenser till xenofobi, vilket kan anses paradoxalt eftersom Spanien, Italien och Portugal samtidigt var eftertraktade länder att köra till.
Främlingsfientligheten visade sig längs en glidande skala av underliggande betydelser, ord, uppfattningar och handlingsstrategier. Stures tal om ”utflaggning” som blandas med förbannelser över påstått underbetalda utländska chaufförer och hans uttalanden om: ”Östbyggen”, ”Alpturkar” och ”Kustturkar” är ett exempel på detta.

Ett annat är den kampanj som åkeriförbundet drev under 1998. I helsidesannonser i dagspressen (bl a i GP 1998-08-31, 1998-09-01) stod följande att läsa: ”Vill du att arbetslösa svenska chaufförer ska få sina varor levererade av utländska åkerier?”. Annonskampanjen genomfördes med anledning av regeringens transportpolitik som enligt Åkeriförbundet missgynnade svenska åkerier i förhållande till utländska (som från och med juli månad 1998 kan konkurrera fritt om körningar även inom Sveriges gränser).

Under fältarbetet snuddade ett par informanter vid öppet rasistiska åsikter. Hitler nämndes till exempel, både ute på vägen och under intervjuerna, som en människa värd att beundra. ”Hitler – han var rätt ute ändå. Jag har varit nazist sedan kriget”, berättade en lastbilschaufför vid mitt bord på en av färjorna och ingen av kollegorna reagerade på annat sätt än med skratt.

Jag tror i och för sig att EU faller va. Jag menar dom har aldrig varit eniga under hundratals år, så helt plötsligt så ska de kunna vara eniga. Och nu ska vi ha samma pengar va och det är ju Hitlers ide. Det var ju bättre att han vunnit kriget så hade vi haft ett land och varit ett enat Europa redan. Då hade vi aldrig haft problemen. Nej så det ... jag höll på att säga, heja Hitler, men det kan man ju inte säga. Men jag menar, vad händer när vi helt ... när vi har deras pengar. Samma pengar allihopa, då är vi ingenting sedan. Du är ju ingen svensk längre. Du är en europé. Det känner jag att det är fel.

Jag vill utifrån ovanstående exempel reflektera över vad det skulle kunna vara inom åkerikulturen som gör att främlingsfientliga åsikter och positiva uttalanden om Hitler kan uttryckas, utan att ifrågasättas?

Mitt bestämda intryck av förarna jag mötte var att de inte var några rasister och det grundar sig i det faktum att chaufförerna på många sätt liknade mina forna bagerikollegor. Med utgångspunkt i min erfarenhet av att leva och arbeta med dem skulle jag vilja betrakta uttalandena som uttryck för en yrkesjargong, vilken inte nödvändigtvis behöver betyda något utanför åkerikontexten. Jargongen bland lastbilsförarna kan, precis som inom bagerivärlden, karakteriseras med uttrycket: ”rå men hjärtlig”. Detta sätt att umgås kollegor emellan kan sägas vidga ramarna för vilka uttalanden som inom kontexten anses rumsrena.

Många så kallade arbetaryrken saknar formella karriärmöjligheter och arbetsplatserna bevistas, åtminstone oftare än till exempel på ett universitet, av människor som träffats och gjort samma saker dagligen under lång tid. Under mina år i bagerivärlden bytte jag regelbundet arbetsplats. Men Göteborgs bagerinäring var så pass liten att jag oftast redan innan jag började kände någon eller några av mina blivande kollegor. Konsekvensen blir att man inom gruppen väl vet vem som uttalar sig och varför, samt vad han eller hon menar. Inom ett sådant socialt sammanhang går det att spetsa till sina uttalanden för att skapa uppmärksamhet och för att chockera, utan att orden av kollegorna behöver uppfattas bokstavligt. Uttalandena måste således förstås i relation till den kontext där de fälls.

I min nuvarande akademiska medelklasstillvaro råder en helt annan samtalstradition (jfr Bernstein 1974) än i bagerivärlden och åkerinäringen. Liknande uttalanden om, och perspektiv på, olika grupper i samhället skulle där obönhörligen bemötas med invändningar och livlig debatt. Men att använda det som argument för att medelklassen skulle vara mindre xenofobisk eller missogynisk än andra samhällsgrupper menar jag är fel. Lika lite som människor i invandrartäta områden kan stämplas som mer rasistiska än boende i innerstan (jfr Andersson, Berg, Natland 2001:98ff) är rasism en företeelse som entydigt kan bindas till gruppen lastbilsförare. Problemet är långt mer komplext och utbrett för att avfärdas på ett sådant sätt. Rasism tar sig olika uttryck i olika kontexter. Den öppna främlingsfientligheten är visserligen enklare att uppmärksamma än den dolda, men båda är lika problematiska.

Att presentera ovanstående uttalanden med enbart fördömande kommentarer vore sålunda att förenkla och blunda för tillvarons komplexitet. Kontexter där främlingsfientliga uttalanden tillhör vardagen bör granskas kritiskt, men att stämpla individerna som lever inom dessa utan några försök att förstå dem ser jag som ett etiskt övergrepp. Frågan är dock hur följande citat ska tolkas?

Asså nä det är ju araberna som skall till Mecca nu. Det är ju så mycket arabdjävlar så det är ju inte klokt. Nä, men det jag menar … är man inte rasist innan, så blir man. För när man ska umgås med dom på vägarna då blir du rasist. […] Dom kommer med allehanda saker som rullar. Sedan har dom takräcken och antingen grön eller orange presenning omsvepta om ett jättebylte på taket. Allihop, utan undantag. Också sitter dom där i sina bilar, och det är bara araber. Varenda parkeringsplats är nersketen med dom. Och toaletterna ute på parkeringsplatserna och på tapparna är nerplockade, vet du. Dom stjäl allt, gör dom. Dom rensar rent, vet du. Till och med där i Run, där plockade dom ner duscharna. Dom stal duscharmatur och knäckte rören med vatten så att det inte skulle spruta ut så att någon märkte det. Hela skiten tog dom. Och så blir det ju sådana enorma köer, vet du. Då kommer dom till en vägtull, vet du. Det står klart och tydligt där vilka bilar som skall i vilket hål, men tror du det är någon av dem som fattar det? Då kör dom ju in på automatbetalning för lastbilar. Med en personbil och så skall dom in med biljetten, där uppe då, ha ha ha. Man blir så arg. Det finns ju filer för lastbilar med kreditkort och så står det en arabdjävel som har dragit med sig en fyra andra. Då slutar det med att en fransk motorvägstjänsteman får gå och växla fram och tillbaka ... Ja. Och så alla miljarders olika språk. Så kommer du in på en parkeringsplats mitt i natten och skall parkera så ligger dom här utspridda på backen. Då har dom en djävla filt som dom har lagt på asfalten. Så ligger dom där och sover med nått gammalt lakan på sig. Så kommer du där och skall parkera och så ligger dom där en 47 stycken änna, utspridda på backen. Man är ju livrädd för att köra över dom ju.

Berättelsen innehåller visserligen både rasistiska och fördomsfulla åsikter, men eftersom jag deltog i samtalet har också jag ett visst ansvar. Det kan faktiskt inte uteslutas att mitt arbetssätt påverkade informanten att lufta sina fördomar. Rollen som okritisk uppmuntrande samtalspartner kan omedvetet ha bidragit till att ett samtalsklimat skapades där informanten kände att berättelsen kunde förmedlas, vilket i så fall säger mer om yrkeskulturen i sin helhet än om föraren som individ. Resonemanget om lastbilshytten som en symbolisk förlängning av Sverige kan också anföras som ett sätt att förstå (dock inte för att ursäkta) förarnas förhållande till ”det främmande”.

Med tanke på att körningarna till södra Europa är eftertraktade kan chaufförernas relation till ”de andra” och ”det främmande” sägas uppvisa likheter med det som etnologen Magnus Berg (1998) skriver om i boken Hudud, där populärkulturella skildringar av mäns och kvinnors ”användning” av orienten analyseras. Berg visar hur orienten i första hand fungerar som en arena där man indirekt löser problem på hemmaplan. Männen i litteraturen söker sig till orienten, inte primärt för att lösa problem där, utan huvudsakligen för att samla på sig ett symboliskt kapital som kan omsättas hemma.

En annan tänkbar tolkning av problemet utgår från det faktum att majoriteten av informanterna är svenska medelålders män med arbetarklasstillhörighet och att synen på vilka egenskaper som anses signalera pålitlighet och normalitet inom åkerinäringen är tämligen snäv. En händelse från fältarbetet får exemplifiera hur detta kan drabba enskilda förare.

Jag åkte med en förare, Simon, vars anletsdrag vagt signalerade ett ursprung från södra Europa. Han talade emellertid perfekt svenska och var också född och uppvuxen i Sverige. En av de första nätterna i lastbilen vaknade jag av att Simon pratade i sömnen. Jag blev förvånad när jag upptäckte att orden inte var svenska. Jag noterade detta, men nämnde inget om händelsen. Simon talade under resan ofta i telefon med sin mor. Samtalen fördes på svenska utom vid ett tillfälle när telefonen ringde i en stressad situation. Han talade då plötsligt flytande på ett annat språk. När han lagt på luren sa han: ”Nu blev du förvånad. Det var min mor igen. Jag brukar tala svenska med henne om det är någon annan i lastbilen, men nu var jag så stressad”. Jag medgav då att jag hört honom tala i sömnen tidigare.

Poängen är att Simon berättade att ingen hos speditören eller på åkeriet visste något om hans bakgrund och hans önskan var att det även fortsättningsvis skulle förbli okänt. Liknande erfarenheter har jag indirekt fått höra av homosexuella lastbilsförare som inte ansåg sig kunna berätta om sin läggning för kollegorna.