Teheran, tur och retur

Under en av mina intervjuer med lastbilsförare frågade jag en av dem om han mindes någon av sina resor speciellt. Först svarade han: ”Man har ju gjort många tokiga resor” ... sedan berättade han en lång historia ur minnet nästan utan uppehåll. Den handlar om livet som lastbilsförare på 1970- och 1980-talen. Berättelsen tangerar myterna om truckers som behandlats i tidigare bloggposter. Den handlar om ett transportuppdrag till Iran, och den lyder som följer.

Teheran det var ju någonting som man väl aldrig mer kommer att få uppleva. Jag körde Volvo Dynapack. Det var till en mässa där nere. Det var jag och en kille till som hade fått den körningen. Dom frågade om vi ville åka och vi sa okej. Det var ju roligt då.

Vi brummade i väg. Körde genom DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien och så Bulgarien och genom hela Turkiet. Vi hade väl lite strul med den andre killens bil för färdskrivaren fungerade inte riktigt och snutarna i Turkiet tjafsade på flera ställen.

När du kommer ner till Turkiet får du ställa dig vid gränsen och vänta. Dom är ju så turkarna, att du kan få vänta. Det kan ta hur många timmar som helst. Vi var alltså, jag tror det var 39 eller 33 ställen vi skulle gå på och få stämpel i papper inne på tullområdet. Det skulle vägas, det var läkarintyg och det skulle betalas vägskatter. Det var en djävla massa ställen att springa på. Man fick lära sig eftersom, och fråga sig fram och så. Men det var väl okej. Vi stod där ett dygn eller så innan vi kom iväg.

Men så började strulet efter Istanbul. Då fick vi ett polispapper med oss som skulle stämplas på TIR-parkeringen. Det skulle skrivas i kilometer, datum och alltihopa, och så skulle vi visa passet och färdskrivarbladet. Dom kollade noga och anmärkte på allt. Problem mister, problem, och så skulle dom ha en tusenpeng. 14 kronor eller vad det var då. Ville du ha kvitto kostade det tretusen. Men det gick ju bra och vi susade iväg.

Sedan träffade vi på en kille, en bärgningsbil som också skulle ner till den där utställningen, på den allra sista TIR-parkeringen i Turkiet, borta i Basargan. Han hade pajat vattenpumpen. Så vi… Det var ju bara att riva isär skiten på hans djävla V-8. När det stod en svensk där då stannade man direkt. Det var en turk där och han sa det, att det är inga bekymmer. Han lagade vattenpumpen med konservburkar. Klippte remsor och gjorde ett lager av konservbukarna! Det var så mycket bly i burkarna. Och så fett, han hämtade något djävla segt fett och lindade en konservburk om. Den höll alltså hela vägen ner till Teheran och den sitter nu i den gamla Scaniaverkstan i Helsingborg, ute i kundmottagningen. Det läckte ju vatten va men inte värre än att det gick att köra. (…)

Ett och ett halvt dygn [stod vi sedan vid gränsen till Iran innan vi kom iväg] Det var strul med papperna. Iran var struket i karnet. Hur löser vi det? I tullen frågade vi hur vi skulle göra med karnet. Dom svarade att vi måste skicka papperna med bud ner till Teheran, så dom får ni inte med er. Vi tänkte det, att fan. Kan vi lita på dom här djävlarna? Så vi behöll TIR-karnet och triptikan. Fraktsedlar och sådant fick dom, men vi hade skrivit av så vi hade adresser och allt sådant. Ja så vart vi utsläppta vid gränsen sent på eftermiddagen.

Vi frågade den där speditören om det fanns något ställe att duscha på. Han sa visst, och åkte med oss. Körde före in i byn och visade ett jättefint badhus, nybyggt. Och vi in där, det kostade några kronor för ett sådant där duschbås. När vi står där i var sitt, rätt som det var, tog kallvattnet slut. Det fanns bara idiothett vatten! Det ångade ur rören. In kom en kille och sa: stopp! Vi försökte förklara. Men det var inga problem, vi skulle få vänta en halvtimme på kallvattnet. Det visade sig att dom pumpade upp kallvatten på taket som sedan gick med självtryck ner i rören och det var slut uppe på taket.

Sedan gav vi oss iväg. Men först skulle vi tanka. Vi hade fått nys på att det var billigt att tanka i Iran. Vi betalade elva öre litern för dieseln, tror jag. Klockan var sent på kvällen, eller sent på eftermiddagen. Vi sa att vi kör ner till Tabriz, det var en fjorton femton mil, och lägger oss där. Vi hade fått reda på att det fanns en TIR-parkering där. Vi vaknade mitt i natten. Det låg ett stort raffinaderi där i Tabriz. Ett av Irans största och irakierna höll på att bomba det på natten. Vi fick på oss paltorna och stack iväg därifrån. Raffinaderiet låg väl en två mil bort. Men det smällde och tjöt av flygplan och allt. Men man vill ju inte köra på natten, om det var folk ute på vägarna. Ingen belysning fanns det. Vi drog iväg en tio mil eller nåt.

Det var en torsdag. Sista biten ner. Det var så hett. Jag hade Forden då och det var 78 grader Celsius inne i hytten. Jag kände att huvudet bara kokade. Men så hittade vi ett ställe – det hade dom även i Turkiet – ett ställe där man pumpade upp källvatten i stora cementringar. Jag gick i en sådan och hade vatten till knäna. Jag stod nog där i en kvart innan temperaturen hade blivit någorlunda i kroppen. Vi ställde oss där och lagade mat och vi kokade ärtsoppa. Det var ju torsdag, ha ha ha.

Vi kom in i Teheran sedan på eftermiddagen. Det är en stor stad. Officiellt bor det väl en åtta tio miljoner där. Ringleden runt stan var över fyrtio mil lång! Vi kom in i ena änden och frågade oss, vart ska vi nu? Men så hittade vi en turk vid ett slakthusområde där som kunde engelska. Vi berättade vilken adress vi skulle till. Han hade en jättestor karta på väggen. Ja ni är här, och ska dit! Hur hittar vi dit då? Ja, det är bara och köra. Så vi gick ut och ropade på en taxi och han skulle köra före oss. Det var bara in i smeten där. Taxichauffören hade ju kört där förut. Han körde som en galning. Vi kom ut på en ringled. Den var sexfilig. Tre i varje riktning. Plötsligt var det bara tvärstopp. Så långt vi såg var det kö. Taxichauffören körde då bara över mittremsan, till motsatta sidan. Vi funderade en stund, men sedan körde vi efter, mot trafiken. Vi körde om kön.

Sedan, dagen efter ... Nej det var samma dag, skulle vi tvätta oss någonstans Vi hittade en sportanläggning till slut. Då fick vi inte komma in där till duscharna och swimmingpoolen. Det stod en djävel med Kalasjnikov som sa: Stick! Jaha det var väl inte mycket att göra. Det var bara att sticka då. På fredagen kom Volvos folk. Dom berättade då att på torsdagarna är det damerna som badar, och sedan måste allt vattnet bytas innan männen får bada igen. Kvinnorna är ju orena!?

Vi var nere på stan en gång. Volvo hade en heltidsanställd taxichaufför, eller två bröder som hade en bil. Det dom två inte kunde fixa det gick inte att fixa. Den dyraste whiskyn jag har druckit, det var där. Vi var nere i stan på ett hotell och åt. Och då såg vi vilken stor parkeringsplats det var här. Men, nej då, det var en korsning i Teheran, ha ha ha! Och vilka luftföroreningar. Fy fan, det gick inte att bo inne i stan. Och i södra delarna av stan där fick vi överhuvudtaget inte gå in. Han sa det: Ni blir dödade om ni åker dit. Dom sprängde, när vi var där nere sprängde dom järnvägsstationen och efter vad vi hörde dog en 200 människor. Det var en sån där grupp då som hade … några sådana där fundamentalister. 1984 var detta, så det var ju under Khomeynieran. En gång vart vi stoppade på en vägkontroll. Dom letade efter porr och sprit. Ungdjävlar på en 15 till 18 år med Kalsjnikov. En av dem hittade en tröja i min bil med något tryck på som han ville ha. Men nej då, det får du inte alls det! Då satte han bara geväret mot mitt huvud: Ta den då!

Vi var kvar i Teheran i nio dygn och var borta en månad sammanlagt. Så länge fick vi vänta på hemlass. Men hemresan gick bra. Vi körde genom Turkiet och jag tror att jag lastade konserver i Bulgarien. Det var lite spännande. Lite eget och … Ja, man har upplevt något som inte många andra har gjort.

Förarens berättelse kan jämföras med dem som förmedlas i boken Trucking World Wide. Christer till exempel, som körde till Saudi-Arabien, berättade gärna om skjutglada tullare, smugglare och mardrömslika strapatser, åtminstone framställdes han på det sättet av journalisterna. Även tidningsartiklarna om Mats som körde i Ryssland innehöll en god portion fara och strapatser. Om man jämför denna berättelsen med dem finns det uppenbara skillnader. Visst finns även här ett inslag av våld och död, men det är inget som lyfts fram speciellt. Det som föraren framförallt minns från resan är snarare vardagliga underligheter, till exempel mekanikern som av några konservburkar och primitiva verktyg konstruerade en fullt fungerande vattenpump. Han minns duschen där vattnet tog slut och att man kokade ärtsoppa för att det var torsdag, trots att värmen var tryckande. Föraren minns också hur fascinerad han var över storleken på Teheran, det låga dieselpriset, och detta att man bytte vattnet i bassängen efter att kvinnorna badat där.

Här lyser de mytiska strapatserna med sin frånvaro och det är knappast en hjälte som framträder. Jag betraktar föraren snarare som en erfaren människa som med glädje och entusiasm berättar om något han fått vara med om och som han aldrig glömmer. Han försöker varken framställa resan som något trivialt eller som ett farofyllt uppdrag. Skillnaden mellan historien ovan och mytberättelserna skulle möjligen kunna förklaras med att denna kommer från föraren själv och att övriga förmedlats genom journalister med uppdraget att locka läsare.

Härmed avslutas posterna som presenterar det viktigaste innehållet i avhandlingen.