Den har drabbat mig. Den stora tröttheten. Ett år där allt dragits till sin spets på en hel massa sätt och på olika plan är snart till ända. Livet blir sig aldrig likt igen, oavsett vad som händer. På gott och ont. Men trött är jag. När jag ser ljuset i tunneln väller den över mig. Tröttheten. Den kommer i vågor.
Vore jag ensam om att bära på känslan skulle det inte vara mycket att skriva om. Och detta kommer inte att utveckla sig till en personlig bloggpost heller. Den stora tröttheten är större än så, och den går utöver min högst begränsade del av världen.
Tröttheten tar sig olika uttryck. På individnivå kan det handla om hjärtproblem (inte bara jag är drabbad) till exempel, orsakat av stress. Eller som frustration som går över i irritation på grund av den maktlöshet enskilda kan känna som befinner sig i ett system som tvingar dem att tänja alla gränser tills de är hotande nära att brista. Det talas om kvalitet, genomströmning, nyckeltal och annat som låter bra och som gör sig i policydokument och svar på utvärderingar. Men inga nya resurser tillförs. Längst ut i organisationerna utförs överallt heroiska insatser av dem som har att administrera besluten. Tyvärr är det just heroiska insatser som krävs, bara för att upprätthålla nuvarande standard.
Inte konstigt att enskilda och hela samhället präglas av en monumental trötthet. Och den sprider sig lavinartat. Än så länge går det att upprätthålla skenet om att det bara är ett utslag av vårtrötthet efter en lång och kall vinter. Men tro mig, det är värre än så. Mycket värre.
Bara för att upprätthålla den nivå vi alla vant oss vid kommer det att krävas ökade resurser, mer arbete och effektiviseringar. Vem skall utföra det arbetet, och varifrån skall pengarna tas? Framförallt, hur ser ansvarsfördelningen ut?
Det stundande valet ger en hint om hur det är ställt. Kampanjen beskrivs i bästa fall som sval. Om inte ens politikerna orkar uppbåda energi, då är det inte speciellt konstigt att väljarna är oengagerade. Eller är det precis tvärt om. Politikernas trötthet beror just på bristande engagemang från väljarna? Jag är böjd att satsa mina pengar på den senare tolkningen. Och det är också sinnebilden av dagens samhälle. Här finns roten till tröttheten, tror jag. Och det är en kvalificerad, kulturvetenskaplig, tolknig.
Överallt ser man exempel på hur några få pådyvlas ansvaret för att upprätthålla och utveckla helheten som alla är beroende av och lever i. Verktyg för att lära sig se denna typ av samband finns inom mitt ämne, kulturvetenskap. Tyvärr är det ytterst få som bryr sig om något annat än det som berör dem själva. Samtidigt som man är kritisk till utfallet av det arbete som de ansvariga utför. En högst olycklig kombination som ger upphov till långtgående och farliga konsekvenser.
Upphovet till den stora tröttheten är den naiva och omöjligt drömmen om att det skulle gå att baka en kaka som man både kan ha och äta upp. Lägre skatter och mer välfärd, den som kan lova det får folkets röst, men också deras förakt när det visar sig att drömmen var en dröm. Det är så det ser ut idag, inte bara i Sverige (Grekland, se även här brottas med samma problem), tendensen är tydlig över hela västvärlden.
Önskan är det inget fel på. Drömmar är bra, men för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle krävs inte bara drömmar, för då bygger man luftslott. Det finns inga enkla lösningar (men det är ändå vad väljarna avkräver politikerna, just på grund av att vi lever i det system vi lever i och med). Långsiktigt hållbara system utgår från och byggs underifrån, på en stabil bas av mångas engagemang och insatser. Drömmarna pekar ut riktningen, men de måste kombineras med väl utvecklat kritiskt tänkande för att bära sådan frukt som det går att överleva på.
Det kritiskas tänkande som krävs för att uppnå den önskade långsiktigheten, det finns och utvecklas inom ämnet kulturvetenskap. Men det är långt ifrån enkelt att tillägna sig det. Igår på föreläsningen enades jag och studenterna om att det krävs mental styrka för att bli och vara en duktig kulturvetare. Men har man bara det och inser man bara vad som krävs (tålamod och uthållighet), då lyckas man som kulturvetare. Tyvärr är det inte alltid detta vetande man vill satsa på när man talar om behovet av vetenskap, även om det finns satsningar som pekar åt det hållet.
Samma med det långsiktiga samhället. Svårigheten är att inse vad som krävs, och att uppbåda energi att göra det som krävs av en. Men gör man bara det, inser att ett samhälle byggs underifrån, inte av politiker. Då inser man att små insatser från många gör att alla får mer tid över till annat.
Initialt gör det kanske lite ont, och det krävs insatser. Men när man väl kommit igång ger insatsen mångfalt mer än den tar. Idag präglas samhällskulturen av krav, utan att man vill ge. Men om man istället ger och gör sig visst omak, då kan man få.
Insikt om denna typ av samband är bara en av många man får om man väljer att läsa kulturvetenskap på högskolan. Svårt är det, och det krävs att man lägger ner tid och energi. Men gör man bara det, inser man bara att kunskap är inget man få, det är något man skaffar sig själv, genom hårt och enträget arbete. Universitetet är en plats som erbjuder möjligheter, Högskolan ger förutsättningarna. Men arbetet att utföra något av dem måste man utföra själv.
Kunskap, samhällsbyggande och långsiktig lycka har det gemensamt att ju mer man ger i fråga om arbete och andra insatser, desto mer får man tillbaka. Den insikten krävs, om vi skall kunna ta oss ur den gemensamma stora tröttheten. Varken mer eller mindre.
Det finns inga genvägar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar