Det är svårt, har jag fått höra många gånger och från olika håll, allt oftare på senare tid. Och det är bara att hålla med. Kulturvetenskap är svårt, konstigt vore det annars. Kulturvetenskap är en akademisk disciplin, en verksamhet som bedrivs på samhällets högsta utbildningsnivå. Detta faktum glöms allt för ofta bort, och nu talar jag inte om studenter som kommer direkt från gymnasiet, utan om människor med forskarbakgrund, också. Uppfattningen är vida spridd.
Varför är det svårt? Jag tror det handlar om förväntningarna som finns i samhället, om att allt har en lösning och att den alltid är enkel. Men det är en dröm, en artefakt. En mänsklig önskan. Den har väldigt lite med verkligheten att göra, hur mycket man än önskar sig annat. Kultur är svårt, men det är svårt på ett mycket speciellt sätt. Mina tankar om vari svårigheten ligger får bli utgångspunkt för dagens bloggpost.
Svårt kan saker vara av olika skäl. Mattematik, till exempel, är svårt. Tycker jag. Åtminstone om man lämnat de fyra grundläggande räknesättens nivå. Svårigheten där handlar dels om att det är komplext, dels om att det bara finns ett enda rätt svar. Det är i alla fall så jag upplever det. Min lekmannamässiga definition av vad det handlar om är att mattematik är enkelt initialt, och sedan blir det svårare och svårare ju längre man håller på. Men då har man å andra sidan med sig kunskaper och verktyg som underlättar arbetet. Så egentligen är det inte så svårt, om man inte slarvar inledningsvis. Lite som att bygga höga torn med klossar. Är bara fundamentet stadig ökar chanserna till att det blir bra och fint.
Den typen av problem finner jag svåra. Men svårigheten ligger mer i att jag inte känner mig utmanad, än att det skulle vara svårt att förstå. Jag orkar helt enkelt inte lägga ner det arbete som krävs för att klara av att lösa uppgifterna. Då blir det svårt, eftersom jag gör det svårt. Jag har gett upp på förhand. Det ger mig emellertid inte rätten att hävda att mattematik är svårt, per definition. Och att avfärda den högre mattematiken för att den är svår, det riskerar att slå tillbaka på den som avfärdar.
Tvärt om är det ifråga om kultur. Det är svårt, säger studenterna och många kollegor. Ja, det är svårt. Men det är bara svårt initialt, sedan handlar det bara om ihärdighet, om tålamod och om att göra upp med önskan om att finna det rätta svaret. Inser man bara det, och om man bara jobbar på med problemen. Då är det visserligen svårt, men det är också utmanande och man får hela tiden belöningar genom att ens förståelse för helheten successivt fördjupas. Man behöver inte vänta till slutet av processen innan man får belöningen, den portioneras ut kontinuerligt.
Svårigheten är med andra av en annan art. Och om man förstår det, då ökar chanserna till att man förstå vad som krävs av en. Bra att veta kan också vara att Kulturvetenskap är en inkluderande vetenskap. Likt golf (tänker på handikappsystemet) finns här goda möjligheter att mötas, även om man befinner sig på olika förståelsenivåer. Att anklaga ämnet för att det är svårt är orättvist, och att avfärda det på sådana grunder är direkt felaktigt. Kulturvetenskap är som att bygga sandslott i strandkanten. Alla kan bygga, men man får vara beredd på att förutsättningarna hela tiden förändras. Även de mest konstfärdiga byggena kan raseras, och därför är tålamod en lika stor och viktig egenskap som teoretisk kompetens.
Kulturvetenskap är svårt, men det är inte oöverstigligt svårt. Och framförallt krävs inga superegenskaper hos utövaren för att kunna hantera frågorna. Man väljer alltid själv hur djupt man vill gå in i problematiken. Det jag uppskattar mest av allt med mitt ämne är att alla är välkomna att delta, och att alla alltid kan bli bättre. Utan undantag. Därför känns det orättvist att bli anklagad för att det man sysslar med och försöker förklara är svårt.
Svårt är ett ord som kan betyda så oerhört mycket. Svårt är ett begrepp som är kontextberoende. Svårt kan ingen vara, per definition. Det beror på sammanhanget och förväntningarna. Den som hävdar att kulturvetenskap är svårt utan att förklara varför blir därför svårt att ta på allvar. Innan man kan avgöra om det ligger något i det personen hävdar krävs att frågan utreds. Och uttalandet måste dessutom alltid ställas i relation till kraven som ställs.
I min lärargärning kräver jag bara en enda sak, och det är att studenterna försöker. Gör man bara det är jag nöjd, för då vet jag att processen är igång och att den kommer att resultera i fördjupade insikter. Det enda som krävs är alltså att man ger sig i kast med uppgiften. Sedan får man se hur långt det bär, det kan ingen veta på förhand.
Lätt fånget, lätt förgånget, är en vishet som jag tror att alla har erfarenhet av. Det man får kämpa för att uppnå, det uppskattar man oftast mer än det man får sig serverad. Framgång i kulturvetenskapliga studier handlar alltså om att bryta med det initiala motståndet. Och om att inse att det aldrig blir svårare än vad man gör det till. Det handlar vidare om att inte ge upp, även om det ibland känns tröstlöst och man uppfattar det som att man stod och stampade på samma fläck.
Ja det är svårt. Men det är också fantastiskt roligt, och insatsen man lägger ner i arbetet förräntar sig exponentiellt. Låt inte ett initialt motstånd hindra dig, säger jag till alla studenter. Och till makthavare med inflytande över ekonomin säger jag, billiga och enkla lösningar kan bli kostsamma i längden. Det finns inga genvägar.
Kulturvetenskap behövs, alla kan och får vara med. Tillsammans når vi fördjupade insikter om vår gemensamma värld. Det är svårt, men det är otroligt givande. Om man bara vågar försöka.
Vägen är målet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar