torsdag 19 maj 2011

Familj som tecken på lämplighet

Formuleringen: ”det gäller att man har en stark och självständig kvinna” var vanlig bland lastbilschaufförerna som intervjuades i avhandlingsprojektet, där föjande formuleringar var vanliga.
Min hustru ... jag har aldrig fostrat mina barn, det har hon gjort. Sedan med pengar och allt sådant, hon har skött allting med räkningar och sådant. Ja, jag har bara lämnat pengarna och tagit det som jag behöver, sedan så har hon skött rubbet.

Detta att föraren hade familj visade sig vara en viktig komponent i det manliga manuskript som förarna hade att förhålla sig till. Några chaufförer hävdade visserligen att skilsmässor var vanligare bland lastbilschaufförer än inom andra yrkeskategorier. Och kombinationen familj, åtminstone i betydelsen kärnfamilj, och ett liv som fjärrlastbilsförare låter onekligen problematisk eftersom organiserandet av transporter i hög grad bygger på förarens frånvaro från hemmet. Jag träffade dock inte någon ensamstående lastbilschaufför.

Yrkesutövningens ständiga förflyttningar tarvar kanske en fast punkt i tillvaron om chaufförerna ska orka med lastbilslivet i längden? Åtminstone fungerar detta som möjlig förklaring till varför andelen gifta bland lastbilschaufförer verkar vara högre än bland många andra yrkeskategorier. Rapporten Yrkeschaufförernas levnads- och arbetsvillkor (1979:16ff) antyder att lastbilsförare, åtminstone 1979, levde med familj i högre grad än befolkningen i övrigt.

En förare med familj kan sägas förkroppsliga en rad högt värderade egenskaper inom åkerinäringen, inte minst heterosexualitet. Materialet är dessutom fyllt av uttryck för uppfattningen om att de duktigaste och mest pålitliga förarna har familj. En amerikansk åkeriägare får illustrera den syn på kompetens som finns även i Sverige:
Vi vill ha förare som tycker om att vara hemma. Starka pålitliga familjemän. (Brand platform. For Volvo as a truck brand).
Citatet kommer från en av Volvo Lastvagnar framtagen broschyr som visar företagets tolkning av ett yrkesideal som antas appellera till branschen. Under mina samtal med personal på företagets utvecklingsavdelning framgick att Volvo profilerar sig som ”förarnas lastbilsmärke” och därför är deras synpunkter betydelsefulla i sammanhanget. Volvofolket hävdade att idealet inom näringen idag är en chaufför med familj, en lastbilsförare som vill komma hem, och inte en cowboy som söker äventyr. En förare med familj är i högre grad än andra beroende av en fast inkomst och kan därför förväntas vara angelägen om att komma tillbaka så snabbt som möjligt. Förare med familj kan också förmodas vara socialt kompetenta, inte minst eftersom han eller hon, trots att arbetsorganisationen ser ut som den gör, lyckas behålla familjen.

Omkodningen av föreställningen om vad som är utmärkande för en duktig lastbilschaufför, från en äventyrslysten cowboytyp till en förare med familj, kan tolkas som ett uttryck för professionalisering av lastbilsföraryrket. Utifrån ett jämställdhetsperspektiv finns emellertid anledning att förhålla sig kritisk till detta eftersom det bygger på föreställningen att män är bäst lämpade för uppgifter utanför hemmet och kvinnor för arbete med barnen.

Åkerinäringens nuvarande arbetsorganisation bygger helt och hållet på principen att en av parterna ensam ansvarar för hemmets sociala funktion medan den andre bidrar med ekonomiskt stöd. Försörjarrollen som förarnas manliga manuskript bygger på befäster därmed en traditionell manlig stereotyp, vanligtvis benämnd ”breadwinner” (jfr t.ex. Humlesjö 1999:245, Nilsson 1999:87). Ella Johansson (1994:160f) har visat hur männen i Norrland vid sekelskiftet 1900 på liknande sätt ansågs ofullkomliga innan de skaffat vad som förknippades med en karl, nämligen kvinna, barn, hus, jord och häst (se även Hirdman 2001b:140). Förhållandet blir emellertid paradoxalt inom åkerinäringen eftersom föraren anmodas vara hemkär samtidigt som arbetsorganisationen tvingar honom eller henne bort från familjen i upp till 220 nätter om året.

Även om jag inte vill förespråka något speciellt sätt att organisera privatlivet på bör det dock påpekas att kvinnor som är gifta med lastbilsförare inte per automatik kan betraktas som offer för manlig makt. Arrangemanget kan mycket väl innebära friheter för den som befinner sig på hemmaplan och det finns säkert individer som trivs med det.

Detta är en annan av alla de saker jag skulle vilja undersöka, om jag fick pengar att köpa loss forskningstid för.

Inga kommentarer: