Ansvaret för lastbilen och den tidspressade vardagen gjorde att förarna gärna låste in sig i hytten. Viljan att förstå andra människor och olika kulturella företeelser på kontinenten kanske just därför påverkas negativt, men efter en stressig arbetsdag är det samtidigt inte så konstigt om föraren är trött och föredrar att vara för sig själv:
Det finns ingenting som är så härligt egentligen som när du parkerar på kvällen och det börjar regna. Du hör det här strilande på taket och så har du radion på lite lågt. Coca Cola, en grogg eller en öl eller vad du nu har där, och sedan ligga och sova. Det är skitfint. Det tycker jag är toppen.Vad jag vill visa med detta är att även om förarna befann sig på resa långt hemifrån var deras mentala orientering starkt riktad mot hemmet och Sverige. Sture ringde till sin fru så gott som varje dag och mobiltelefoner användes flitigt av samtliga förare för att hålla sig ajour med vad som hände där hemma.
Under utlandsresorna visade sig lastbilshytten ofta fungera som ett slags symbolisk förlängning av Sverige, en mobil svensk ”oas”. Många chaufförer valde dessutom att söka sig till rastplatser där man visste att svenska kollegor brukade stanna, till exempel svenska sjömanskyrkor i Europas hamnstäder. Sture talade visserligen gärna tyska med godsmottagarna, men sådana kontakter uppfattade jag mer som strategier för att få arbetet att flyta snabbare än som uttryck för kontaktsökande. Några förare valde medvetet bort kontakt med svenska kollegor utomlands med argumentet att dessa bara satt och skröt om sina upplevelser, något de själva höll sig för goda för. Den strategin är möjligen långt vanligare än vad min studie indikerar, men sådant tal om förarkollegor uppfattade jag mer som ett sätt att signalera överläge.
Detta är en aspekt som jag gärna skulle vilja följa upp i en nutida undersökning. Vad har hänt bland förarna nu när gränserna öppnats betydligt mer än de var när jag åkte med under slutet av 1990-talet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar