Slår ett slag för Joan Asplund

Humaniora befinner sig i kris sägs det allt oftare. Tidskriften Glänta upplät för några år sedan ett dubbelnummer åt olika artiklar rörande den frågan. Men det är inte detta jag tänker uppehålla mig vid här och nu. Dels därför att jag är en obotlig optimist som tror på disciplinens framtid samt att det lite ligger i disciplinens karaktär att ständigt befinna sig i kris, dels därför att jag är övertygad om att alla tankar på och tal om humanioras förestående död riskerar att bli en självuppfyllande profetia, som ger dess motståndare vatten på sin kvarn.

En viktig orsak till min optimism angående humanioras framtid står att finna i framförallt två böcker som jag ser som ett slags sammanfattning av de tankar som jag samlat på mig genom åren, vilka på olika sätt hjälpt mig formulera vad studier av kultur kan vara och hur man kan arbeta som kulturvetare, samt inte minst hur sådana studier kan bli användbara i samhället. Båda böckerna är skrivna av socialpsykologen Johan Asplund som i dessa böcker diskuterar premisserna för humanistiskt vetenskapligt arbete samt hur det skulle kunna användas i och av samhället. Böckerna ger förslag på hur man kan arbeta, tänka om och förhålla sig till den grenen av den humanistiska vetenskapen som benämns kulturstudier.

Den första boken kom 2002 och heter, Genom huvudet. Bokens huvudtes är att vi människor är sociala varelser och att den mänskliga intelligensen för att överhuvudtaget kunna betecknas som intelligens, måste vara socialt upprätthållen och skapad inom ramen för kommunikation. Asplund (2002:7) skriver i inledningen att denna:

bok har en lång och vindlande tillkomsthistoria. Jag kan säga att jag har arbetat med den – om än bara period- eller ryckvis – under hela mitt vuxna liv

Jag finner i den boken en lysande sammanfattning på själva utgångspunkten för alla kulturstudier, vilket är att vi människor hur vi än ser på saken är sociala varelser som på gott och ont är utelämnade åt varandra för vår överlevnad. Det kan tyckas vara självklart, men så är det inte alla gånger och i alla sammanhang. Jag ser det som en viktig uppgift för humaniora att försvara och kämpa för tanken på att vi människor är sociala varelser. Det är något som ofta glöms bort och kanske kan det vara en orsak till talet om humanioras kris, men desto viktigare då att försvara den tanken.

Den andra boken heter, Hur låter åskan (Asplund 2003) och är en förstudie till en (hoppas jag) kommande och mer ingående vetenskapsteori. Här förs fram en rad ganska häpnadsväckande, men inte desto mindre användbara och för tanken stimulerande exempel på analytiskt arbete. En provocerande tanke som Asplund med sina exempel diskuterar är om inte vetenskapen, åtminstone delar av sådan vetenskap som kan sägas ligga nära det positivistiska idealet (vilket ska läsas som en grovt tillyxad karakteristik av sådant vetenskapligt arbete som strävar efter total objektivism), har kommit till vägs ände. I min tolkning av boken finner jag många befriande vägar ut ur sådana dilemman som man lätt hamnar i om man av den humanistiska vetenskapen kräver en sådan absolut exakthet och fullkomlig objektivitet som den ”konventionella vetenskapsteorin”, för att tala med Asplund, föreskriver.

Med hjälp av Asplunds kan man hitta fram till ett eget vetenskapligt förhållningssätt. Det är min fasta övertygelse att humanioras framtid ligger dels i en ökad betoning på kunskapens kollektiva spridning, dels i vetenskapens förmåga att uppfinna och modet att våga prova nya metoder.

Det är vidare min kanske viktigaste förhoppning med Flyktlinjer att bloggen ska kunna locka läsaren till vidare studier, på egen hand, vilket är nödvändigt och även ett led i det kritiska tänkande som är en ”grundbult” i allt humanistiskt arbete. Men för att komma dit måste man, tror jag, skaffa sig ett svar på frågan om vad som är själva poängen med det kulturanalytiska arbetet. För att hänga med i diskussionen här ska man inte behöva ha några speciellt ingående teoretiska förkunskaper. Det räcker gott med ett intresse för frågorna.

Det är viktigt menar jag att den humanistiska vetenskapen kan läsas och även läses, såväl inom som utanför universitetet. Motivet för det hämtas dels från universitetens tredje uppgift som går ut på att sprida kunskapen i det samhälle som trots allt ytterst står för forskningens finansiering, dels och i minst lika hög grad handlar det om en anpassning till min övertygelse om att det är först när kulturvetenskapens tankar når en bredare allmänhet ute i samhället som det förändringsarbete jag med mina texter vill diskutera förutsättningarna för kan sättas i verket.

Det är av yttersta vikt att det mellan universiteten och samhället finns ett rikt och ömsesidigt utbyte, en ständig kommunikation. Om denna inte finns fråntas människor viktiga förutsättningar för att överskrida sina nuvarande förhållanden och rådande ”sanningar” om vad som är möjliga och önskvärda reformer. Utan en kunskapsrelaterad kommunikation kring innehållet i den kultur människorna lever med/i försvåras också möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka är upphovet till de kulturella vanor som ofta sätter käppari hjulet för samhällelig förändring.