När jag började på högskolan för 20 år sedan, höstterminen 1991, och på skakiga ben, med stor respekt, stegade i föreläsningssalen på Etnologins A-kurs, i Sveahuset, på Östra Hamngatan i Göteborg, då var det för att söka kunskap. Det var driften att lära, läsa och samtala om viktiga saker som drev mig dit, på vinst och förlust. Något annat mål med studierna än att komma bort från den bagerivärd jag fortfarande ännu inte riktigt lämnat, hade jag inte.
Jag läste allt jag kom över och levde under några år ett lyckorus över att äntligen få vara på väg mot det jag så länge önskat och trånat efter, de lärda samtalen som leder framåt, uppåt, inåt, utåt, mot vidgat vetande om världen, livet och det egna människoblivandet. Och¨på seminarier, föreläsnigar och under handledningar fick oftast mitt lystmäte tillgodosett. Vetandet växter, liksom erfarenheten, insikten och bildningen. Polletterna som fick kunskapen att falla på plats trillade ner när jag minst anade det, på caféer, på tåg eller under promenader. Och lyckan var (och är fortfarande) lika stor varje gång det inträffade.
För lite mer än tio år sedan kom jag in på forskarutbildningen vid Umeå Universitet, och där fortsatte kunskapsresan. Inblickarna i och förtrogenheten med det vetenskapliga hantverket fördjupades ovh självförtroendet växte i takt med att insikterna ökade. Jag lärde känna författarna till de böcker jag läst, och sakta växte insikten om att det jag lärt mig och kunde betydde något för andra. På Volvo Lastvagnar upplevde jag att det jag sa togs emot med respekt och tacksamhet.
Samma när jag började undervisa. Det ja sa togs emot med tacksamhet och glädje. Och under några år levde jag i samma rus som jag upplevt som student. Jag fick förmedla det jag kunde till studenter som ville kika mycket som jag, och som själva söke sig vidare och kom tillbaka för att utmana mig. Tillsammans med, bland annat, kollegorna på Etnologen i Göteborg sökte jag kunskap i regelbundna seminarier. Jag har världens bästa arbete, jag får lön för att göra det jag älskar: Lära mig ny kunskap!
Så hände något. Och jag vet inte riktigt, varken vad eller när det hände, men plötsligt inser jag att det jag älskade med och i akademin allt mer hamnar i skymundan och pressas bort från dagordningen. Arbetet som Lektor handlar allt mer om administration, om kursplaner och om möten som handlar om allt annat än att söka kunskaper.
Utvärderingarna av verksamheten avlöser varandra, och de seminarier som anordnas lockar färre och färre deltagare för varje år som går. Sökandet av kunskap har förvandlats till förvaltande av uppnådda resultat, och arbetet med undervisning handlar på något märklgt sätt mer om poängrapportering och uppföljning av narvaro. Utmaningen i arbetet består av att lyckas få studenterna att skratta, om att få bra utvärderingar och om att upprätthålla genomströmningen, den heliga genomströmningen som aldrig får ifrågasättas.
Visst får man fortfarande vara med om att det händer något, att kunskapsbitarna faller på plats och studenterna växer. Det är lika roligt varje gång, och det gör att man orkar ett tag till. Men det sker frustrerande sällan idag. Nedstämdheten och oron över vart vi är på väg handlar absolut inte om att klaga på studenterna, ty de gör bara vad som förväntas av dem. Det system vi alla verkar inom ger upphov till dessa effekter, på både lärare och studenter.
Utarmandet av akademin är ingens fel, det är en effekt av priortieringar gjorda för länge sedan, och det är ett resultat av att man under många och långa år har fokuserat på annat än kunskapen, på sökandet efter kunskap. Framförallt beror det på att man glömt vikten av ett kritiskt perspektiv till den egna verksamheten.
Undran i rubriken, vart tog det lärda samtalet vägen, skall inte läsas som en bitter gammal lektors längtan efter en tid som flytt. Det är en uppmaning till alla som känner som jag att rycka upp oss. Det lärda samtalet finns bakom hörnet, om vi vill ha det. Vi måste inte gå in och med liv och lust ägna all vår tid åt arbetet med att bryta ner examensmål till lärandemål och till undervisningsmoment. Möten och administration kan vi utföra när vi måste, och resten av tiden kan vi ägna åt det vi sökte oss till akademin för att få: Kunskap!
Eller är jag ensam om att tänka och känna så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar