Kravet på strikt metodologi kan snarare betraktas som ett slags utestängningsprincip som reglerar vem som får tala, när och var. För om man bara lyssnar till den som arbetat efter på förhand bestämda metoder kommer man med säkerhet att gå miste om väldigt många kloka lösningar på vardagliga problem (se t.ex. Sourowiecki 2005), helt enkelt därför att man inte lyssnat på innehållet i det som sades utan mer på vem som talade (jfr Foucault 1993:8f).
Detta är nu inga revolutionerande tankar inom etnologiämnet där man länge, istället för att bevisa att det är si eller så mer har försökt beskriva världen, fenomen och människorna man undersökt med bibehållen komplexitet. Men det går med hjälp av insikter och verktyg från ANT att jobba vidare med den ambitionen.
John Law, som är en av företrädarna inom ANT, har i boken After Method, ingående diskuterat den vetenskapliga metodens performativa aspekter och (Law 2006:143ff) menar att metod aldrig får betraktas som ett oskyldig och uteslutande tekniskt inslag i den vetenskapliga praktiken. Och Latour (1998:79) har i linje med sådana tankar visat hur och varför man bör tillägna sig ett arbetssätt som,
istället för att stapla lager efter lager av självmedvetenhet till ingen nytta [går ut på att bara ha] ett lager, berättelsen.Den enda princip man behöver följa blir därmed strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas. Jobbar man efter sådana principer kan man ha nytta av Latours motto: "don’t fill in the blanks" (2005a:246), det vill säga hänvisa inte till något som inte går att belägga empiriskt.
Kultur, till exempel, kan aldrig vara en förklaring till något, tvärt om är det kulturen som ska förklaras genom att redogöra för de spår som handlingarna lämnar efter sig och de empiriska belägg som finns på förbindelser mellan enskilda element/aktörer. En vanlig, åtminstone till vardags, förklaring är annars ofta att ”det sitter i kulturen.” Och om vi ska vara lite självkritiska, har vi inte alla lite till mans och i alla fall någon gång hemfallit åt sådana förklaringar? Jag har i alla fall det (se t.ex. Nehls 1999). Men om forskare gör det, då blir det lätt en form av maktutövning genom att uttalandet i kraft av sin status som vetenskap så att säga sanktionerar kulturen som förklaringsgrund. Om man tänker rätt på saken vet man att kultur består av aktivt handlande. Utan handling ingen kultur.
Bruno Latour (2008) har på olika ställen resonerat kring ett alternativ till det allt för rigida Matters of fact, som hyllar metoden, med stort M, och menar att ett mer adekvat och konstruktivt ideal vore att beskriva vetenskapens uppdrag som att det handlar om, Matters of concern. Skillnaden mellan de båda ”idealen” är väldigt liten. Men den är helt avgörande. Matters of concern skrivs fram i och genom fyra specifikationer.
Matters of concern erkänner för det första, till skillnad från Matters of fact, ingen absolut skillnad mellan subjekt och objekt. Som Haraway skriver måste man inse att all kunskap är förmedlad och att sanningen därför aldrig kan vara ren. I korthet går Laturs poäng ut på att öka medvetenheten om att vetenskap bedrivs av människor och för människor, och att detta är gott nog. Det handlar om ett något mer ödmjukt förhållningssätt till resultatet av det vetenskapliga arbetet som alltså inte går att skilja från den som utför det. Självklart ska man inom vetenskapen fortsätta den verksamhet man framgångsrikt har bedrivit, men man bör tona ner sanningsanspråken något och göra sig aktivt medveten om att vetenskapsmän och kvinnor, som alla andra människor, också har andra behov än att söka sanning och att det är svårt att i varje moment vara helt på det klara med vad som är vad. Vetenskap är en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär,. Det är en aspekt av akademin allt för sällan uppmärksammas.
Den andra specifikationen går ut på att matters of concern måste uppskattas för att bli giltig. Det ligger i sakens natur att matters of fact får man ta till sig vare sig man gillar det eller ej, och detta i sin tur öppnar upp för medvetet såväl som omedvetet maktutövande genom att olika påståenden allt för lätt utvecklas till ultimatum. Den som anser sig sitta inne med sanningen är helt stängd för vidare samtal, vilket är ett förödande förhållningssätt åtminstone inom all social forskning. Exempel på vad detta kan få för konsekvenser ser vi i den allt annat än konstruktiva debatten om klimatet som allt för ofta har kommit att handla om vem som sitter inne med sanningen, och allt för lite om vad vi kan göra för att undvika en allvarlig fara. Det viktiga är inte hur begreppet skall definieras utan till vad det går att använda. Ett arbetsintegrerat lärande som införs uppifrån, och av andra skäl än deltagarnas intresse för och vilja att försöka hitta och förlösa potentialen i konceptet är dömt att misslyckas.
Specifikation nummer tre handlar om att man måste beakta hela det sammanhang som allt och alla delar. Framförallt handlar det om att uppmärksamma det faktum att även ting, tankar och materialitet måste räknas och tilldelas samma betydelse som mänskor. Allt som kan göra skillnad, alltså även tankar, texter och materialitet/teknologi kan och bör beaktas mycket mer. Världen är helt enkelt befolkad av mycket mer än mänskliga varelser, vilket är självklart men inte helt enkelt att göra sig medveten om. Påpekandet bör därför uppfattas först och främst som en hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att världen är en och odelbar och att allt och alla är delar av samma helhet, samma sammanhang. Och det sammanhanget byggs av mindre delar, vilka alla kan och bör benämnas aktörer. Både sociala och materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, därför benämningen aktör på samtliga. Detta för att inte på förhand slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins, för att hänvisa till några vanliga försanthållanden inom akademin). Kunskap, om den definieras med hjälp av denna förståelse, är något som uppstår i och genom en process vilken inbegriper en lång rad aktörer, aspekter och artefakter, alla med sina speciella problem om förtjänster.
Den fjärde och sista specifikationen handlar om varaktighet och uthållighet, om att såväl vetenskap som samhället och arbetslivet bäst förstås som processer. Utgångspunkten är att ingen aktör som sätts i förbindelse med andra aktörer förblir opåverkad. Alla möten/förbindelser mellan aktörer innebär ömsesidigt utbyte och gör något med kontrahenterna samt påverkar aktörerna i en ständigt pågående process av ömsesidigt blivande (se vidare Latour 2000:126).
Med detta sagt ägnar jag resten av dagen åt examination av först studenterna på utbildningsprogrammet Människa, Mångfald, Arbetsliv, och sedan firar jag min dotter som tar studenten idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar