Ledande, om ledning

Är inne i slutspurten av arbetet med att utveckla en kurs på temat Projektledning och utvärderingsmetoder. Kursplanen är färdig. Återstår schemat, innehållet. Även om litteraturlistan är spikad är allt inte riktigt klart, i detalj. Jag vet vart jag vill och vilka kompetenser kursen bör ge. Men hur uppnå detta!?

Leda, ledare och ledning. Det är ju inte så jag tänker, inte så jag ser på världen. Ändå leder jag, i någon mening varje dag. Fast jag gör det indirekt. Framförallt leder jag inte själv, och ofta gör jag det utan att ens vara medveten om att det är vad jag sysslar med. Och det är jag medveten om. Högst medveten om. Det är insikter jag skaffat mig genom fördjupade kulturstudier och brottningar med begrepp och teorier. Resultatet av många års vetenskaplig möda.

Att leda är omöjligt. Världen är inte förskaffad på det sättet. Hur mycket vi än tror det är ledaren, oavsett var eller vem vi talar om, en fiktiv gestalt. En galjonsfigur. Ingen leder, vi låter oss bli ledda. Ständigt och överallt ser man detta, om man bara lärt sig se. Även ledarna leds, eller ledarna är de som minst av allt leder. Den som placerats i toppen, den som erhållit ledarrollen, har ett pris att betala. Priset är att hans eller hennes handlingsutrymme kringskärs. Den som leder är satt i skuld, och är därmed inte fri.

Det går inte att leda en stor organisation. Vi tror det, dock. Till vardags och av ohejdad vana tror vi det, att ledning är något som går att delegera. Men det gör det inte. Ledning existerar bara i huvudet på människor, finns bara som fenomen i managementböcker. Tron på ledning däremot, den verkar och ger upphov till konsekvenser. Det är den som skänker rikedom och uppmärksamhet till ledarna. Bara den. Inget annat.

Tro kan visserligen försätta berg, men det är olyckligt att det ser ut som det gör i världen idag. Överallt ser vi dem, ledarna. Och deras tro på sin egen förmåga växer. Det får konsekvenser. Dels för dem själva, dels för resten av befolkningen. Framförallt får det konsekvenser för ekologin och biologin, för jordens klimat.

Paradoxen är att ledarna är problemet som de själva skall lösa. Ekvationen går inte ihop. Eftersom ledarna inte leder, kan de inte heller lösa problemen. Insikten om detta viktiga, men högst komplicerade förhållande, måste en kurs som ges inom ämnet kulturvetenskap förhålla sig till. Annars är det inte en kurs i kulturvetenskap.

Insikter som dessa kan läsas och förstås på olika sätt. Det vanligaste är att man skjuter på budbäraren och att man ser det som en kritik till dem som är satta att leda, som kritik mot dem som personer. Det är inte så jag vill bli läst, det är inte så jag ser på saken. Det är inte det jag vill uppnå. För att bli utsedd till ledare krävs exceptionella egenskaper, om det råder det ingen tvekan. Ledarna måste vara duktiga för att överhuvudtaget bli ledare. Det jag vill belysa ligger på en helt annan nivå.

Insikten om att ledning är en skimmär betyder inte att ledarna har något att frukta, det betyder istället att de har alla möjligheter i världen att bli bättre på det de gör. Den ledare som vill utvecklas som ledare borde omfamna insikterna som finns inom ämnet kulturvetenskap. Här finns verktygen och nycklarna för framgångsikt förändringsarbete. Och det är väl precis vad som förväntas en ledningen?

För att uppnå målet om framgångsrik ledning behövs andra perspektiv på världen. Människans, individens eller ledarens roll för helheten måste revideras. Genom att utgå från rimliga förväntningar på vad som är möjligt att uppnå, och genom att arbeta med en adekvat insikt om sin egen roll i och för processen, ökar chanserna att man blir en bättre ledare.

Låter det paradoxalt? Att man blir en bättre ledare genom att inse sin betydelselöshet. Det finns ingen paradox här, det är bara så det ser ut. Och därför leder ökad insikt om sakernas tillstånd till bättre ledning (om man nu skall hålla fast vid en konventionell vokabulär).

Självorganisering är vad det handlar om, och den kan ta sig olika vägar. Inget är bestämt. Men den kan inte ta sig vilka vägar som helst. Allt och allas insatser inom ramen för helheten kommer att påverka utfallet. Tärningen är en bra liknelse, den illustrerar hur slumpen kan spela en central roll utan att vara bestämmande. Voila, där har vi det. Kursens röda tråd handlar om det, att sprida insikter om vilka förutsättningar som föreligger i alla situationer där det finns önskemål om ledning.

Det är med andra ord bara insikten om bakomliggande faktorer som förändrats. Kulturvetenskap handlar om att visa på och om att öka medvetenheten om just detta, att världen ser ut på ett sätt, men att den samtidigt består av nivåer. Ord som inte är på pricken men som ger en bra bild av vad det handlar om är: Denotation och Konnotation. Det är så världen ser ut och uppfattas, dels på en bokstavlig nivå, dels på en associationsnivå. Och båda nivåerna samverkar. Ingen är mer sann än den andra.

Det är detta jag menar med dubbel kompetens. Och för att hantera denna (eller heter det dessa?) krävs mental styrka, uthållighet och inte så lite kreativitet. Det är kanske de viktigaste kunskaperna man får som student i ämnet kulturvetenskap.

Det är också egenskaper som krävs av en duktig ledare. Egenskaper som jag skall ägna resten av dagen åt att översätta i ett schema för kursen: Projektledning och utvärderingsmetoder, som skall ges för första gången i höst, på Högskolan Väst, inom ramen för utbildningsprogrammet: Kultur- och samhällsanalys.

Den kanske ni skulle gå: Viktor Müller, Fredrik Reinfeldt, Jacob Wallenberg eller Lennart Johansson? Eller också inte. Hur som, alla är välkomna. Jag tror på kursen!