(Uppdrag) granskning, av experterna

Uppdrag granskning igår var en uppföljning av ett tidigare program. Det handlade om de två fosterföräldrar som under ett och ett halvt års tid kämpat för att få tillbaka vårdnaden om två barn. Programmet var känslosamt, och ärendet komplicerat. Som alltid i denna typ av problem finns det så klart inget självklart rätt eller fel. Situationer som denna måste emellertid lösas, hur svåra de än är. Det finns ingen självklar väg ut, ingen manual att tillgå. Lösningen måste skapas under resans gång, utifrån den information som föreligger. Hur gör man?

Här ser jag avsättning för kulturvetenskaplig kompetens, men den har uppenbarligen inte efterfrågats. Inte här heller! Kanske hade barnen utsatts för mindre lidande om kulturvetenskaplig kompetens hade använts mer i arbetet för att lösa problemet? Chansen är stor att det blivit så, och jag ska försöka förklara varför.

Ansvariga för sociala frågor i Marks kommun, liksom alla andra kommuner, kan så klart bara ansvara för utformningen av regelverket som tillämpas när problem uppstår, och ingen kan begära att de ska ha kompetens för allt. Dessutom får politikerna som det är idag redan utstå kritik för lite för mycket. Ansvaret är allt för enkelt att skjuta från sig, och längst ut i kedjan finns politikerna. För att kunna hantera ansvaret och för att faktiskt kunna sköta sitt arbete behöver de stöd, inte kritik. Problemet är inte deras, det är samhällets. Och med omvalet i VG-regionen i färskt minne kan det finnas en poäng att påpeka att vi får de politiker vi förtjänar.

Det jag vill peka på här är ett fenomen som belysts i tidigare bloggposter. Den kritiska blicken riktas mot experterna som kallas in. Ordet expert nämndes vid ett flertal tillfällen i programmet. Och där finns pudelns kärna. Det politikerna ska kritiseras för är deras slappa inställning till experter. Här finns otroligt mycket att göra, och i det arbetet behövs kulturvetenskaplig kompetens. Att hänvisa till expertrapporter när man tar beslut är ett dåligt sätt att visa ansvar, med det är så det ser ut idag. Det är vad som krävs. Alla är nöjda och glada, kan man tycka. Och tycker man uppenbarligen i Marks kommun och på andra ställen.

Men ett samhälle som organiseras på det sättet är inte ett hållbart samhälle. Det ser hållbart och säkert ut, men är i själva verket en kuliss bakom vilken alla med inflytande kan två sina händer. Politikerna hänvisar till experternas rapporter, och experterna hänvisar till sina vetenskapliga metoder. Och offren lämnas i sticket. Är det så vi vill ha det? Av reaktionerna på Uppdrag gransknings inslag är det inte så, inte alls. Men då återstår frågan, hur ska vi göra? Hur löser man denna typ av problem?

Ett kulturvetenskapligt svar på frågan riktar uppmärksamheten mot grundproblemet, mot den struktur inom vilken ärenden behandlas. Problemets kärna är den blinda tilliten till experter. Varför granskades inte dessa i programmet? Varför fick inte experterna stå till svars för sina undermåliga metoder? Min gissning är att det problemet är allt för stort och allt för genomgripande för att rymmas i det snäva TV-formatet. Men faktum kvarstår, samhället och alla vi som lever i det, ligger helt i experternas händer.

Experter finns överallt där det finns ett behov av dem. Och kontrollen av dem är ofta undermålig. Ansvariga sluter ekonomiska avtal, och när dessa väl är undertecknade är fältet fritt fram för experterna att fakturera. Expert är ett yrke, inte en kompetens idag. Där finns en del av problemet. För att inse det krävs bara en ytlig förståelse för, insikt om och erfarenhet av kritiskt tänkande. För en politiker som är mitt inne i kampanjen för nästa val (vilket är ett konstant tillstånd) och som snabbt behöver stöd för att kunna ta beslut i en komplicerad fråga kan det vara frestande att lita till någon som är självsäker och som utan att sväva på målet säger att han undersökt ärendet, till exempel, med hjälp av semistrukturerade intervjuer.

Alla är nöjda och glada. Politikerna kan lägga tiden och kraften på återvalskampanjen. Experterna fakturerar för att lämna underlaget och flyr sedan fältet utan att behöva stå till svars för sitt arbete. Låt mig omformulera. Alla ansvariga, alla med makt, är nöjda och glada. Väljarna och de som råkat illa ut är allt annat än nöjda och glada. Problemet är att den som kan säga semistrukturerade intervjuer, eller som har en akademisk titel, idag dyrkas och anses vara höljd över varje misstanke.

Vart tog det absolut centrala inslaget i vetenskapen, granskningen av resultatet, vägen. För att något ska kallas vetenskap måste det granskas. Men vem granskar experternas resultat när de verkar som konsulter utanför akademin? Ingen! Man litar på deras resultat och förutsätter att de har på fötterna när de levererar sina utlåtanden. Hur blev det så, och vem har fått övriga att tro att man måste lita på någon bara för att de har en titel? Är vi för upptagna med att orka bry oss? Jag är rädd för det. Uppriktigt oroad för samhällets långsiktiga överlevnad.

Jag skrev igår om ekonomismens konsekvenser, och här ser vi ytterligare en. Publicerar man sig i en vetenskaplig tidskrift utan att ha på fötterna eller om man fuskat, då riskerar man sitt anseende och sin karriär. Arbetar man däremot som expert kan man dra vidare till nästa kommun och fortsätta fakturera för undermåligt utfört arbete, men stöd i en växande CV, allt i namn av den heliga tillväxten.

Det behövs ingen utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att inse att nuvarande organisation inte är hållbar. Som kulturvetare med intresse för långsiktig hållbarhet är det minst sagt frustrerande att se detta hända, gång på gång.

Samhällets största problem är inte problemen som oundvikligen uppstår i alla sammanhang, det är nuvarande sätt att lösa problemen som är problemet. Experter är inte lösningen, hur välutbildade de än är. Kunskap, erfarenhet, kompetens och kritiskt tänkande, och en utbredd insikt om att det är egenskaper som aldrig går att nå, bara sträva efter. Det är den enda hållbara grunden att bygga ett samhälle på. Insikt om och erfarenhet av att arbeta på det sättet finns inom kulturvetenskapen. Därför:

Lyssna nu alla politiker. Vill ni undvika besök av Janne Josefsson? Betänk att man redan efter några veckor på en kulturvetenskaplig utbildning har skaffat sig verktyg för kritiskt tänkande som kan användas när expertkompetens skall upphandlas.