Idag ska jag ta mig an ett spännande uppdrag. Jag ska under fem veckor återkommande undervisa på Göteborgs Universitet, på deras kulturvetenskapliga utbildning, på kursen Kulturoffensiven. En spännande uppdrag och en utmaning jag ser fram emot att ge mig i kast med. Ambitionen är att under dessa veckor skriva en serie bloggposter som förhåller sig till saker och ämnen som relaterar till den kursen, som ytterst handlar om att visa på Kulturvetenskapens samhällsnytta. Detta är den första, och den handlar om teori.
Teoretiska abstraktioner, det är min erfarenhet efter 20 år i akademin, är det svåraste inslaget i den vetenskapliga vardagen, inte bara för studenterna. Även lärare och forskare har problem att förstå vad det handlar om och hur verktygen ska användas.
Att teori betyder olika saker inom olika ämnen gör det så klart inte lättare. Teori inom naturvetenskapen, såsom fysikens strängteori, till exempel, har som jag förstår saken, status av en ontologisk sanning som väntar på att bekräftas med hjälp av empiriska studier. Inom medicinen har teorierna mer karaktären av hypoteser som med hjälp av dubbla blindtester antingen kan bekräftas eller förkastas.
Inom sociologin ser man teorierna som något slags mellanting mellan ovanstående. Och inom fältet Kulturstudier har teorierna, bland de flesta av ämnets utövare i alla fall, eller åtminstone bland dem som jag hämtar inspiration från och utbyter tankar med, status som verktyg. Varken mer eller mindre.
Här finns en viktig förklaring till många av problemen och svårigheterna. Om man utgår från att man vet och förstår, och samtidigt inte menar samma sak, då blir det så klart problem. På samma sätt blir det problem om han tänker sig att ett vetenskapligt ämne är mer värt än ett annat, och att detta ämnes definition skall utgöra norm för akademin.
Båda problemen är ständigt närvarande i vardagen inom akademin, och båda problemen måste hanteras av den som vill ägna sig åt studier av kultur. Och framförallt av den som vill sprida resultatet av det vetenskapliga arbetet ute i samhället. Allt för mycket tid och energi går att till att strida om detta, istället för att samtala kring problemen.
Det blir lätt sandlåda av detta, föga konstruktiva strider där det bara handlar om makt och kamp om inflytande (läs förfogande över forskningsmedel). Kulturvetaren har dessutom att hantera detta på två plan, dels konkret för att få gehör för sina resultat, dels som vetenskapligt problem. Akademin är ett (mycket speciellt och ganska minerat) forskningsområde där det finns hur många uppslag till (kultur) studier som helst.
Kulturvetaren för alltså ett slags dubbel kamp här, man ska förstå vad det handlar om och vilka mekanismer som inverkar, och samtidigt måste man hålla ett öga på den egna positionen inom den vetenskapliga hierarkin.
Ovanstående är något jag funderat oerhört mycket på genom åren, och jag förundras över hur många naiva föreställningar det finns och som odlas inom akademin, även av framgångsrika (och ibland framförallt av framgångsrika) forskare. Det stärker mig i övertygelsen om att mänsklig verksamhet till syvende og sidst handlar om makt.
Okej, när man konstaterat detta, när problembilden är etablerad, då återstår arbetet med att hitta lösningar på problemet. Och här dyker nästa problem upp, för om det är svårt att få forskare att inse vad det handlar om, då är det än svårare att få studenter som kommer till högskolan att hänga med på tåget.
Det handlar om förväntningar. Om man förväntar sig att det finns ett sätt att förstå och använda teori, och om det råder oenighet bland lärarna om detta – att några säger att det är så det är, att det finns ett och ett enda sätt, och andra säger att det viktigaste är att man gör sig klar över själv var man står i frågan – då får man problem. Detta är den absolut största pedagogiska utmaningen för oss lärare inom akademin. Om ni frågar mig.
Teori är ett verktyg, den definitionen fungerar faktiskt som förklaring i alla ovanstående typfall. Det kan sägas vara ett svagt tänkande som erkänner och bejakar skillnader i tänkandet. En ödmjukt undrande förklaring till och förhållningssätt till både vetenskapen och världen. Verktyg är bra till olika saker, och verktyg skiljer sig åt. Inga problem med det, så länge man talar om verktyg. Men så fort man blandar ihop den vetenskapliga verksamheten med det man studerar, då blir det problem. Då finns det bara utrymme för ett enda svar, och då måste man kämpa för att just det svar man själv förfäktar skall vara det som alla andra accepterar.
Teori som verktyg inom kulturvetenskapen då, vad menar man? Jo, eftersom det inte går att fånga en komplex verklighet i en på förhand utformad mall måste, man för att kunna studera världen och samtidigt kunna säga något om den, hitta en strategi som varken förenklar, låser fast eller komplicerar. Och är tanken på verktyg lämplig.
Genom att skilja mellan teorin, som förklaras och definieras i sig, och empirin, det man studerar, uppnår man just detta. Man påtvingar inte sitt studieobjekt något, men man ger ändå en fördjupad bild av och förståelse för fenomenet. Låt oss säga att teorin är sanningen, vad händer då? Det är ett sätt att arbeta kulturvetenskapligt. Ett sätt att tänka med hjälp av verktyg.
Arbetar man så blir vetenskapens uppgift inte att bestämma världen, den blir att hjälpa befolkningen att förstå (i fallet Kulturvetenskap) sin vardag och de sammanhang man lever och verkar i.
För att kunna uppnå målet om långsiktig hållbarhet är det av största vikt att man gör just det, förstår skillnaden mellan kartan (teorierna) och verkligheten (den kontext man behöver hjälp att orientera sig i). Kan den definitionen spridas inom samhället som helhet, då öppnar sig möjligheter.
En nåd att stilla be om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar