Övervakning och maskulinitet

Eftersom själva förutsättningen för godstransporterandet är att lastbilsföraren under yrkesutövandet befinner sig långt från åkeriet blir det viktigt för arbetsgivaren att äga god inblick i hur villkoren ser ut längs vägarna, i första hand för att veta vad som är rimliga krav på förarna, men lika mycket för att kunna visa sina anställda tillbörlig uppskattning för väl utfört arbete.

Det var i alla fall ett viktigt moment och en central aspekt av åkerinäringen när jag genomförde mitt fältarbete bland lastbilsförare vid slutet av 1990-talet. Om jag får forskningsmedel för att undersöka åkerinäringen igen är detta en av de ingångar som kommer att jobbas med. Med tanke på att en rad nya tekniker för övervakning av lastbilarna har införts kan man tänka sig att detta är en sak som har förändrats. Men då skrev jag:


Ett tecken på den symboliska betydelsen av att åkeriägaren äger egen erfarenhet av livet längs vägarna är den utbredda föreställningen om att åkerier riskerar att gå under om den som startat rörelsen säljer till någon som saknar insikt och erfarenhet:

Alla hade då fortfarande en ganska god respekt för både Liljan och Lena Johansson då när gubben hade dött. Alla hade ju ganska god respekt för dom. De flesta förare tyckte om att arbeta i firman. Det fanns ju alltid några som växlades ut med tiden, men de flesta trivdes väldigt fint. Sedan så blev det ett annat stuk på det. När de här bröderna Bengtsson tog över det och köpte upp en massa andra åkerier, och blandade ihop släpar och bilar. Det blev lite Cirkus Scott över det när inte färgerna på bilarna stämde.

Inom åkerinäringen finns ett speciellt ledarideal som kan sägas vara förkroppsligat hos en välkänd åkeriprofil, nämligen Börje Jönsson. Hans ”framgångssaga” kan användas som indikation på vilka egenskaper som premieras inom näringen. Jönsson har på egen hand arbetat sig upp och tagit steget från att vara anställd till att bli egenåkare och därifrån ägare till ett av landets största utlandsåkerier, med egna terminaler på kontinenten. Han framträder här under eget namn eftersom han i princip är omöjlig att anonymisera.

Under rubriken ”Man måste inte vara störst men bäst” i boken Landsvägens Riddare. Berättelsen om Volvo-chaufförernas bilar och vardag förr och nu beskrivs Jönsson och hans företag på följande sätt:

Börje Jönsson inledde sin åkarbana i mitten av augusti 1954, när han köpte en Volvo L249X från 1950. Han övertog bilen med körning. Eftersom körningen bestod i ett dåligt betalt uppdrag att köra emballage fick han utföra det jobbet på nätterna. Dagarna gick åt till mer lönande körning för att betala bilen. Sömnen inskränkte sig till någon halvtimme per natt. Oftast körde Börje ensam: – Det var helt enkelt ingen annan som orkade hänga med mig, så jag fick köra, lasta och lossa själv. Jag har alltid fortsatt i samma takt, och har jobbat för att bygga upp en åkarrörelse där jag gjort rätt för mig, utvecklat rörelsen och framförallt sett till att mina kunder var nöjda! Kunderna har kommit i första hand. När jag drabbats av klagomål eller av besvikna kunder har jag alltid klandrat mig själv, även om klagomålen primärt riktat sig mot någon av mina chaufförer! Under mer än 20 år arbetade Börje Jönsson lika hårt, primärt för att utveckla rörelsen, inte enbart för att tjäna pengar eller skapa en förmögenhet, något som kommit långt ned på hans lista över prioriterade mål i livet (Olsson 1990:162ff).

I citatet beskrivs Jönsson som en företagare, vilken genom målmedvetet samlande av erfarenheter har byggt upp sin rörelse. Han känner därför väl till förhållandena ute på fältet. Han vet vad som är rimliga krav på förarna och kan uppskatta ett väl utfört arbete:

En annan ledningsfilosofi är att han ofta syns ute bland personalen på kontoret, i verkstaden och i magasinet. Han vet vad som pågår. Och långt innan modern litteratur i ledarskap betonade hur viktigt det är med målstyrning, tillämpade Börje Jönsson den principen i den tämligen lättbegripliga målformuleringen att åkeriet ska vara bättre än andra och att kunden har rätt att ställa krav. Demonframställningen i ovanstående beskrivning är dock inte hela sanningen. För även om det kostat Börje Jönsson många sköna kronor, så accepterar han att människor gör fel. Samtidigt vet den som gjort fel, att samma fel helst inte bör upprepas. Han sammanfattar sitt eget sätt att umgås med personalen genom att citera den som sagt: – Även om du är hård, så tycker vi om dig eftersom här är ordning och reda. Den låga personalomsättningen visar att dessa klara spelregler uppskattas av flertalet (Lastbilen nr. 12, 1994).

Jönssons status som mästarnas mästare och manlig förebild inom åkerinäringen kan ytterligare illustreras med följande citat: ”Kloka människor lyssnar till Börje Jönsson. Bilden är från 1990 när dåvarande kommunikationsministern Georg Andersson besökte åkeriet och de förde timslånga samtal med varandra.” (Lastbilen nr. 12, 1994).

Eftersom det fanns en utbredd uppfattning om att det var svårt att erhålla anställning på Börje Jönssons åkeri ansågs förarna som arbetade där tillhöra ett slags elitskikt inom åkerikulturen. Några informanter från andra åkerier berättade dels att det var omöjligt att lura Jönsson, dels att han verkligen visste att uppskatta självständiga och skickliga förare. Jönsson beundrades inte bara av anställda förare, även åkeriägare som konkurrerade på samma transportmarknad såg upp till honom:

Börje Jönsson han är ju enormt stor och det har ju både för- och nackdelar. Han kan ju åtminstone utlandsdelen. Han är ju djävligt duktig. Det är ett väldigt välskött åkeri, oj, oj, oj. Bilarna tas in vid en viss tid va, det har jag hört i alla fall och det kanske ligger lite sanning i det. Efter ett visst antal år så målas bilen om. Även om det är samma färg alltså men det ska bara se snyggt ut, och det gör hans grejer. Han är stor, han är den störste utlandsåkaren.

Vad som framträder är bilden av en patriark som ställer hårda krav, men som kan ha överseende med vissa misstag, åtminstone första gången. Orden som används för att karakterisera honom – implicit i citatet och explicit i tidningsartiklarna ovan – är: ordning och reda, kompetens, kontroll, hårdhet, stor, rättvisa, insikt om det mesta samt ödmjukhet. Sådana egenskaper går inte att förvärva på annat sätt än genom lång erfarenhet och eget praktiskt arbete.

Det finns en rad paralleller mellan Jönsson och den gjutarmästare, på Åbjörn Anderssons Mekaniska Verkstad under slutet av 1800-talet, som Mats Lindqvist (1994:59ff) skrivit om. Inom gjutarkollektivet ansågs mästartiteln vara slutpunkten i karriären, även om det var få förunnat att uppnå den positionen. Utmärkande för den som lyckades ta det steget var att individen inte genomförde något klassbyte. Inom åkerinäringen utgör också avancemanget till åkeriägare/arbetsgivare mer något av en naturlig slutstation i yrkeskarriären än ett steg över till ”andra sidan”. Ett mer eller mindre uttalat krav för avancemang är dock att det är ”rätt” person som avancerar. Chefskapet kan således ses som en hedersposition.

En annan liknande (manlig) förgrundsgestalt inom åkerinäringen som liksom Jönsson återkommande dykt upp under fältarbetet och som genomgående omtalades i beundrande ordalag, var Transportarbetareförbundets kontroversielle och välkände ordförande Hasse Ericson, verksam under 1970-talet. Ericson beskrevs av informanterna som en hårdför förhandlare som stod på förarnas sida. Även om han avancerat inom den fackliga rörelsen, och även om han utanför transportnäringen främst är ihågkommen som urtypen för en pamp, ansåg flertalet förare att han var en av dem. Han omtalades som en ledare tillhörande samma kulturella värld som dem han förhandlade för.

Ovanstående exempel får visa hur det inom ramen för en homogen kulturell miljö finns utrymme för olika maskuliniteter som sinsemellan, inom den egna gruppen, kan struktureras hierarkiskt utan att detta nödvändigtvis syns utåt. Eftersom detta förhållande tenderar att uppvärdera ålder och erfarenhet kan förarna och åkeriägarna sägas representera olika former av maskulinitet (Gardiner 2002). Förarna skulle med Ella Johanssons (1994:159ff) terminologi kunna sägas uppfylla en ynglingamaskulinitet och åkeriägaren som gått den långa vägen inom yrket representerar då karlmaskuliniteten.

Som sagt, mycket kan ha hänt. Men för att uttala sig om det behöver jag fältarbeta. Eller få hjäp av kommentatorer. Detta skrevs vid milleineskiftet. Hur ser det ut idag?