Jag menar med Latour att man för att förstå en unik individs förhållande till alkohol måste ta i beaktande hela det nätverk som utgörs av hans eller hennes sociala kontaktnät, familje- släkt-, och kompisband, kulturella förebilder samt individen själv (i betydelsen såväl dennes livshistoria som hans/hennes kropp med dess genetiska förutsättningar).
Fast alkoholens nätverk upprätthålls inte bara av sådana aktörer, här spelar också alkoholproducenter, importörer av alkohol, massmedier och njutningslobbyister viktiga roller. Kanske viktigast av allt, för att förstå bruket av alkohol i vårt samhälle bör man också ta med i beräkningen alla de artefakter (det vill säga något av människor framställt) som allt för sällan uppmärksammas i studier av kulturella fenomen. Och dessa artefakter betraktar jag med inspiration från Latour som aktörer.
Först och främst tänker jag givetvis på alkoholen i sig, men det finns också en massa andra artefakter kopplade till våra drycker (snapsglas, vinglas o.s.v. vilka utgör en inte obetydlig del av omsättningen för väldigt många husgeråds- och heminredningsbutiker), gällande lagstiftning, vårt språk, våra traditioner (där alkoholen funnits med sedan länge), samt en lång rad andra saker och aspekter som det inte finns plats att räkna upp här. Tillsammans skapar alla dessa, såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer Sveriges rådande alkoholkultur, i en ständigt pågående, föränderlig process av kollektivt handlande.
Bruno Latour (2005) som varit med och lanserat teorin ANT (Actor Network Theory), vars viktigaste utgångspunkter jag ovan försökt beskriva väldigt översiktligt, menar att ett sådant nätverk endast går att upptäcka i efterhand, i en ingående analys av aktörernas inbördes (oftast omedvetna) förbindelser. En undersökning av den svenska alkoholkonsumtionen, betraktad som ett nätverk, skulle alltså behöva ta i beaktande och noga granska alla de förhållanden och samtliga aktörer som på ett eller annat sätt har medverkat till att människors dryckesvanor ser ut som de gör. Sådant tar emellertid mycket tid i anspråk och här kan endast pekas på konturerna av alkoholens nätverk.
Latour menar att makt är en konsekvens av kollektiv handling och inte orsaken till den samma, vilket sätter handlingen och görandet i fokus på precis det sätt som jag vill uppmärksamma här. Med ett sådant perspektiv går det lättare att uppmärksamma det faktum att ett samhälle (och följaktligen samhällets alkoholpolitik) förverkligas av samtliga medlemmars ansträngningar att definiera det.
De som är mäktiga är inte de som ’håller’ makten i sin hand, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla. (Latour 1998:51).Han exemplifierar sina tankar genom att visa hur en företagsledares makt upprätthålls genom en lång rad av relationer mellan människor och artefakter. För att upprätthålla sin maktposition använder sig ledaren till exempel av kommunikationsutrustning, mötesordningar, hierarkiska strukturer, kläder, maskiner och så vidare. Samtliga dessa aspekter fungerar tillsammans som understödjare av makten, vilken enligt Latour därför bör studeras förutsättningslöst. Och det är just detta jag vill göra, det vill säga uppmärksamma och diskutera resultatet eller konsekvenserna av en lång rad, sinsemellan autonoma aktörers samlade insatser (lägg här märke till att Latour inte gör någon analytisk skillnad mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer, mellan människor, organisationer och artefakter).
Fördelen med ett sådant perspektiv på samhället är att det kan sägas blottlägga de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället och pekar därmed på allas gemensamma och ömsesidiga ansvar för det samma. Latour definierar sociologi som studiet av förbindelser och med ett sådant synsätt som analytiskt verktyg går det att lyfta fram och diskutera andra aspekter än de vanliga, av det nätverk inom vars ram vårt nuvarande svenska förhållande till och syn på alkohol upprätthålls.
I linje med ovanstående tankar, tänker jag vidare, öppnas möjligheter till utarbetande av en svensk alkoholpolitik som förs i solidaritet med såväl vanliga brukare, vilka inte har några problem med alkohol, som med missbrukare och nyktra alkoholister. Och med solidaritet menar jag här en insikt om att alla människor inom ett samhälle är ömsesidigt beroende av varandra (jfr Liedman 1999). Det betyder att ingen människa eller kulturellt betydelsefull artefakt kan betraktas som en isolerad ö.
Kort sagt, allt och alla som vi omger oss med är ömsesidigt beroende av varandra och tillsammans (ut)gör och upprätthåller vi samhället/kulturen, hela tiden (Latour 2005). Och alkoholen finns där (och kommer att finnas där under överskådlig tid) oavsett vad vi tycker om detta. Frågan är alltså hur vi tillsammans ska hantera alkoholfrågan, och vems intressen vi ska låta vara överordnade i processen.
Målet med min forskning är inte att ”komma fram till något”, utan handlar snarare om att vända och vrida på saker samt betrakta fenomen utifrån olika perspektiv. Därför landar analyseerna ofta i retoriska frågor. Det är mitt sätt att anpassa texten till ovanstående syn på världen.
Vi har ännu inte fullt ut sett vilka konsekvenser det ökade bruket av drogen alkohol medfört och det kommer hur som helst att dröja innan dessa visar sig. Men under tiden, det vet vi om vi bara tänker efter lite, så görs samhället i en ständigt pågående process av oöverblickbara tillblivelser inom ramen för många olika nätverk av aktörer (Latour 2005).
En första fråga blir därför, vem tjänar på att alkoholen betraktas som en vara bland andra varor? Är det konsumenterna eller producenterna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar