Från botten finns bara en väg ...

Läste om en undersökning för ett tag sedan. Den handlade om upplevelsen av sitt liv vid olika åldrar och den visade att känslan av nöjdhet med livet skilde sig åt mellan olika länder. Resultatet för Sverige var att de flesta upplevde att man vid 46 års ålder nådde något slags personlig botten. Runt 46 berättade många om en upplevd meningslöshet, med allt. Skälen är så klart individuella och lika många som olika, och självklart är det ingen regel att alla måste känna så, just vid 46. Undersökningen handlade som sagt om upplevelser, och det var ett genomsnitt av dessa i befolkningen som presenterades.

Mycket kan sägas om undersökningen, både med kulturvetenskapliga verktyg och från andra perspektiv. Intressantast, just idag, för mig, i den situation jag befinner mig i just nu, är att upplevelsen av vändpunkten i livet ser olika ut i olika kulturella sammanhang. Det stärker mig i övertygelsen om att sammanhnagen har betydelse, långt större än man tror när man är mitt uppe i livet. Det skänker tröst.

På torsdag fyller jag 46. Det är inget som skrämmer. Att fylla 45, däremot, det var av någon anledning jobbigt. Jättejobbigt! Men att fylla 46 är i sig är inget jobbigt. Jag har förlikat mig med att ha glidit in i medelåldern. Kan ibland till och med känna tillfredställelse över att inte vara ung längre. Mycket är enklare idag, och erfarenheten gör livets alla vändningar lättare att hantera.

Att undersökningen dyker upp i minnet just nu har att göra med att jag för tillfället känner att jag befinner mig på något slags botten. Här finns väldigt mycket att vara glad och tacksam över. Det positiva överväger, om det råder ingen tvekan. Men det senaste året har ändå varit det jobbigaste jag upplevt. Professionellt och privat har jag haft att hantera en rad utmaningar, och negativa besked har kommit slag i slag. Kanske är det inte över än, men jag har svårt att se att det skulle kunna bli värre.

Aldrig tidigare i livet har jag tvingats kämpa så mot demonerna och svartsynen. Det går helt enkelt tungt. Och jag vet inte om det är anledningen till att jag har svårt att se hoppfullt på världen. Antar dock att allt påverkar allt annat, så det är troligt att det är så. Det skänker tröst och ingjuter en känsla av tillförsikt, även om jag just nu kämpar mot uppgivenheten. Fast trots allt hyser jag i grunden gott hopp om att allt ska bli bra. Annorlunda, men bra. Det finns i alla fall potential till att det ska bli riktigt bra. Både för egen del och för samhället och världen. Jag är fortfarande nyfiken, vill se hur det går, och vill ställa mina kompetenser till samhällets förfogande. Det håller hoppets låga levande.

Motstånd och hinder, problem som dyker upp, kan vara utmanande. Om de kommer i lagom dos. Allt på en gång däremot är problematiskt. Där är jag just nu. Tre veckor kvar. Sedan är det semester. Försöker tänka på de 20 år av ren lycka som akademin skänkt mig. Men det är svårt att hantera känslan av motvilja som sköljer över mig när jag tänker på arbetet, just nu. Söndagsångesten som kommer krypande väcker obehagliga minnen från bageritiden. Att tappa tron på det man gör och har älskat är jobbigt. Och lägger man därtill en tappad tro på samhället, ja då är man helt enkelt nära gränsen för vad man orkar.

Ingen tvekan om att jag klarar mig fram till semestern. Och i grund och botten hyser jag som sagt hopp om både mig själv, akademin och samhället. Jag brukar kunna hitta möjligheterna. Brukar kunna se ljust på tillvaron. Är en positiv människa. Bara inte just nu. Sen. Till hösten. Förhoppningsvis!

En fas att gå igenom, om man ska tro undersökningen. Det väljer jag att göra. Och jag hittar även stöd, tröst och tillförsikt i en bön jag lärde känna hos de nyktra alkoholisterna som jag träffade på AA när jag samlade material till min c-uppsats under 1990-talet. Tänker att bönen kan fungera för andra, akademiker såväl som samhällsmedborgare. Sinnesrobönen heter den.

Jag är inte troende. Men bönen fungerar ändå. Gud kan stå för så mycket. Ett emergent fenomen på en helt annan skalnivå. Ett slags kollektivt samvete eller klokskap i koncentrat. Orden skänker mig tröst, och är till god hjälp i den fas jag befinner mig i. Den lyder så här,

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Det är kloka ord. Jobba med det man kan, och slösa ingen energi på det som står utanför den egna kontrollen. Mycket mer går inte att göra. Sedan handlar det bara om tålamod. Blir det inte som man hoppas har man i alla fall gjort det man kunde. Gott så!

Kanske ska kolla på en av favoritfilmerna ikväll ...